Nytt från FORES

Hur fasar vi ut subventioner för 3 000 miljarder? Frukostseminarium med OECD:s klimatchef.

Mon, 23 Jan 2012 06:29:00 GMT

Se frukostseminariet med OECD:s klimatchef Simon Upton kring hur man kan fasa ut subventionerna av fossila bränslen.

International Energy Agency har beräknat att år 2010 subventionerades fossila bränslen med nästan 3 000 miljarder kronor. Störst är subventionerna i oljeproducerande länder. Men även i Sverige subventioneras fossila bränslen - 23 miljarder kronor 2010 enligt OECD.

2009 beslutade ledarna i G20 att påbörja ett arbete med att på medellång sikt fasa ut dessa subventioner. OECD är drivande i detta arbete som kan innebära kraftigt minskade utsläpp.

Simon Upton är tidigare miljöminister för Nya Zeeland och nu chef för OECD:s klimatenhet. Hör honom berätta om OECD:s arbete med att fasa ut subventionerna för fossila bränslen, om Sveriges subventioner, och om hur subventioner bäst fasas ut i utvecklade länder såväl som utvecklingsländer.

Varför går det bra för Sverige?

Sun, 22 Jan 2012 05:42:17 GMT

Den 30 januari anordnade FORES ett seminarium i samband med lanseringen av Andreas Berghs och Magnus Henreksons nya bok ”Varför går det bra för Sverige?”. En bok som utreder sambandet mellan storleken på offentlig sektor och ekonomisk tillväxt.

Moderator och FORES VD Martin Ådahl inledde seminariet med att ta upp myten att Sveriges ekonomi skulle vara en ”humla som flyger mot alla odds” och menade istället att allt i boken talar för att humlan flyger precis som den ska och att det inte finns något bakomliggande mysterium till varför den lättar från marken.

Magnus Henrekson och Andreas Bergh presenterade bokens huvudpunkter. SVD:s politiska chefredaktör PJ Anders Linder och Folkbladets Widar Andersson kommenterade boken.

Henrekson inledde med att presentera data över Sveriges BNP-tillväxt över ett par decennier, och påpekade att många förväntade sig att Sverige skulle drabbas hårt av finanskrisen, men att Sverige istället har klarat sig bättre än både USA och Euroområdet. Henrekson beskrev att Sverigebilden håller på att förändras, Sverige är numera ”the nordic star” med bland annat en låg statsskuld.

Andreas Bergh presenterade huvudfrågan: ”Givet vad ekonomer tror sig veta om ekonomisk tillväxt är Sveriges relativa framgångar paradoxala eller svårförklarade?”. Bergh menade att svaret är nej. Efter att ha studerat tre olika metoder och kunskaper om tillväxt, har författarna kommit fram till att Sveriges tillväxt inte är någon gåta, utan att den istället är förväntad. Teorin om varför det inte skulle ha gått bra för Sverige säger att höga skatter och en stor offentlig sektor generellt hämmar den ekonomiska tillväxten. Men även här, underströk Andreas, finns en förklaring till den svenska tillväxten. Sveriges skattekvot har sedan 1990-talet minskat med 10 procent, från 56 procentenheter till dagens 46 procent. Enligt forskningen innebär detta en 0,5 till 1 procentenhet högre ekonomisk tillväxt per år om allt annat är lika.

Henrekson avslutade med att framgångarna för den svenska ekonomin är helt i linje med den moderna tillväxtforskningen och att Sverige är ett skolboksexempel. Men det finns utrymme för fler reformer, landet har enligt Henrekson exempelvis fortfarande en stel arbets- och bostadsmarknad. Det kan alltså gå ännu bättre.

Köp boken här

PJ Anders Linder berömde boken och menade att allmänheten inte har delgivits några vettiga förklaringar till Sveriges framgångar, vilket nu Henrekson och Bergh erbjuder. Linder undrade sedan hur väl författarna anser att den svenska staten använder skatteinkomsterna och samt om det finns några transfereringar som kan verka tillväxtfrämjande. Henrekson menade att den offentliga sektorn i allmänhet använt sina resurser ineffektivt, och framhöll som exempel polisen.

Widar Andersson knöt an till författarnas argumentation om att länder med hög tillit kan tillåta sig att ha en stor offentlig sektor utan att det sker på bekostnad av den ekonomiska tillväxten och frågade om Sverige som invandrarland och med stora integrationsproblem är i riskzonen för att utsättas för en försämrad tillit.

Andreas Bergh betonade att finns lite faktisk data på området, men baserat på det data som finns verkar tilliten vara oerhört stabil och att det inte finns något som tyder på att den kommer att minska.

När sedan publiken välkomnades in i debatten ställde Per Borg frågan:

– Om det är så att den totala skattekvoten måste sänkas för att tillväxten i sin tur ska öka, vem ska då stå för kostnaden av välfärden?

Berghs personliga gissning var att Sverige inte kommer att sänka skatterna ytterligare, utan att vi har nått maxpunkten. Trots att alliansen många gånger sagt att dem kommer att låta skatterna sjunka har detta inte skett, uppgav Bergh.

FORES Harald Edquist ställde till sist frågan om vad författarna tror är det största hotet mot den ekonomiska tillväxten i framtiden.

Henreksons uppfattning var att det största hotet är den nuvarande utformningen av arbetsmarknaden. Att de bara är visstidsanställningarna som är liberala:

– När människor har fått en fast anställning biter sig de fast vid den och byter sällan frivilligt till mer expansiva företag. Här behöver välfärdsstaten bidra till att skapa ytterligare trygghet.

God fortsättning och gott nytt år 2012

Thu, 29 Dec 2011 05:07:34 GMT

Tack för ett händelserikt 2011 och välkomna åter 2012. Här följer ett axplock från det gångna året.

Miljö och klimat

Året började med en resa till USA, som utgjorde grunden för en rapport om den amerikanska klimatpolitiken. Där det trots allt finns små små ljusglimtar på delstatsnivå. Vi fortsatte med att lansera den uppmärksammade rapporten ”Ska jag tanka etanol” av semida Silveira. Under året blossade en debatt kring sambandet mellan miljöförstöring och tillväxt upp, som också innehöll kritik mot nationalekonomerna. Vi lät Johan Hassler försvara sig och diskutera mot Johan Rockström. Klimatförhandlingarna fortsatte i Durban. FORES publicerade en studie om hur mindre länder som Sverige kan gå före på miljöområdet. Vi publicerade också rapporten Sveriges utsläppsminskningar, som i all enkelhet redogjorde för inom vilka sektorer Sverige minskat sina utsläpp 1990-2008. De nya utsläppssiffrorna som kom i slutet av året visade att mycket arbete emellertid återstår. Årets sista publikation på miljöområdet kopplade samman två av de mer akuta globala frågorna. Hur kan man hantera skuldkrisen och klimatkrisen samtidigt. Genom att sätta ett pris på koldioxid, såklart.

