FORE i Cancun 2010

Cancunrapport 10. Fredag eftermiddag

Fri, 10 Dec 2010 14:07:45 GMT

Gårdagskvällen blev natt och nästan ny morgon innan förhandlarna gick till sängs. Och då hade faktiskt, till sist, de olika konsultationsgrupperna länder presenterat sex olika texter till ordförandelandet Mexiko. Hur värdarna väver samman dessa dokument är nu vad alla väntar på i Moon Palace. Detta utkast presenteras sedan i plenum, varpå ytterligare rundor i respektive landgrupp äger rum innan det kan bli någon slutlig diskussion av. Och den kommer att äga rum tidigast sent ikväll. Småbarnsföräldrarna i den svenska delegationen har verkligen fog för sin oro att de kanske ändå inte hinner hem till luciafirandena på deras olika dagis måndag morgon.

Oavsett mexikanernas ansträngningar har det senaste dygnets inspel gjort att Cancun inte kommer att mynna ut i så mycket mer än ett hyfsat konkret arbetsprogram fram till Durban. Detta sedan Japan upprepat att man står fast vid att säga nej till Kyoto 2 och nu också – i elfte timmen – fått officiellt sällskap av Ryssland i nejsägarklubben.

Den senaste i raden av uppgivna är UNEP:s chef Achim Steiner, som menar att alla åker härifrån medvetna om att inget har gjorts som ”significantly changes the time window” för världen att tampas med klimatförändringarna. En av de frågor som alla ändå trodde kunde lösas ut under COP 16, avskogningen, har också stött på patrull i elfte timmen. Detta då de så kallade ”safeguards” som ska skydda urinvånares rättigheter bedömts vara alldeles för svaga.

Vad kan sluttexten komma att innehålla, då? Kort uttryckt: mycket genomtänkta formuleringar som på ett snyggt sätt skjuter de flesta frågor framför sig i ett år till. Och högst sannolikt något som ändå blir ett startskott för upprättandet av den Gröna Fonden. Sedan finns en del inslag som kan komma att kastas in, beroende på hur budgivningen utvecklar sig ikväll. Hit hör exempelvis något om utsläppen från internationellt flyg. Och så finns en del saker som kanske utelämnas, som Nord och Syd i tyst medgivande låter rulla på. Dit kan till exempel CDM-systemet komma att höra, eller åtminstone den struktur som CDM bygger på (dvs. att givarländer får tillgodoräkna sig utsläppsminskningar man finansierar i utvecklingsländer). CDM får troligen vara kvar efter 2012, även om det alltjämt lyder under dagens (=Kyotoprotkollets) regelverk.

Men. Ser man bortom Moon Palace finns det ändå en del positivt att rapportera om från Cancun. Världsbankens chef Robert Zoellick hör till dem som vill se ett halvfullt glas – han pekar på att flera stora anpassningsprojekt trots allt kommit igång efter Köpenhamnsöverenskommelsen och alla pågående energiomvandlingsplaner i hela världen ”that doesn’t depend on a treaty text”. Den åsikten har ju också upprepats av andra aktörer under den sista veckan, dvs. att världen kanske måste nöja sig med en politisk överenskommelse på global nivå och förlita sig på regionala samarbetsavtal eller nationell lagstiftning för att komma någon vart gemensamt. Men just denna eftermiddag verkar FN-systemet – beroende på vad slututkastet säger – åtminstone få en chans till, vid COP 17 i Durban nästa år. FORES kommer att försöka vara där också!

FORES representant tackar nu för sig och hänvisar den kvällspigge till the Guardians direktuppdateringar från sista natten i Cancun.

Dessutom rekommenderas läsning av Martin Ådahls artikel i Fokus: Till och med värre än väntat

Cancunrapport 9. Torsdag kväll

Fri, 10 Dec 2010 00:18:10 GMT

Oavsett hur det går under COP 16 – ingen skugga ska falla på det mexikanska ordförandeskapet. Visserligen klagar många över logistiken under mötet, då förhandlingar, sidoevent och NGO-aktiviteter ligger utspridda var för sig med några mils avstånd. Men i själva huvuduppgiften, att leda förhandlingarna, gör man verkligen sitt yttersta för att nå något slags resultat.

