Folkpartistisk favoritförfattare får Nobelpriset
Foto: Jay Dixit, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.
Ingen kommer att muttra över årets Nobelpris i litteratur. Det är välförtjänt, värdigt, rimligt.
Men tillåt mig då att vara den som muttrar: det är förutsägbart, tråkigt och 10 år för sent.
SvD frågade mig just hur jag tror att Svenska Akademien har resonerat och jag svarade att jag inte vet, hur ska man veta det?
Men i efterhand funderar jag på om det inte ändå är en slags hyllning till folkpartismen.
Det borde ha varit folkpartismens år i år. Odysséen har fått folk att vallfärda till biograferna – och för första gången på flera år ökar försäljningen av biobiljetter. En författare som traderar antika grekiska myter får Nobelpriset. De folkpartistiska svensklärarnas jubel borde ha hörts över hela landet.
Men hör någon jublet? Några hurrar kanske tyst i Centerpartiet, ditlockade av Birgitta Ohlsson. Liberalerna klarade riksdagsspärren till stor del tack vare moderata stödröster och jag vet inte hur moderater ställer sig till drömmarna om Marcel Prousts Albertine i Carsons Albertine-utredning. Folkpartisterna finns kvar, det märktes inte minst på Bokmässan i Göteborg och de oerhörda köerna av folk till litteraturens svenska mecka. Men hur mår den organiserade folkpartismen? Känner de sig representerade av något parti?
Jag tror inte det. Men kanske känner de sig nu åtminstone representerade av Svenska Akademien. En akademi som varit skandalomsusad i flera år, tappat anhängare över hela samhället, men som kanske insett att folkpartismen är en bra grund att börja från?
Nåväl. Det senaste jag läste av Anne Carson var hennes recension av en Rosalía-konsert i London Review of Books. Recensionen visar ändå Carsons storhet. Denna gamla dam, djupt bevandrad i grekiska myter, har en "Rosalía-baksmälla" efter att ha sett det unga artist-fenomenet på en konsert i Chicago.
Rosalía är den nya feminismen, skriver Carson och fascineras över hur den 33-åriga kraften lyckas "puta, posera och parodiera sin egen förföriskhet". Till skillnad från Björk, som flyr sin femininitet genom ständiga transformationer till något annat, går "Rosalía djupt in i ett eget kvinnligt jag, borrar djupare i det, bortom den stympade flamencon till en kraftfull plats där hon känner sig förnyad, varpå hon slänger huvudet bakåt och skrattar som ett segel i vinden".
Vem blir inte glad över en gammal kanadensisk författare som jämför spanska Rosalía och isländska Björk? För övrigt var hon visst på Island just för att "lyssna på vinden" när Svenska Akademien ringde henne.
Men hon borde ha fått priset för 10 år sedan. Det är fint att Svenska Akademien bryr sig om folkpartister, var de nu befinner sig, men det räcker inte. Ska de locka fler måste de snart också börja provocera och utmana igen.
Jag hoppas på ett bättre val nästa år. Helst ett franskt.
Eric Luth är vice vd på Fores.