Migration

Ekonomiska reformer

Efter Durban

Tue, 13 Dec 2011 04:51:40 GMT

De sista 48 timmarna av klimatförhandlingarna blev för många av oss observatörer en lång väntan för att försöka förstå vad som hände i slutna rum. För förhandlarna blev det istället timmar av diskussioner, textläsning och nya diskussioner. Samt nog en och annan frustrerad tanke ägnad det sydafrikanska ordförandeskapet som sent lade fram texter, vilket innebar att förhandlingarna pågick ungefär 24 timmar längre än vad som var planerat.

Fredag morgon cirkulerade ordförandeskapet texterna för färdplanen och förlängningen av Kyotoprotokollet till delegationerna, på eftermiddagen blev de offentliga även för observatörerna. En snabb blick på dem var tillräckligt för att inse att det skulle bli en lång natt. Kyototexten var inte så mycket en text som förlängde protokollet som det var en text som avslutade det, vilket EU nog var nöjda med. U-länderna var det inte.

Färdplanstexten var långt ifrån EU:s önskemål om tidsramar och juridisk status.

Efter en första diskussion i indaba-formatet, där förhandlarna upprört lade fram sina synpunkter på texten, kom strax innan midnatt fredag kväll en ny text som var avsevärt närmare det som blev slutresultatet. Men det blev uppenbart att någon lösning inte skulle gå att finna om de ens förhandlade till solen gick upp.

Istället enades delegationerna om att förlänga konferensen och fortsätta förhandlingarna under lördagen. Flera ministrar bokade om sina flygbiljetter, andra åkte hem. Det cirkulerade rykten om att man skulle ajournera förhandlingarna och fortsätta om några månader, ett så kallat Bis-möte. Något som skedde när förhandlingarna om färdigställande av Kyotoprotokollet kollapsade i Haag 2000, och man fortsatte i Bonn några månader senare.

Men det kom så småningom ett beslut i Durban. Under lördagseftermiddagen, strax innan FORES-delegationen tvingades åka till flygplatsen (ministrar har större ekonomiskt utrymme att boka om biljetter än en fattig tankesmedja), samlades 25-talet länder i en mini-indaba och diskuterade texter om Kyotoprotokollet, färdplanen och gröna fonden.

Därefter togs texten till plenum, där stor dramatik utspelade sig, inte minst gällande skrivningen om vilken juridisk form av avtal färdplanen syftar till. Ett hastigt minimöte på golvet med nio länder, vara Sverige var ett, lyckades få fram ett språk som passa såväl Indien som övriga och färdplanen som syftar till att senast 2015 leda till en

“a process to develop a protocol, another legal instrument or an agreed outcome with legal force under the United Nations Framework Convention on Climate Change applicable to all Parties”

The Guardian beskriver skeendet väl.

Till slut hade man alltså enats om en förlängning av Kyotoprotokollet med fem år, ett ramverk för den gröna klimatfonden, samt en färdplan.

Exakt vad detta kommer att innebära är tidigt att sia om. Michael Levi på Council on Foreign Relations gör en bra analys kring varför det är tidigt att ännu ropa hej.

Till del kan utfallet ses som en förhandlingsstrategisk framgång för EU. Man lyckades med att få samtliga länder med på en färdplan, genom att först bygga en allians med de fattiga länders, vilket tvingade Kina och Indien att själva stå upp för sina beslut. Man lyckades också få USA, som hade som uppenbart mål i Durban att förhindra framsteg på andra områden än de som gällde Cancun-avtalet (såsom gröna fonden, mätning, rapportering, verifiering MRV), att gå med på färdplanen.

Så ur ett förhandlingspespektiv var Durbanmötet en framgång. Men frågan är hur det påverkar verkligheten utanför förhandlingsrummen.

Inte särskilt mycket är nog tyvärr svaret. Kyotoprotkollets andra åtagandeperiod innebär inga krav på utsläppsminskningar utöver de som länder redan lovat. Förvisso innebär det att det blir smidigare att bibehålla CDM, och man har dessutom kommit ett steg närmare en ny, utökad marknadsmekanism, och den gröna fonden kommer ännu ett steg närmare att faktiskt komma i arbete. Dessa kan på sikt få reell inverkan på utsläppen, men ännu återstår förhandlingsarbetet.

Den främsta framgången med färdplanen är att man kommer bort från den digitala uppdelningen av länder med och utan ansvar som finns i Kyotoprotokollet (även om frågan lär dyka upp igen). Kina, EU, Indien och USA ska alla ta gemensamt, men delat, ansvar.

Vad som är viktigt inför den fortsatta processen är att inte göra om misstaget från tiden mellan Bali (där man kom överens om en färdplan 2007) och Köpenhamn (där man inte kom överens 2009). Allt fokus lades på att FN-processen skulle leverera ett bra avtal, vilket den misslyckades med.

Nu gäller det att FN-processen kompletteras med processen som gör det möjligt att nå ett så starkt avtal som möjligt till 2015. Tiden är knapp och även om USA och KIna nu förbundit sig att vara med på vägen är det inget som säger att de är med vid målet. Därför är det nu nödvändigt att knyta samman de stora utsläppsländerna. 2015 kommer det troligen finnas fungerande utsläppsmarkander i Europa och Australien och delar av Kina, USA och Kanada. Kan dessa kopplas samman skulle det få länderna att närma sig mer än någon FN-förhandling någonsin kommer göra.

Under tiden fram till 2015 måste alla stenar vändas för att hitta en lösning på knäckfrågan - hur ska USA, EU och Kina nå samsyn kring vad som ska göras för att minska de globala utsläppen av växthusgaser. Allt annat är underordnat.

Durban, torsdagen den 8 december klockan 23:02

Thu, 08 Dec 2011 23:02:00 GMT

Somliga av oss har lyxen att kunna åka tillbaka till hotellet för att sova. För ministrarna/förhandlarna är det osäkert hur mycket sömn det blir de kommande dagarna. Ordföranden Nkoane-Mashabane samlade ministrarna för en Indaba (den informella mötesformen Sydafrika infört) klockan 22 på torsdagskvällen. Under detta möte diskuterar de bland annat om färdplanen för ett nytt avtal. Det har nämligen varit en händelserik dag på området.

Under tiden vi förberedde och genomförde FORES seminarium om ledarskap från mindre stater (mer info kommer vad det lider) blev det klart att EU hade mer och mer stöd för sin färdplan (till och med Kanada säger sig vara med), och under eftermiddagen meddelades att de små östaterna i AOSIS, de fattigaste länderna i LDC, samt Afrika alla stödjer EU:s färdplan. Dessförinnan hade dessutom USA:s särskilde sändebud för klimatfrågor, Todd Stern, förklarat att man inte alls försöker förhala processen, utan istället stödjer EU:s färdplan.