De ministerkonsultationer som utrikesminister Patricia Espinosa sjösatte i början av veckan, varav Sverige ledde en tillsammans med Grenada, har nu uppgraderats och mer eller mindre formaliserats. Under dagen har grupperna, inalles med 50 länder som deltar, haft möten där vilken part som helst fått delta och börjat enas om olika texter, som ordförandeskapet i morgon väntas ha smält samman till en och samma. Sedan väntar en, av allt att döma, komplicerad och snårig sista dag av förhandlingar. Dels ska texten behandlas i sin helhet, dels ska alla dess underavdelningar gås igenom. Men jämfört med hanteringen i Köpenhamn ifjol, där eventuella konsultationerna var helt låsta eller pågick i det fördolda, framstår Mexikos modell som ytterst transparent.
Det behöver tyvärr inte betyda att COP 16 når så särdeles mycket längre än vad CPH-mötet gjorde. Andreas Carlgren betecknade vid sin pressträff på torsdagskvällen läget som mycket riskabelt, där vågskålarna kunde tippa åt olika håll. Hans analys var rätt krass – om de negativt verkande krafterna vinner kan resultatet rent av bli sämre än i Köpenhamn. Detta eftersom löftena därifrån, trots sina 144 landunderskrifter, inte blir bekräftade i ett FN-sammanhang. Dilemmat är just att hitta skrivningar som tar CPH-ackordet tillräckligt mycket på allvar utan att få den överenskommelsen att framstå som den enda, slutliga lösningen. Detta eftersom alla vet att dokumentet inte på långa vägar gör tillräckliga ansträngningar för klimatet.

Under dagen har även viss splittring noterats mellan BASIC-länderna. Detta sedan Brasilien och nästa COP-värd Sydafrika börjat antyda att det visst behövs internationellt bindande utsläppskrav också för dem i egenskap av växande ekonomier. Indiens miljöminister Ramesh har för sin del sagt att det inte kan bli tal om detta, och vad Kina anser i frågan behöver ingen fundera länge på. COP 16:s bad boy Japan har å sin sida, trots påtryckningar under hela dygnet, i plenum upprepat sin position att inte skriva på för en ny Kyotoperiod. Och som grädde på moset höll Bolivias president Evo Morales sitt tal i samma kammare idag, där kapitalismen fick hela skulden för klimatkrisen. Samtalsklimatet är inte precis idealiskt, 24 timmar före slutet. Lägger man samman alla dessa inlagor framstår det som glasklart varför det är svårt att ens hitta någon enighet kring att bekräfta CPH-ackordet.

I allt detta har Sverige och EU en knivig sits. Om Japan, Ryssland och Kanada får som de vill och hamnar i kolumnen med USA i slutdokumentet, blir EU rätt ensamma om att hamna i Kyotospalten (det blir Norge, Nya Zeeland och kanske Australien som hakar på). Och ställer man sig där nu kan man mycket väl vara kvar för lång tid, dvs. bli uppbundna till en ny Kyotoperiod (som man, om man helst fick välja, inte vill bli). I samordnandet av den frågan har framför allt Belgien som EU:s ordförande en riktigt svettig natt framför sig.

Det som blir ett möjligt slutdokument kommer i bästa fall att innebära ett gemensamt fastslaget arbetsprogram fram till COP 17 i Durban. FN-systemet enas då åter igen, efter tusentals förhandlingstimmar, om att skjuta frågorna ett år fram i tiden. Hur det påverkar synen på multilateralt samarbete i stort kan ingen svara på i Cancun, men allas skeptiska och uppgivna blickar är kanske svar nog.

Cancunrapport 8. Torsdag förmiddag

Fri, 10 Dec 2010 00:07:25 GMT

För första gången under den sista veckan hopade sig idag molnen över Moon Palace rejält och bjöd även på några korta regnskurar. Naturligtvis var detta en tacksam metafor att ta till för alla journalister och observatörer av COP 16. Inne i plenisalen och förhandlingsrummen hade konferensen – trots alla bilaterala möten under natten och morgonen – ännu inte kommit någon vart med huvudfrågorna. Japan står alltjämt fast vid sitt krav på att de inte vill förlänga Kyotoprotokollet, med Ryssland och Kanada som uppbackande länder (om än mycket diskret).

