Noll, nada, zip. Så många kvotflyktingar har fått besked av Sverige i år, trots att vi enligt regeringens mål ska ta emot 900 innan årets slut.
Anledningen är en saktfärdig regering. Migrationsverket har väntat i närmare tio månader på grönt ljus från regeringen för att kunna genomföra det förslag som myndigheten lagt fram.
Förslaget består bland annat av ett urval av länder och flyktinggrupper som Migrationsverket planerat att göra sina uttagningar i. Veckan före valet rapporterade DN att myndigheten har behövt skjuta upp inplanerade resor fyra gånger.
Då sade migrationsminister Johan Forssell (M) att förslaget bereds och att beslut ska fattas så snart som möjligt.
Problemet är bara att Migrationsverket hade behövt få besked senast i mitten av september, annars skulle tidsplanen spricka och målet om 900 kvotflyktingar bli ouppnåeligt.
”Innan vi har fått ett svar kan inte vår generaldirektör fatta ett beslut om hur fördelningen av platserna ska se ut. Det betyder att vi inte har ett mandat att åka till något land och ta ut flyktingar”, sade Migrationsverkets expert Velibor Ljepoja till DN (11/9).
Att Migrationsverket ens hamnar i en sådan tidspress vittnar om ett häpnadsväckande uselt hanterande av regeringen – det fanns trots allt gott om tid att ge besked. Dessutom har målet för antalet kvotflyktingar sänkts från den tidigare nivån på 5 000 per år.
Med en så låg ambitionsnivå som 900 kvotflyktingar per år borde det inte vara för mycket begärt att se till att de får besked i tid.
Så hur gick det? Fick Migrationsverket svar?
Ja, till slut. Den 5 oktober fick Migrationsverket besked och kan nu påbörja arbetet med att hämta kvotflyktingarna från vistelseländerna. Det innebär att Sverige kommer att bomma målet om 900 kvotflyktingar för 2026 – i stället blir det 350 stycken, enligt Migrationsverkets bedömning.
Någon förklaring till förseningen har heller inte inkommit. Justitiedepartementet har i sitt beslut kommit med några få synpunkter på Migrationsverkets förslag. Bland annat ska 100 fler flyktingar hämtas från Uganda och Rwanda, där många kongoleser och sudaneser befinner sig, jämfört med Migrationsverkets förslag.
Man kan tycka att det knappast är något som ska ta tio månader att komma fram till – och på grund av regeringens slöhet kommer det i stället bli betydligt färre kongoleser och sudaneser som får komma till Sverige än om de sagt ja till Migrationsverkets förslag från början.
Kvotflyktingarna identifieras av FN:s flyktingorgan UNHCR och är några av de allra mest utsatta människorna i världen. Det handlar till stor del om kongolesiska och sudanesiska mammor och barn som lever under svåra förhållanden i flyktingläger.
Inte nog med att regeringen har minskat kvoten från 5 000 till 900, i år blir ytterligare hundratals kvinnor och barn kvar i flyktinglägren, i stället för att få starta ett nytt, tryggt liv i Sverige. Bara på grund av regeringens saktfärdighet.
Regeringen behöver förklara hur detta över huvud taget har kunnat ske. Målet om 900 kvotflyktingar är historiskt lågt. Att frågan inte har prioriterats tillräckligt är uppenbart. Andra beslut på migrationsområdet – sådana som handlat om att strama åt migrationen – har fattats i rasande fart.
Att regeringen velat framstå som tough on migration har framgått med all önskvärd tydlighet. Det har de så klart rätt att vilja vara – men det minsta man borde kunna begära är att de flyktingar som svenska politiker har bestämt att vi ska ta emot ändå får komma hit.
Nästa regering måste kompensera för detta. Den får gärna höja det årliga målet om antal kvotflyktingar, och framför allt flytta upp frågan på dagordningen. Att Sverige hjälper de allra mest utsatta i världen är viktigt – inte något som kan skötas med vänsterhanden.
Simon Eek är projektledare på tankesmedjan Fores
Debattartikeln har publicerats i Svenska Dagbladet.