Naturligtvis med ett förbehåll att färdplanen kan leda fram till ett bindande, eller icke-bindande, avtal. Och gällande frågan om tidsramarna för en färdplan framstod det ändå som att USA åtminstone inte har bråttom med att färdplanen ska nå resultat. Stern hänvisade till översynen som enligt Cancunavtalet ska göras 2013-2015, att det innan 2015 också hunnit komma en nya rapport från IPCC och att 2020 är en bit bort, men inte slutmålet, vilket inte heller 2050 är.

Precis som med Kinas uttalande om färdplanen häromdagen kan nog detta uttalande sägas vara baserat på kända ståndpunkter, även om det uttalade stödet för ordet “roadmap” var ovanligt. Klart är att USA nu är rädda att få skulden för ett eventuellt misslyckande, och vill framstå som konstruktiva. Det gör i sin tur att det blir ytterligare något svårare för USA att sänka färdplanen.

Men det kanske mest intressanta med utvecklingen under dagen är att EU nu fått med sig flera fattiga länder på sin plan. Gesten av välvilja mot de afrikanska länderna med flera att arbeta för en förlängning av Kyotoprotokollet har givit resultat och det är ingen vågad gissning att det råder viss verksamhet i den kinesiska delegationen för att hantera denna utveckling.

När EU och de allra mest utsatta och fattiga slagit sig ihop kan inte Kina anföra att de står på de svagas sida om de vill sänka färdplanen. Då står de inför valet att antingen skriva på den, eller att inte göra det och då göra tydligt att man inte längre står på de fattiga och utsattas sida. Dessutom skulle det innebära ett bakslag för den PR-kampanj som bedrivits under mötet här i Durban och innan.

Är Kina med, blir det naturligtvis än svårare för USA att ensamt säga nej till färdplanen.

Men, än ska inga hej ropas. Är det så att USA och Kina (kanske också Indien och Ryssland) verkligen vill stoppa färdplanen kommer de hitta ett sätt att göra det. En cynisk tanke är att USA och Kina ömsesidigt kan se till att färdplanen blir omöjlig för dem att skriva på. Då kommer de båda kunna skylla på varandra och ingen blir ensam syndabock.

Dessutom, fortfarande återstår att se hur EU och/eller övriga länder som nu stödjer färdplanen reagerar när diskussionerna om årtal och juridisk status intensifieras. Vilka kompromisser är man beredda att göra för att få med USA och Kina, och vilka kompromisser är de beredda att göra för att slippa bli syndabockar?

Nattens diskussioner blir spännande och möjligen, möjligen finns det inom 36 timmar eller så en färdplan för ett avtal som faktiskt innehåller åtaganden om minskade utsläpp för samtliga stora utsläppsländer.

Etableringsreformens positiva exempel - ny rapport från FORES

Wed, 07 Dec 2011 23:30:47 GMT

Den 1 december 2010 infördes den sk etableringsreformen, som bland annat innebar att ansvaret för nyanländas etablering förflyttades från de enskilda kommunerna till Arbetsförmedlingen.

I en ny rapport, ”Lyckad etablering av en ny reform”, fokuserar vi på tre kommuner där man så långt har haft positiva erfarenheter från införandet av den nya reformen: Värnamo, Solna och Borlänge. Värnamo har tidigare visat upp positiva resultat från sitt arbete med nyanländas etablering, storstadskommunen Solna har haft ett framgångsrikt arbete med arbetsförberedande insatser och Borlänge är en av de kommuner som tidigare har påträffat svårigheter, men som nu med den nya reformen verkar lyckats bättre.

- I alla tre kommunerna ser vi att man har lyckats etablera en bra kontakt mellan Arbetsförmedlingen och kommunen, vilket har underlättat arbetet med att införa reformen. Man har lyckats hitta lokala lösningar som förhoppningsvis skapar bra förutsättningar för de nyanlända att snabbt komma in på arbetsmarknaden, säger rapportens författare Liyen Chin.

Rapporten lyfter särskilt fram tre åtgärdsområden i det framtida arbetet med reformen, på nationell och lokal nivå:

Flexibilitet - dagens etableringsreform upplevs i många fall som ganska stelbent, vilket hindrar möjligheten till ett lokalt anpassat integrationsarbete.
Effektivare kommunikation - i synnerhet mellan Arbetsförmedlingen och kommunen. En konkret åtgärd för att underlätta samarbete dem emellan är en samlokalisering av Arbetsförmedlingens och kommunens (integrationsenhets-)lokaler i de fall de inte redan är det.
Följa upp lotsarna - med dagens system är det svårt för nyanlända att bedöma kvaliteten hos lotsarnas tjänster och lotsarna upplever stora skillnader sinsemellan i kontakten med kommunen. Lotsarnas arbete, som tilldelas en viktig roll i den nya etableringsreformen, borde därför kontinuerligt följas upp och justeras.

Onsdagen den 7 december 07:06

Wed, 07 Dec 2011 01:10:09 GMT

Flera av de stora länderna har lärt av tidigare erfarenheter och försöker här i Durban att undvika att få skulden om det inte skulle göras några framsteg under klimattoppmötet. Och det framstår som fullt möjligt att det inte blir några framsteg att tala om.

Indien har under de två senaste dagarna framstått som det land som främst argumenterar mot det europeiska förslaget om en färdplan fram mot ett nytt bindande avtal som involverar alla stora ekonomier, bland annat vid en presskonferens igår tillsammans med sina kollegor Kina, Brasilien och Sydafrika från BASIC-gruppen, där BASIC också bedyrade sin enighet. Indien förklarade där att BASIC-länder “are not major polluters, but emerging economies”.

Dagen efter Kinas uttalande till pressen om bindande avtal framstår det som ett upprepande av tidigare känd position, men sättet det gjordes på kan möjligen ses som ett tecken på välvilja från Kina. Eller som ett sätt att undvika att bli den skylls på om det inte blir någon färdplan för framtida beslut.

Och det är långt ifrån säkert att det blir en sådan. USA har förmodligen svårt att acceptera en överenskommelse som säger att man ett visst år ska komma överens om ett bindande avtal. Särskilt med tanke på att Obama går in i en presidentvalskampanj där han inte vill behöva försvara något sådant.

EU jobbar vidare med att få stöd för sin färdplan. Connie Heedegaard var vid gårdagens öppnande av högnivåsegmentet tydlig med att det är ett avtal med samtliga stora ekonomier som är framtiden. Kyotoprotokollet är en väg dit.