Nu har även själva diskussionen om formatet för förhandlingarna – i FN:s mellanstatliga, multilaterala regi – kommit igång på allvar. Senast ut i raden att halvt varna, halvt ifrågasätta FN-formatet är ingen mindre än EU-kommissionären Connie Hedegaard. ”Om inte den här processen – som är den enda världen har – levererar, sätts principen om multilateralism på spel.” sade hon vid en spontant sammankallad pressträff.

Det är inte utan att man förstår henne. De senaste dagarna har tydligt visat att parterna – trots löften om motsatsen – håller fast vid gamla käpphästar ända in på målrakan. Utöver de redan nämnda nationerna gör länder som Bolivia ingen hemlighet av att västvärlden är orsak till allt elände med klimatet och därför bör stå för i stort sett alla ansträngningar, inklusive sänka sina utsläpp med fantasinivåer. Dessutom har en våg av USA-kritik snabbt virvlat upp, främst uttryckt av de mindre ö-nationernas företrädare. ”Det är orimligt att ett i-land kan få hålla tillbaka hela den industrialiserade världens ambitioner”, dundrade Tuvalus biträdande premiärminister Enele Sosene Sopoaga från talarstolen.

Det absurda i situationen understryks kanske av att en av Afrikas mest hårdföra ledare (givet hans lättjefulla syn på opposition och pressfrihet), Etiopiens premiärminister Meles Zenawi, i panel efter panel framstår som en av klimatmötets mest resonabla röster. I en diskussion där bland annat Ban Ki-Moon också satt på scen försvarade Zenawi i-ländernas rätt att hävda att anpassningsstöd inte bara kan utgöras av direkta bidrag. Zenawi hänvisade dels till finanskrisens påverkan av statsbudgeterna, dels till den rapport han och Norges Jens Stoltenberg lade fram tidigare i höst. Där föreslogs att det mesta av finansieringen till den Gröna Fonden skulle komma från privata investeringar och från ekonomiska styrmedel som CO2-skatter och utsläppshandel.

Under torsdagen fortsätter batteriet av möten i olika format. Regnmolnen över Cancun har nu lättats upp, men enligt väderrapporterna kan nya komma in från havet under kvällen.

Cancunrapport 7. Onsdag kväll

Thu, 09 Dec 2010 01:01:18 GMT

Nej, det blev inget besked under dagen från Tokyo kring en ny Japansk ståndpunkt om en ev förlängning av Kytotoprotokollet. Förhandlingarna rullar därmed vidare ett varv till under kvällen utan några egentliga nya besked i själva kärnfrågorna. Nu börjar också diskussionen komma igång om hur man ska benämna den eventuella slutprodukten från Cancun. Sannolikt bestämmer sig COP 16 för att sjösätta en ny Road Map (som man gjorde vid COP 13 i Bali), det vill säga om ett slags arbetsprogram för vad som ska hända fram till och under COP 17 i Durban. Men det kan lika gärna bli ”The Cancun Resolution” eller ”Cancun guidelines” – diplomater kan vara rätt innovativa med ord…

På samma tema ville Kina idag modifiera vad klimatminister Xie sade eller kan ha sagt under gårdagens BASIC-pressträff. Vissa medier hävdade nämligen att han där öppnat för att Kina skulle kunna tänka sig internationell övervakning av sina utsläppsminskningar. Detta reviderade de kinesiska talespersonerna idag – det hade Xie alls inte sagt och det var FN-översättarnas fel att det uppfattades så. Vad han egentligen försökte få fram lämnades det dock ingen förklaring till. Men tydligt är att BASIC-länderna kan ha något förslag på gång om en typ av MRV – återstår att se vad det innebär och om främst USA tycker det är nog. Särskilt med tanke på att fler och fler amerikanska företrädare – om än ej för Obamas administration – börjar prata högt om ”det orealistiska” med att sikta mot ett nytt globalt avtal.

Världsbankens seminarium på Cancunmesse användes för att lansera deras nya partnerskap för att introducera CO2-marknader i utvecklingsländerna. Ordföranden Robert Zoellick – med sin karakteristiska mustasch i vältrimmat skick – inledde med att prisa EU:s utsläppshandel samt CDM-systemet, som enligt honom gemensamt och var för sig visat världen hur marknadskrafter kan kanaliseras in i klimatarbetet. Världsbankens partnerskap ska initiera pilotprojekt för att skapa just effektiva CO2-marknadslösningar i utvecklingsländer. Zoellick underströk dock att det väntade en ännu större utmaning i att knyta samman olika nationella och regionala marknader, men att man måste börja någonstans. Enligt honom var såväl Indien, Mexiko och Kina långt framme i sina ambitioner att sjösätta nationella utsläppshandelssystem.

