Därför kan C inte sitta i regering med V
Foto: Centerpartiet - Rikstingståget Växjö 1972.
Centerpartiets aversion mot Vänsterpartiet handlar inte bara om pengar. Mellan liberalismen och socialismen går en djup ideologisk klyfta som bottnar i helt olika syn på människan och hennes plats i samhället. Det är denna klyfta som gör det svårt, för att inte säga otänkbart, för C att gå med på vänsterpartistiska ministrar i en gemensam regering.
Från många håll hörs det att det borde vara betydligt lättare för C att hantera V än SD. Tomas Ramberg skriver exempelvis i DN att man inte kan ”förhandla om människosyn men om pengar går det att köpslå”. Det stämmer så klart, och både C och V står stadigt upp för människors lika värde. Konflikten mellan C och V handlar dock inte bara om att köpslå om pengar. Den går djupare än så.
C har i åtminstone ett årtionde med stark övertygelse fjärmat sig från ytterkantspartier. Man har konsekvent vägrat att stötta regeringar där V eller SD ingår, två partier som man på olika sätt ser som ett hot mot den liberala demokratin.
Motståndet mot SD och V har självfallet olika botten och olika dignitet. SD är ett socialkonservativt, högerpopulistiskt parti med bakgrund i svensk nazism. V är ett socialistparti med rötterna i kommunismen. Båda ismerna är liberalismens motpoler, men av olika skäl.
Vad gäller kommunismen är pengar förvisso en del av skillnaden. En grundaspekt av liberalismen är att social, ekonomisk och politisk frihet är nära sammankopplade. Ekonomisk liberalism stärker individens egenmakt och bidrar på så vis till social frihet. Politisk frihet, såsom goda institutioner, ett starkt rättsväsende och grundläggande fri- och rättigheter, är förutsättningar för ekonomisk frihet – och så vidare. De olika friheterna bygger på och förstärker varandra.
Vänsterpartiet, däremot, har en helt annan syn på en lång rad frågor. Hela partiprogrammet är en litania mot kapital, överklass och klassamhälle, uttalat marxistiska analyser på tvärs med den liberala demokratin. Ingenstans i partiprogrammets kapitel om ägande nämns äganderätten som en förutsättning för ett fritt samhälle. I stället vill man begränsa ägandet och “ta och vinna konflikter om ägandemakten”. Man vill ta konflikt med kapitalägare och att staten tar över verksamheter, i strid med äganderätten. Att företag gör vinst ses som ett hot mot både demokrati och innovation. Inte med ett ord nämner man hur det är företagande och handel globalt som har lyft miljarder människor ur fattigdom.
Hela högern beskylls samtidigt för “strategisk rasism”, och man vill “hålla fast vid möjligheten” att Sverige lämnar EU, en av vår tids största möjliggörare för frihet.
Både C och V förespråkar en mindre strikt migrationspolitik. Där finns det därför sannolikt goda förutsättningar för C och V att komma överens – i bred bemärkelse vem som får bli en del av det svenska samhället. Men samtidigt har man helt olika idéer om hur detta samhälle ska se ut. V:s kollektivistiska samhälle, med en stor stat och kraftig omfördelningspolitik, går stick i stäv med C:s liberala samhälle, som byggs underifrån med stor respekt för individens egna val och drömmar.
Det finns så klart skillnader mellan C, å ena sidan, och oppositionens andra partier S och MP också, men deras visioner är inte nödvändigtvis helt inkompatibla med C:s liberalism. MP och S är i olika grad förespråkare för en liberal demokrati som kombinerar ekonomisk, social och politisk frihet. Men vad gäller relationen mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet handlar det alltså inte bara om att köpslå om pengar, utan om helt olika visioner om hur man bygger ett samhälle.
Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet driver båda en politik som går på tvärs med vad liberalismen står för. Det är därför knappast märkligt att ett liberalt parti som Centerpartiet har svårt att se någon politisk väg framåt tillsammans med något av dem.
Eric Luth, vice vd