Kyotoprotokollet kan fortfarande få någon form av förlängning, men det finns inte tid att ratificera det och därmed göra det lagligt bindande fram till 1 Januari 2013. Däremot finns möjligheten att med någon form av deklaration eller beslut göra en tillfällig förlängning av det protokoll som utvecklingsländerna lägger stor kraft på att förlänga, men som USA, Kanada, Ryssland och Japan helt negligerar och som inte innebär utsläppsminskningar för vare sig Kina eller Indien.

Med tre dagar kvar av konferensen är det osäkert om det blir vare sig en färdplan eller en andra Kyotoperiod. Möjligen vaga överenskommelser om båda. Oavsett har alla länder insett att det inte gynnar dem att få skulden för uteblivna framgångar och det ordnas många presskonferenser och briefingar där länderna förklarar att just det här landet minsann är konstruktiva och gör sitt allra yttersta för att nå framgång.

Just nu ligger nog USA bäst till för att bli Durbans syndabock.

Bildlicens

Carbon Taxes to Solve the Sovereign Debt Crisis (FORES Policy Brief)

Mon, 05 Dec 2011 00:00:00 GMT

As many governments face the challenge of implementing necessary fiscal consolidation while avoiding slowing down the recovery, carbon pricing is an attractive alternative. It could finance substantial parts of the fiscal consolidation with fewer distortions than most other forms of taxation, while the tax burden is shared with fossil fuel producers. Reductions in debt and in carbon emissions (and carbon tax revenues) may move in parallel. Authored by Ulrika Stavlöt.

Ladda ner (pdf, 180kb)
Läs på nätet

The Swedish Example - The reduction in greenhouse gas emissions

Mon, 05 Dec 2011 00:00:00 GMT

The Swedish Example - The reduction in greenhouse gas emissions

Sweden is often mentioned as a prime example of how to proceed with reductions of greenhouse gas emissions while maintaining growth. This indeed is a heartening example to policy makers in other nations who despair about the possibility of acting forcefully climate change without handicapping the economy.

Download (pdf, 561kb)
Read Online

En guide till Durbanmötet

Wed, 23 Nov 2011 06:38:07 GMT

FORES publicerar "En guide till Durbanmötet" skriven av Daniel Engström Stenson och Anwar Hashim med flera. Guiden är en uppdatering av förra årets "En guide till Cancunmötet".

I december 2011 samlas världens länder i Durban för att komma överens om hur man ska minska utsläppen av växthusgaser. Den stora frågan handlar om Kyotoprotokollets framtid. Ännu har länderna inte nått någon överenskommelse om en andra åtagandeperiod. Inte heller har de nått någon överenskommelse om vad som ska ersätta Kyotoprotokollet. Risken är därför stor att det efter 2012 inte finns något avtal som reglerar ländernas utsläpp av växthusgaser.

Egentligen borde detta vara enkelt och lösningen verkar självklar – att minska utsläppen av koldioxid så snart som möjligt. Men det har visat sig svårt för världens länder att komma överens.

En överblick av konferensens omfattning
Vilka frågor ska avhandlas?
Vilka är konferensens nyckelpersoner?
Vad har hänt sedan Köpenhamn och Cancun?
Vilket resultat kan världen förvänta sig?

Reglering eller diskriminering - vad hindrar etablering?

Wed, 02 Nov 2011 07:53:08 GMT

Invandrare har svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Vilka är de stora hindren; stelbent arbetsrätt och lönebildning eller etnisk diskriminering? Frågan är högaktuell sedan finansministern under krisen kallat till samtal med arbetsmarknadens parter.

FORES lanserade den 8 november en ny studie, ”Diskriminering eller reglering – vad hindrar etablering?”, med bidrag av två av Sveriges främsta forskare på området: Per Skedinger (Institutet för Näringslivsforskning) och Magnus Carlsson (Linnéuniversitetet). Studien innehåller både nya forskningsrön och goda exempel.

Förutom Per Skedingers och Magnus Carlssons deltagande vid seminariediskussionerna kommenterade även integrationsminister Erik Ullenhag tillsammans med Irene Wennemo, huvudsekreterare för socialförsäkringsutredningen och tidigare chef för LO:s arbetslivsenhet. Moderator var Martin Ådahl, chef vid FORES.

Seminariet startade med att Skedinger och Carlsson fick presentera resultaten från sina studier. Skedinger diskuterade bland annat hur ett starkt anställningsskydd som gör det dyrare att anställa och säga upp arbetare kan leda till att rekryterarna blir mer kräsna i sin anställning. Ett annat resultat är en växande grupp inom visstidsanställningar. Skedinger fortsätter med att kommentera hur lägre minimilöner kan minska trösklarna för anställning. Forskningen om bemanningsföretagen visar också att de diskriminerar i betydligt mindre grad.

Carlssons forskning kretsar kring diskriminering där undersökningen gjordes med hjälp av fältexperiment. Påhittade jobbansökningar som är kvalitativt identiska, där det enda som skiljdes åt var namnen, skickades ut för att se kallelsefrekvensen mellan inrikes respektive utrikes födda. Resultaten visade att 29% av de sökande med svensk bakgrund blev kallade till intervju medan enbart 20% av de utlandsfödda blev kallade. Carlssons studie kom även fram till att manliga rekryterare diskriminerar i högre grad än kvinnliga rekryterare samt att bemanningsföretagen, som även Skedinger nämnde, diskriminerar i mindre grad.

Integrationsministern Ullenhags kommentarer på dessa studier var att reglering och diskriminering spelar roll men att det även finns andra faktorer som man måste ta hänsyn till.

Enligt Ullenhag har Sverige länge haft ett bemötande av nyanlända där de har blivit mer omhändertagna och betraktade som svaga istället för som en resurs. Utrikes födda kvinnor är även en grupp som man borde fokusera mer på då sysselsättningsgapet mellan dem och inrikes födda kvinnor är betydligt större än för männen. Den andra punkten som lyfts fram är att långa handläggningstider Sverige ger de nyanlända en dålig start på sin vistelse i Sverige. Den tredje punkten är att Sverige fortfarande är i behov av arbetskraftinvandring. I en globaliserad värld borde Sverige se invandrarna som en resurs; globalisering och etablering i Sverige hänger ihop.

Wennemo ifrågasatte om arbetsrätten i Sverige verkligen är för hård. Innan lagar ska göras om så är det viktigt att man hittar starka bevis till vad det egentligen är som påverkar resultaten. Wennemo fortsatte med att förklara anledningen till varför minimilönerna i Sverige är så höga. Det har erfarenhetsmässigt visat sig att om en sänkning av minimilönerna görs så påverkar det negativt hela kollektivets löner. Ett förslag vore därför att ta fram någon sorts ingångslön som den typen lärlingar får med en plan för en stegvist växande inkomst.

