Ursula von der Leyen och Mark Carney i Rom 2025. Foto: European Communities, CC BY 4.0, via Wikimedia Commons.
I dag, torsdag, inleds toppmötet mellan EU och Kanada i Montréal. Förväntningarna är högt ställda och det har pratats om toppmötet som ett av de viktigaste EU har hållit.
På förhand har debatten mest handlat om begreppet "associerat medlemskap", som Ursula von der Leyen föreslog i sitt årliga tal tidigare i höstas. Tyskland, Frankrike och Belgien är hårdnackade motståndare till begreppet – men inte till en närmare relation till Kanada.
Om man lägger begreppen åt sidan: hur kan ett närmare samarbete se ut?
Von der Leyen nämnde själv att bygga vidare på det befintliga frihandelsavtalet, Ceta, och att utöka samarbetet inom områden som försvar, AI, energi, kritiska råmaterial och Arktis. Dessutom har samtal inletts om att låta Kanada ansluta sig till Erasmus-samarbetet, vilket vore en otrolig möjlighet för europeiska studenter att studera eller praktisera i Kanada (och så klart vice versa). Man vill också fördjupa Kanadas deltagande i forskningsprogrammet Horizon Europe.
Men närmandet borde gå längre än så.
Kanada borde få en formell inbjudan att delta i utvalda ministermöten. På så vis kan Kanada få inflytande över regler som landet förväntas följa men också en röst vid viktiga europeiska förhandlingar. Dessutom fördjupas relationen och tilliten när man möter varandra i de viktigaste rummen.
Som ett andra steg borde EU och Kanada harmonisera och koppla samman sina utsläppshandelssystem. Det skulle innebära en omfattande ökning av antalet industrier i världen som omfattas av utsläppshandel.
Det viktigaste är dock att underlätta för människor att röra sig mellan EU och Kanada. Ett första steg borde vara att göra det lättare för kanadensare att arbeta och bosätta sig i EU, och tvärtom. Det kan uppnås genom ett avtal om fri rörlighet för personer. För att fördjupa den fria rörligheten borde Kanada på sikt bjudas in till Schengensamarbetet. Då kan människor resa utan gränskontroller mellan Kanada och stora delar av Europa. Det vore ett omfattande steg utan historiskt motstycke, men skulle också göra stora delar av västvärlden betydligt friare.
Men varför stanna där?
I en opinionsundersökning från 2025 ville 44 procent av kanadensarna gå med i EU. Bara 34 procent var emot. Hellre bli EU:s 28 medlemsland än USA:s 51:a delstat, sa många av kanadensarna. Visst säger fördragen att det är europeiska stater som får gå med i EU, men vad gäller Cypern (som geografiskt ligger i Asien) har man tolkat begreppet kulturellt snarare än geografiskt. Som Mark Carney, Kanadas premiärminister har sagt: Kanada är, med sina brittiska och franska rötter, världens mest europeiska icke-europeiska land.
Drömmen om ett associerat medlemskap är dock död. Grekland och Frankrike kräver att Ursula von der Leyen ändrar språkbruk. EU framstår återigen som vekt och veligt och dissar dessutom en nära vän. Dåligt, men Mark Carney verkar tack och lov ha tagit det med jämnmod och vill fortsätta utforska den "allt närmare" relationen.
Den svenska regeringen borde ta på sig ledartröjan för forma denna relation.
Eric Luth är vice vd på Fores.