“Var försiktiga i dag, det kan bli våldsamt på gatorna”, säger en granne med bekymmersam blick när vi är på väg ut i ett soligt Paris. Klockan är knappt tio på morgonen men redan hörs ljudet av sirener. Gator är avstängda, polisen är fullt utrustad med skyddsvisir, hjälmar och vapen. En husfasad täcks av ett lakan med texten “revolution 17 oktober”.
Ungdomen har tagit över Paris gator för att uttrycka sitt missnöje med underfinansierade skolor präglade av lärarbrist och nedgångna lokaler. Jag och mina vänner står vid sidan Avenue de la République och bevittnar en enorm folkmassa som går genom Paris. Det är svårt att ta in synen. Demonstranterna tågar förbi, mörkklädda från topp till tå med skyltar som säger “vi är inte dömda att misslyckas” eller “jaså, barn säger inte sanningen längre?”
Paris blöder. På väg hem samma kväll syns såren efter våldet. Gator är fortfarande avspärrade, sirener från polisbilar och ambulanser avlöser varandra. Det ligger mobilskal över hela gatan och glas knastrar under våra fötter när vi går. Vi höjer blicken och ser en hel gata med krossade butiksfönster. Vi går förbi en vinbutik där champagneflaskor ligger sönderslagna på golvet. En man, ägaren, går runt i cirklar i butiken. Hans butik är helt förstörd.
Jag funderar över om han ens kommer att gå hem i natt.
Protester som uttryck för missnöje är djupt rotat i den franska kulturen. Vid första anblick ett sundhetstecken – ett folk som vet vad de vill och säger ifrån när de inte är nöjda med den politiska ledningen. Men det vore milt uttryckt att påstå att de senaste veckorna har gått över styr. Den rebelliska ungdomen sida vid sida med proffs-våldsmakare, ännu övertygade om att rättvisan går att ropa fram, bryter samman med polisens övervåld på Paris gator. Är det här revolutionen fransmännen vill ha? En sönderslagen stad, näringsidkares livsförvärv i spillror?
Med bilder av ett massakrerat Paris dröjer sig en fråga kvar i mitt huvud: Vad händer med en generation när den förlorar tron på ett system som aldrig gett de unga anledning att tro på det?
Clara Fröman, projektledare Fores