Wennemo påpekade även att diskriminering inte alltid är dåligt för företagen. Genom diskriminering kan de minimera riskerna. Det är inte alla som förstår sig på de kulturella koderna som finns kring en arbetsplats. Detta syns särskilt bland de unga som går på aktivitetsersättning; de har inte den rätta utbildningen och har ingen erfarenhet av de kulturella koderna.

100 dagar efter Utøya - hur har Sverige förändrats? Referat

Fri, 28 Oct 2011 01:04:03 GMT

Den 22 juli i år drabbades vårt grannland Norge av det mest fruktansvärda terrordåd som ägt rum på nordisk mark i modern tid. Förtida fördömanden som riktades mot muslimska miljöer byttes snabbt ut mot självrannsakan och många frågetecken, även i Sverige. Främlingsfientliga rörelser verkade först slagna till marken men återhämtade sig under de månader som följde. 100 dagar efter Utøya ställde vi frågan – hur har Sverige förändrats?

Onsdagen den 2 november bjöd FORES in till ett seminarie om Sverige efter 22 juli 2011. Hur har det politiska landskapet ändrats efter attackerna? Har media påverkats på längre sikt av det som hänt? Ser hotbilden mot Sverige ut precis som innan? Paneldiskussion fördes med följande personer:

Mona Sahlin, fd socialdemokratisk partiordförande och vice statsminister, ledamot i antirasistiska Stiftelsen Expos styrelse.

Magnus Norell, forskare på Försvarets forskningsinstitut, gästforskare vid The Washington Instistute for Near East Policy.

Lisa Bjurwald, journalist och fd ledarskribent vid DN och SvD, författare av boken Europas Skam - Rasister på frammarsch.

Petter Hojem, ansvarig koordinator för FORES migrationsprogram.

Moderator är Martin Ådahl, chef FORES.

Media
Med en snabbt stigande grad av granskning och mediapådrag efter terrordåden i Utøya stärktes de högerextremas band till varandra. Det resulterade även i ett enklare sätt att rekrytera nya medlemmar. Något som Lisa Bjurwald även kommenterade var att graden av nätaktivism egentligen inte behöver säga så mycket om den riktiga fysiska aktivismen. Det saknas en insikt i hur folk engagerar sig på nätet.

Ordens betydelse lyftes även fram, att man inte bara ska se till handling men även ordval som islamisering och massinvandring. Mona Sahlin ansåg dessutom att man borde referera till terrorattacken med vad det egentligen var och inte bara namnge det som ‘händelsen’. Både Petter Hojem och Mona Sahlin kommenterade kring hur folk lätt drar förhastade slutsatser, särskilt om dådet utförs av någon med utländsk bakgrund. De förhastade slutsatser folk gör kan då leda till en dålig säkerhetsförberedning.

Säkerhet
Hotbilden i Sverige anses av Magnus Norell vara den samma som före terrrordåden i Utøya. Att beredskapen i Norge har varit så hårt kritiserat däremot kan få en viss effekt här i Sverige. Petter Hojem har dock observerat ett högre säkerhetspådrag bland de norska politikerna och säkerhetsspärrar vid de norska departementen.

Något annat Magnus Norell lyfte fram var att Anders Breivik var en så kallad ‘lonewolf’ och liknade hans aktion till en lika oförutsägbar händelse som en naturkatastrof. Petter Hojem kommenterade då att trots Anders Breivik agerade ensam så hade han ett kontaktnät på nätet med folk som delade hans åsikter.

Politik
Rent politiskt här i Sverige så har Sverigedemokraterna inte påverkats så mycket av terrordåden. Mona Sahlin uttryckte sin saknad i fokus att attacken var riktad mot den norska socialdemokratin. Den svenska och norska socialdemokratin har alltid varit ganska lika och har starka band till varandra. Utöya har därmed även en stark betydelse för de svenska socialdemokraterna. Det positiva är att ungdomarna inte har avskräckts av terrordåden och det politiska engagemanget är lika stort som innan. Mer diskussion kring de främlingsfientliga ideologierna och högerextremism efterlyses bland de politiska partierna.

Lisa Bjurwald observerade också hur lätt samhället glömmer tidigare terrorattacker som har bragt människor livet. Attacken i Norge får inte gå samma öde till mötes. Det är dags att ta tag i debatten kring främlingsfientlighet, undvika otydliga termer och lyfta fram ämnet, inte bara bland politiker men även på den lokala nivån.

Bär nationalekonomerna och tillväxten skulden för klimatförändringarna?

Mon, 17 Oct 2011 06:01:57 GMT

Den 25 oktober samlade FORES till seminarium under rubriken ”Bär nationalekonomerna och tillväxten skulden för klimatförändringarna?”. Under ledning av Martin Ådahl (FORES) diskuterade Johan Rockström (Professor i naturresurshållning, Chef för Stockholm Environment Institute, Författare till boken “Den stora förnekelsen”) och John Hassler (Professor vid IIES Institute for International Economic Studies, Stockholms Universitet) diskuterades nationalekonomins bidrag eller skuld till klimatförändringarna, tillväxtkritik och miljöpolitikens framtidsutmaningar.

De två paneldeltagarna var visserligen eniga om att resursförbrukningen som följt på de senaste århundradenas tillväxt inte är hållbar i längden, men åsikterna gick isär om nationalekonomins betydelse för en effektiv omställning till en hållbar ekonomi.

Johan Rockström inledde med att kritisera traditionella nationalekonomiska tillväxtmodeller för att inte nog ta hänsyn till miljöförstöring och ändliga resurser. Antagandet om obegränsade resurser är enligt Rockström nationalekonomins främsta svaghet eftersom den inte värderar negativa miljökonsekvenser på rätt sätt, och därmed inte förmår leverera de lösningar som behövs. Hela begreppet ”externalitet” (ung: konsekvens av ekonomisk transaktion som drabbar tredje part) skapar en illusion av begränsad påverkan, och döljer det faktum att miljöförstöring drabbar oss alla förr eller senare. Det Rockström och Wijkman kallar ”tillväxtens dilemma”- det faktum att traditionell tillväxt behövs för att generera kapital för omställningen till en hållbar och ”grön” tillväxt- kräver nya tankebanor och andra instrument än de som nationalekonomin kunnat presentera hittills.

