Liberalerna ser ut att klara spärren

Foto: Bene Riobó

Det har skrivits en myriad av analyser om Liberalerna, men många har kört i samma hjulspår. Ett av de verkligt unika bidragen skrevs dock redan i slutet av juni i idétidskriften Liberal Debatt, av den unge liberalpartisten Marcus Willershausen. 

Marcus, som kandiderat till riksdagen för Liberalerna, kallar sig partiets största förlorare. Han har varit emot nästan vartenda beslut om partiets inriktning som har fattats sedan 2018, men kämpar ändå idogt på eftersom han menar att Sveriges riksdag vore fattigare utan Liberalerna. 

Det är svårt att inte känna sympati för Marcus, och alla andra partiarbetare (oavsett parti) som kämpar i ur och skur för ett parti som de inte alltid håller med men i alla lägen tror på. Men det är också svårt att inte instämma i hans slutsats: Sveriges riksdag behöver Liberalerna.  

Därför är det glädjande att de tidiga siffrorna pekar på att partiet klarar 4-procentspärren. Det innebär inte att partiets utmaningar är över. En stor del av deras väljare har sannolikt varit stöd- eller taktikröster. Blir det på något sätt en ny Tidöregering måste man kunna visa att man driver genom liberala segrar, i synnerhet om SD-ministrar ingår i regeringen. Blir det inte en ny Tidöregering lär partiet både behöva politikutveckla för en ny position i svensk politik och hitta en kärnväljartrupp som är större än vad den varit under den senaste mandatperioden. Dessutom måste man lösa den långsiktiga utmaningen att man saknar stabil representation i många delar av landet.

Men det är samtidigt omöjligt att inte imponeras över partiets bedrift under Simona Mohamsson. Hon har, tillsammans med centrala personer som sin stabschef Frida Brundu och klimatminister Romina Pourmokhtari, en stor uppgift framför sig – på ett sätt har det stora arbetet bara börjat – men kan också pusta ut med insikten att de har genomfört en historisk bedrift.

Eric Luth, vice vd