Ebba Busch på World Economic Forum 2025.
Nu ska möjligheterna till en mittenregering undersökas av Elisabeth Thand Ringqvist (C). Det kommer att bli svårt att få ihop Centerpartiets dröm om att ingå en sådan ihop med S, MP, L och KD. Men kanske inte omöjligt.
Innan valet flörtade även KD-ledaren Ebba Busch med tanken på ett mittensamarbete. Nu säger hon visserligen att det skulle krävas ett ”exceptionellt läge” för att ta det steget. Men om det är enda alternativet till extra val – som Sverige bara har hållit en gång sedan demokratins införande – får läget ändå anses vara just exceptionellt.
MP har intressekonflikter med flera av partierna, men om de utlovas en offensiv klimatpolitik vore det närmast bedrägligt av Amanda Lind & co att sätta sig på tvären. Och Socialdemokraterna – de vill som bekant mest ha makt, till varje pris. Eller? Det kan nämligen vara just S som tvingas till den största eftergiften om mittenlösningen ska gå ihop.
I måndagens Aktuellt (19/10) repeterade klimatminister Romina Pourmokhtari (L) minst tio gånger att Liberalerna, vars mandat krävs för att en mittenregering ska tolereras av riksdagen, har en röd linje mot Magdalena Andersson som statsminister.
”Liberalerna kan inte tolerera en S-ledd regering”, ”en S-ledd regering är inte en mittenregering”, men ”andra typer av mittenregeringar ser vi fram emot att diskutera”, fortsatte hon.
Så om regeringen inte är S-ledd då? Det är en naturlig följdfråga, som programledarna missade att ställa. Kan L tänka sig att ingå i en koalition med S, MP, C och KD ifall statsministern heter Ebba Busch, till exempel? Hon är vice statsminister, har lång erfarenhet av politikens toppskikt, har goda relationer med olika sidor i politiken och har dessutom redan lanserat sin ”Busch administration” internationellt.
I dag är det kanske omöjligt att föreställa sig en statsminister från något annat parti än S eller M. Men sådana har ju trots allt funnits förr. Folkpartisten Ola Ullsten och centerpartisten Thorbjörn Fälldin har båda lett Sveriges regering när varken S eller M kunde få ihop det.
Om en mer högerlutande statsminister är vad som krävs för att Liberalerna ska kunna ge sitt stöd till ett mittenalternativ är det där Thand Ringqvist nu borde börja gräva.
Frågan är om inte det som väntar i ett extra val skulle svida ännu mer
Kan C-ledaren övertala Magdalena Andersson att ge upp statsministerposten? Socialdemokraterna backade rejält i valet och gjorde sitt sämsta resultat sedan den allmänna rösträtten infördes. De väljare som varit missnöjda med Tidöregeringen sökte sig inte till Socialdemokraternas trygga famn, utan till småpartierna. Bjässen i svensk partipolitik är numer ett parti bland alla andra, och behöver kompromissa därefter – kanske även med den finaste av titlar.
Visst vore det en enorm prestigeförlust för S, som skulle göra rejält ont. Men frågan är om inte det som väntar i ett eventuellt extra val skulle svida ännu mer.
Bortser man från prestige och politiskt spel för ett tag skulle en sådan regering vara bra för Sverige. Trots en del motsättningar borde de fem partierna kunna komma överens om en politik som får fart på tillväxten, stärker välfärden, sänker utsläppen och stoppar utvisningspolitiken.
S får nöja sig med de andra tunga ministerposterna, Amanda Lind (MP) får klimatministerposten, Thand Ringqvist blir näringsminister och Simona Mohamsson får skolan. Utan stökiga ytterkantspartier blir ett sådant styre också en trovärdig röst utåt, i EU och i omvärlden.
Simon Eek, projektledare, Tankesmedjan Fores
Den här texten har publicerats på Aftonbladet.