John Hassler erkände att nationalekonomin sent intresserat sig för klimatförändringar, och att det var skäl till självkritik. Men tvärtemot Rockström, hävdade Hassler att nationalekonomin visst förmår leverera lösningar, men att svårigheten ligger på ett annat plan - åtgärder för att rädda miljön är helt enkelt för politiskt känsliga att genomföra. Enligt Hassler ligger utmaningen inte i att uppfinna nya ekonomiska modeller, utan snarare att omsätta effektiva styrinstrument för en grönare tillväxt i praktiken. Han betonade också vikten av att prissätta olika ekosystemtjänster, för att kunna skapa styrmedel för att komma åt problemen. Skatt på koldioxidutsläpp är enligt Hassler ett konkret exempel på åtgärder där nuvarande ekonomiska modell räknar in även miljökostnader. Ett högt pris på koldioxid kan förväntas få ner utsläppen, troligen utan att påverka tillväxten nämnvärt. Hassler avslutade med att påpeka att vikten av att diskutera vilken politik som skapar incitament för en grön tillväxt snarare än att dividera om enskilda begrepp och ordval.

Över 70 besökare bidrog till en intressant och livlig frågestund innan kvällen avslutades med mingel.

FORES söker praktikanter

Sun, 16 Oct 2011 14:00:00 GMT

FORES söker praktikanter inom samhällsvetenskap/ nationalekonomi/ migration som vill praktisera i en spännande miljö med nära samarbete med ledande beslutsfattare och forskare. Vi söker personer som studerar inom miljövetenskap, statsvetenskap, ekonomi, internationella relationer eller angränsade ämnen. Vi lägger särskild vikt vid att sökanden har god skriftlig förmåga.

Omfattning
Heltid under våren 2012.

Arbetsbeskrivning
Praktikantens roll är framförallt att fungera som stöd för FORES medarbetare inom våra olika program: Miljö/klimat, Migration/integration samt Entreprenörskap/arbetsmarknad. Arbetsuppgifterna är mycket omväxlande, men utgörs till stor del av praktiska uppgifter såsom att boka möten och seminarier, kontakta nyckelpersoner, boka resor och göra utskick. Förutom rollen som support på kontoret har praktikanten en traineeroll och får då även mer avancerade uppgifter som forskningsassistent i skapandet av våra forskningsstudier.

Personbeskrivning
Vi söker personer med god kunskapsnivå och intresse för politik och aktuell samhällsdebatt som samtidigt är välorganiserade och energiska. Du skall kunna skriva god svenska och även behärska engelska i tal och skrift. Dessutom ser vi gärna att praktikanterna delar FORES miljöorienterade och liberala värderingar.

Praktiken på FORES är oavlönad.

Skicka din ansökan elektroniskt till anna.halla@fores.se före 20 november.

Sverige behöver gå före - FORES Studie 2011:3

Fri, 07 Oct 2011 00:58:34 GMT

Onsdagen den 7 oktober bjöd FORES in till ett seminarium för att diskutera studien “Moving Ahead”, skriven av nationalekonomen Johan Gars.

Medverkande gjorde Johan Gars, Institute for International Economic Studies vid Stockholms universitet och huvudförfattare till studien “Moving Ahead”, Björn Carlén, VTI och tidigare vid Expertgruppen för miljöstudier Martina Krüger, Greenpeace Sverige samt Åsa Westlund (S), Europaparlamentariker och ledamot av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedel

Som grund för studien ligger det faktum att Sverige endast ansvarar för 0,2 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Med detta i åtanke betonade Johan Gars i sin inledande presentationen främst tre vägar för att ett litet land som Sverige ska på en optimal väg att kunna vara med och påverka i miljöfrågan. Detta genom att gå före och de globala utsläppen i någon betydande omfattning.

Genom föredömets makt visa att det är möjligt, sänka kostnaden för andra länder samt också genom internationella förhandlingar. Det är av vikt att förstå Sveriges begränsade roll och handlingsutrymme globalt då endast 0,2 % av alla utsläpp i världen härrör härifrån. . Sänka kostnaden för att minska utsläppen (genom exempelvis teknikutveckling) samt genom Genom de internationella förhandlingarna

För att utifrån dessa tre grundpåståenden vidare undersöka hur mindre länder som Sverige bästa kan påverka andra länder att minska sina utsläpp har Johan Gars tittat närmare på forskningen inom tre områden:

Koldioxidläckage, där det finns en risk för så kallat koldioxidläckage, att produktion och därmed utsläpp flyttar utomlands som ett resultat av klimatreglering, men den överskattas ofta. Därtill visar studien på att den del av ekonomin som berörs ofta är liten, i exempelvis Storbritanniens fall berörs endast 1 procent.
Teknologi, som har en stor betydelse på fortsatta utsläppsminskningar, exempelvis för att kunna realisera energieffektiviseringspotentialen på 10-15 procent. Studien framhåller också vikten av att forskningscentra där man drar nytta av landets särskilda expertis (exempelvis Japan och solceller).
Ledarskap i förhandlingar där även mindre länder med hög trovärdighet kan påverka utfallen av de internationella förhandlingarna. Sveriges trovärdighet härrör bland annat från att man minskat sina utsläpp. Att finansiera utsläppsminskningar i andra länder kan ha en negativ effekt på trovärdigheten.

I en kommentar till studien ansåg Björn Carlén, som bland annat arbetat för Expertgruppen för miljöstudien, att problemformuleringen var relevant, men att vissa påståenden om vem ska gå före och hur det ska göras, var vaga. Han menade också att risken för koldioxidläckage kraftigt underskattats. Dessutom så poängterade han att gapet i förtroende mellan u-länder och i-länder underskattats, och han hade därför liten tilltro till att förhandlingarna i närtid skulle leda framåt.

Martina Krüger hävdade att det finns en dominerande uppfattning att det endast är de stora länderna som har betydelse för klimatfrågan, en bild som cementerades under klimatmöte i Köpenhamn. I det perspektivet är studien ett bra tillskott, då den visar på att det finns en roll att spela även för ambitiösa mindre länder. Hon framhöll också att även utifrån ett ekonomiskt perspektiv, utan ambitionen att vilja påverka andra, är det lönsamt att agera snarast, eftersom det med tiden kommer bli allt dyrare att hantera de problem som uppstår.

Åsa Westlund (S) framförde att Sverige både ur ett europeiskt och internationellt perspektiv traditionellt setts som ett föredöme, siffrorna visade på att utsläppen minskat utan synbar negativt effekt på ekonomin, men att det kanske var på väg att skifta. Hon konstaterade besviket att man ej kunnat komma överens om att öka minskningsmålen från 20 till 30 %.

Frågan huruvida det är möjligt att agera föredöme när man köper utsläppsminskningar utomlands var en fråga som engagerade panel och åhörare. Björn Carlén ansåg att nuvarande CDM-system borde skrotas, eftersom det inte hade bidragit till några egentliga klimatförbättringar. Enligt Johan Gars studie kan det också ha en negativ effekt på ett lands trovärdighet och därmed påverkansmöjlighet att inte främst visa på att det går att minska utsläppen på hemmaplan. Även Åsa Westlund och Martin Krüger var skeptiska till att använda sig av CDM som en del av sin klimatstrategi.

