Sugen på Euro-omröstning?

I det så kallade Sverigelöftet har Liberalerna och Sverigedemokraterna enats om att Sverige än en gång bör folkomrösta om att gå med i euron.

Det väcker en del frågor. En är om partier som tillsammans representerar 25 procent av väljarna (högt räknat) ensamma kan bestämma något sådant. Svaret är såklart nej. Euroomröstningen är knappast den solklara segern för Liberalerna som de själva vill få det till.

En viktigare fråga är: Har något ändrats sedan omröstningen 2003? På den frågan är svaret definitivt ja. Det har blivit betydligt mindre viktigt för Sverige att gå med.

Euron som projekt var absolut inte feltänkt. En gemensam valuta sänker transaktionskostnader, ökar konkurrensen och om den hade vårdats hade den kunnat bidra till Europas sammanhållning. Därför röstade jag ja utan att tveka för 23 år sedan.

Men den Euro jag röstade ja till finns inte längre. De regler som sattes upp för att projektet skulle vara ekonomiskt hållbart var inte politiskt trovärdiga. Italien borde sannolikt inte ha fått gå med; Grekland definitivt inte. Men av politiska skäl gick det inte att hålla dem utanför. Det straffade sig när 2008 års finanskris utvecklades till en rejäl skuldkris i Europa. Den europeiska centralbanken (ECB) gick från utfästelser om att aldrig hålla enskilda länder under armarna genom att köpa deras statsobligationer, till att vara den enda större aktör som köpte Greklands statspapper. Återigen, av politiska skäl.

I en artikel i Ekonomisk Debatt konstaterar jag och min kollega Fredrik NG Andersson att ECB de facto har förvandlats till en skatte- och omfördelningsmyndighet: Euroländer som sköter sin ekonomi får betala för de länder som har högre utgifter än vad de kan eller vill ta in i skatteintäkter. 

Numera är det inte Grekland som är problemet utan länder som Frankrike och Belgien. ECB kan mycket väl bli tvungen att hålla låga räntor för att undvika att utlösa en finanspolitisk kris i Frankrike, eller kanske till och med köpa franska statsobligationer direkt genom det som kallas Transmission Protection Instrument.

Ska Sverige ge sig in i den här soppan? Jag lutar åt nej.

Andreas Bergh, välfärdsforskare och docent i Nationalekonomi IFN och Lunds universitet samt ledamot, i Fores styrelse