På frågan från en av åhörarna ansåg Johan Gars att det inte var något problem om flera länder alla strävade efter att vara föredömen, snarare tvärtom. Det kan enlig Gars ge positiva skaleffekter på teknikutvecklingen om flera samtidigt utvecklar ny teknik.

Se Johan Gars presentation:

Presentation moving ahead

View more presentations from tankesmedjanfores.

Sveriges utsläppsminskningar- FORES Policy Paper 2011:4

Wed, 14 Sep 2011 00:20:22 GMT

Sverige minskade mellan 1990 och 2008 sina utsläpp med 12 procent, samtidigt som ekonomin växte med dryga 50 procent.

I vårt policy papper “Sveriges utsläppsminskningar” visar författaren Robert Kron att det med hjälp av rätt politiska åtgärder går att förena ekonomiskt tillväxt med minskade utsläpp.

I rapporten granskas det svenska exemplet för att, åtminstone översiktligt, ta reda på vart utsläppsminskningarna skett och varför, samt vilka sektorer och åtgärder som spelar störst roll. Dessutom ställs frågan vilka delar av det svenska exemplet som är överförbara till andra länder.

Det enkla svaret på hur Sverige minskat utsläppen är koldioxidskatten, fjärrvärmen och effektivisering. 1991 införde Sverige en koldioxidskatt inom flera sektorer och som sammantaget beräknas ha medfört minskande koldioxidutsläpp med cirka 7 %. Den procentuellt största minskningen har skett i uppvärmningen av hus och lokaler. Främsta anledningen är utbyggnaden av fjärrvärme, som gynnas av att mer koldioxidsintensiva uppvärmningsformer beskattas högre. Fjärrvärmeutbyggnaden har även lett till minskade utsläpp från avfall, eftersom det är det främsta bränslematerialet för fjärrvärmeproducenterna.

Utöver detta tros CO2-skatten ha givit upphov till effekter inom transportsektorn, men storleken på dessa är svår att avgöra. Andra styrmedel som visat sig vara framgångsrika är miljöbilspremier i olika tappningar, elcertifikatsystemet som ökat produktionen av förnybar energi markant samt olika typer av regleringar inom jordbruket, avfallshanteringen och industrin. Inom alla ovan nämnda sektorer ligger Sverige vid en internationell jämförelse långt framme. Varken kärnkraften eller vattenkraften har sedan 1990 spelat någon större roll för utsläppsminskningarna.

Att Sverige gått bättre än de flesta andra länder klimatmässigt och ekonomiskt är dock inget skäl att förnöjt luta sig tillbaka. Det är tvärtom ett kvitto på att tillväxten tål kraftfulla klimatåtgärder och därmed ett argument för att göra mer framöver, så att Sverige verkligen fungerar fullt ut som föredöme för omvärlden.

Inom flera sektorer, främst transportsektorn, har utsläppen ökat. Och precis som vi ibland utgör ett gott exempel så finns det mycket vi kan lära av andra.

Vattenförsörjning för växande städer: Dricksvatten i farozonen?

Tue, 30 Aug 2011 12:00:00 GMT

Ofta påstås det att Sverige har världens bästa dricksvatten och riskerna för den svenska dricksvattenförsörjningen diskuteras sällan. Tillsammans med Livsmedelverket bjöd vi in till ett frukostsamtal kring de nuvarande och framtida riskerna för den svenska dricksvattenförsörjningen.

I panelen:

Gunilla Glasare, chef för avdelning tillväxt och samhällsbyggnad, SKL
Sofia Jöngren, politiskt sakkunnig Landsbygdsdepartementet
Martin Storm, avdelningschef, Boverket
Lena Söderberg, VD, Svenskt Vatten
Johan Åström, Tekn Dr Vattenteknik, Tyréns

Panelen var enig om vikten av en välfungerande vattenförsörjning, samt att alla berörda måste använda sig av riskanalyser, nya tekniker, bättre planer, omfattande vattenkontroll och bevakning för att ”tänka efter före.” Det rådde också enighet kring att dricksvattnet är något som ofta tagits för givet bland allmänhet och politiker. Martin Storm på Boverket menade att till del var rätt att ta rent dricksvatten för givet, men att det krävs rätt kunskap för att utnyttja det.

Panelen ansåg därför att det som inträffat i Östersund och Skellefteå, med kryptobakterier i dricksvattnet bör ses som en väckarklocka. Det visar på dricksvattenets sårbarhet och visade på att vi saknar kännedom av konsekvenserna som följer på ett liknande utbrott. Panelen ansåg det troligt att det inte var sista gången upplevde ett liknande utbrott.

Det finns även andra risker som hotar Sveriges rena dricksvatten. Som en följd av klimatförändringarna beräknas skyfallen bli fler, vilket påverkar kvaliteten på dricksvatten. En annan möjlig risk är att Sverige till nästan 50 procent är beroende av ytvatten, och därför kan exempelvis en olycka med en dieseltankbil som välter i Mälaren innebära stora svårigheter för de närmare 2 miljoner som får sitt dricksvatten därifrån.

Panelen påstod alltså att det finns risker både vad gäller kvaliteten och kvantiteten på vårt dricksvatten.

På frågan om hur man bäst hanterar dessa risker menade Johan Åström att Sverige borde ägna mer kraft att skydda sina vattentäkter och att Sverige tekniskt låg efter. Med mer modern teknik hade utbrotten i Skellefteå och Östersund kanske inte kunnat undvikas, men de hade upptäckts tidigare och effekterna hade kunnat lindras. Mer moderna geografiska informationssystem kan också enligt Åström användas för att identifiera och prioritera vissa vattenkällor som extra viktiga.

Lena Söderberg menade att man i Sverige överlag har bra övervakning vad gäller kvalitén på dricksvattnet. Men för att kunna bli ännu bättre måste man göra fler riskanalyser för att få reda på vart resurserna ska sättas in, tyckte Söderberg.

På frågan om det finns något Sverige kan lära av andra länder uppgav Lena Söderberg att hon uppfattar Israel och Singapore som framgångsrika länder i att hantera vattenförsörjningen och pekar även ut Norge och Skottland som resultatrika i att kontrollera rent vatten samt hantering av mikrobiologin. Söderberg noterade också svårigheten att jämföra dessa länder med Sverige på grund av att problemen när det gäller vattenförsörjningshantering ser helt annorlunda ut.

Gunilla Glasare, som i kraft av representant från SKL representerade de kommuner som bär huvudansvaret för medborgarnas dricksvattenförsörjning, menade att en majoritet av Sveriges 290 kommuner hade bra beredskap för att säkra dricksvattenförsörjningen. Nyckeln var att kommunerna planerar hur och var vattnet skall användas samt att de skapar ett fungerande samarbete mellan kommuner och berörda myndigheter. Myndigheternas uppgift är enligt Glasare bland annat att förse kommunerna med bra fakta, siffror och information för att nå bättre planläggning, åtgärd och lösning.

Vattenfrågan är stor fråga där ansvaret är uppdelat mellan fyra departement: miljö-, social, försvars, och landsbygdsdepartementet. Sofia Jöngren från lansbygdsdepartementet erkände att även om hennes departement har ett samordningsansvar ligger inte frågan om dricksvatten högst på landsbygdsminister Eskil Erlandssons dagordning, även om de stigit i samband med utbrotten i Östersund och Skellefteå.

Jöngren framhöll istället att Livsmedelsverket som ansvarig myndighet att ett stort ansvar som man klarade bra.

Jöngren tyckte liksom flera andra att skyddet av vattentäkterna var viktigt, men att det också var viktigt att frågan lyftes upp på en högre politisk nivå, genom bland annat utökad dialog mellan samtliga parter, inklusive jordbrukare, kommuner, myndigheter och branschorganisationer. Kring detta fick hon medhåll av panelen.

DN Debatt: Snabb klimatomställning är bra för statsfinanserna

Tue, 30 Aug 2011 03:00:00 GMT

DN Debatt: Anders Wijkman – i likhet med fossilbränslelobbyn – skjuter sig själv i foten när han hävdar att det är energipriserna som ligger bakom finanskrisen.

Företagarnas flykt - somalisk flyttning till England - FORES Studie 2011:2

Mon, 22 Aug 2011 09:30:00 GMT

Utvandringen från Sverige ökar stadigt och över hälften av de som flyttar kom hit som invandrare. För svenskar födda i Somalia är en av de mest populära destinationerna Storbritannien. I syfte att förstå vad som skiljer Storbritannien från Sverige har FORES gjort en studie med djupintervjuer bland somalisvenskar i Leicester och Birmingham, under ledning av professor Benny Carlsson vid Lunds Universitet i samarbete med Företagarna.

– Genomgående för alla är att de upplever det som mycket enklare att driva företag i det brittiska samhället. Många har försökt starta egna verksamheter under sin tid i Sverige men känt sig hindrade av byråkrati, skatteregler och brist på rådgivning på sitt eget språk. De upplever också att svenska myndigheter har liten tilltro till deras förmåga att starta eget, säger FORES VD Martin Ådahl.

– Sverige ligger redan i Europabotten vad gäller andelen företagare i befolkningen. Om fler invandrargrupper följer somalisvenskarnas exempel är det risk att Sverige förlorar ännu fler driftiga och företagsamma människor, som tröttnat efter år av utanförskap, säger Martin Ådahl.

Ett annat skäl till att somalisvenskarna utvandrat är att de haft svårt att etablera sig i nätverk av andra företagare i Sverige. I Storbritannien däremot finns ett större nätverk av somaliska företagare som kan ge vägledning och råd. Dessutom upplevs brittisk myndighetsstruktur som mer pragmatisk och flexibel än den svenska.

– Studien visar hur avgörande villkoren för att etablera och driva företag är. Somalisvenskarnas egna ord ger en fingervisning om vad som behövs för att få fler entreprenörer med invandrarbakgrund: sänkta arbetsgivaravgifter för nystartade företag, färre regler för småföretag och att myndigheterna förenklar sitt språkbruk. Självklart har också företagarorganisationer ett ansvar att göra det lättare att komma in i nätverk, vilket är något som Företagarna kommer att jobba hårt med framöver, säger Elisabeth Thand Ringqvist, VD för Företagarna.

Alternativ till jobbskatteavdraget - FORES Policy Paper 2011:3

Wed, 17 Aug 2011 10:00:00 GMT

Jobbskatteavdraget har inte bara varit sinnebilden för regeringens politik alltsedan Alliansen vann valet 2006. Det har även dominerat agendan för hela det politiska systemet, en huvudlinje i svensk ekonomisk politik som alla aktörer behövt förhålla sig till. Halvvägs in i 2011 har fyra så kallade steg genomförts, med en total sänkning av inkomstskatterna om ca 80 miljarder kronor. Ett femte jobbskatteavdrag planeras 2012, därefter diskuteras även införandet av ett sjätte.

Med åren har dock allt fler kritiska röster bland ekonomer ifrågasatt vilka effekter jobbskatteavdraget haft för arbetslösheten och arbetsutbudet. Kritiker hävdar att avdraget endast stimulerar till ökat arbetsutbud, men inte till någon ökad efterfrågan, av arbetskraft. Medan tillväxten varit högre i Sverige än i många andra länder efter finanskrisen (första kvartalet 2011 var tillväxten i ekonomin 6,4 procent jämfört med samma period 2010), så har inte arbetslösheten minskat med mer än ungefär en procentenhet från 9,0 procent i mars 2010 till 8,1 procent i mars 2011. Regeringens egen prognos är att dessa tal snabbt ska falla under 5 procent till 2015.

För att öppna en diskussion om andra skattevägar till fler jobb har FORES vänt sig till två av Sveriges främsta skatteforskare. Detta för att analysera effekterna av jobbskatteavdraget och ge alternativ till andra sätt att använda reformutrymmet till att minska arbetslösheten och öka Sveriges konkurrenskraft.

Detta har resulterat i två delrapporter: ”Ytterligare jobbskatteavdrag – Är det rätt väg att gå för att rädda den svenska välfärden?” av Åsa Hansson, docent i nationalekonomi vid Lunds Universitet; samt ”Likformiga skatter för fler jobb” av Lennart Flood, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg och Mikael Flood, jur. kand.

Författarna riktar kritik mot jobbskatteavdraget på ett antal punkter. De anser bland annat att avdraget är en mycket kostsam skattereduktion och menar att det finns flera alternativ som skulle kunna ha en större effekt på såväl sysselsättningen som det totala arbetsutbudet i ekonomin i form av arbetade timmar. Författarna är överens om att jobbskatteavdraget ger ökade incitament för personer som befinner sig utanför arbetsmarknaden att ta ett arbete. Däremot är det inte säkert att avdraget leder till ett ökat arbetsutbud då det finns en risk att den ökande nettoinkomsten leder till att individer prioriterar att vara lediga mer. Slutligen menar författarna att jobbskatteavdraget har en konstruktion som gör det komplicerat för många löntagare att förstå hur det fungerar. Därmed påverkas inte heller deras beteende.

Medan författarna är relativt ense i sin kritik går de skilda vägar i de alternativ de föreslår. I viss mån representerar de två huvudlinjer i debatten om det svenska skattesystemet.