Det verkar även Chile vara, vars energiminister Ricardo Bernain var näste man ut i talarstolen efter Zoellick. Han redovisade hur Chiles regering efter 6 månader vid makten – sannolikt helt korrekt – bedömt att en nationell utsläppshandel blir ett instrument för att uppnå två viktiga mål till 2020 på samma gång: att gå från att bli ett fattigt land till en ”växande ekonomi”, samt att sänka sina CO2-utsläpp med 20 procent. Han menade att Chile har strukturen på plats, efter att ha närstuderat EU-ETS, men att landet absolut behövde stöd från institutioner som Världsbanken för att komma igång.

Världsbanken hade samlat en panel från sammanlagt 10 länder, vars representanter i olika grad prisade EU-ETS och Världsbankens planer. Dock lade såväl Indonesiens som Sydafrikas representanter in brasklappar – det vore oklokt att satsar pengar i u-länder för att förbereda dem för en utsläppsmarknad som ännu inte existerar, vare sig nationellt eller regionalt. Noterbart var att USA:s paneldeltagare, biträdande vice energiminister Billy Pizer, inte sa en stavelse som tydde på att hans regering ansåg att en nationell utsläppsmarknad var en god idé, men ville samtidigt ge partnerskapet sin regerings fulla stöd. Notabelt var också att Japan, som representerades av ett slags biträdande statssekreterare från finansdepartementet, med emfas levererade sina talepunkter om att Japan ”has no intention whatsoever to sign on for a second period of the Kyoto protocol”. Vilket inte alls hade varit uppe för diskussion innan han tog till orda. På det efterföljande minglet tolkades detta som ytterligare ett bevis för att Japan var i Cancun för att spela hårt.

Dagens eventhöjdpunkt blev inte oväntat OECD:s seminarium om hur kostnadseffektiva policys kan implementeras för att hindra klimatförändringarna. I en ny rapport har OECD tittat särskilt på hur privat sektor bättre kan involveras. Klimatchefen Simon Upton var lika övertygande som briljant när han redovisade rapportens slutsatser och rekommendationer. Några hårda, men mycket konkret framlagda fakta enligt Upton/OECD:

Nej, det är bara nonsens att tro att privata investeringar till utvecklingsländerna är, och kan någonsin vara, mindre än givarländers (’Public investment have always and will always be dwarfed by private’).
Ja, om de 37 största utvecklingsländerna skulle fasa ut/få stöd för att fasa ut sina bränslesubventioner så skulle världen både spara pengar och minska utsläppen (närmare bestämt 312 miljarder dollar och 10 procents utsläpp, sett till 2009 års siffror).
Ja, OECD-länderna kan lätt möta sina utsläppsmål i CPH-ackordet och mer därtill om de bara samtliga införde nationella CO2-skatter och utsläppshandel enligt EU-ETS som det ser ut idag (skulle faktiskt ge 400 miljarder dollar årligen, dvs. fyra gånger mer än vad de lovat i anpassningsstöd i Köpenhamn).

OECD:s slagfärdige generalsekreterare, Angel Gurria, lade sedan till ytterligare hårda sanningar: utan ett bra MRV-system kan man lika gärna vara utan ett nytt globalt klimatavtal: ”No MRV means no deal. If you can’t verify it, you can’t make relevant market predictions.”

Ett av de sista seminarierna för dagen i Cancunmesse arrangerades av Harvard Universitys Belfer Center och berörde hur de globala institutionerna arbetat och arbetar med klimatfrågan. Deras slutsatser, levererade av professor Robert Stavins, liknar faktiskt vad FORES skissat på i A Bretton Woods for the Climate – det stora FN-formatet håller inte riktigt måttet längre för att komma framåt med klimatarbetet. Rekommendationerna Belfer Center ger är bland annat att behålla UNFCCC men i ett mindre och mer avgränsat format som påminner om G 20/MEF. De ska enligt förslaget uttryckligen samarbeta med andra, specialiserade institutioner. Uppgifterna för detta nya UNFCCC ska också koncentreras till att övervaka genomförandet av medlemsländernas utlovade åtaganden samt ägnas åt datainsamling och att övervaka mekanismer som CDM. Naturligtvis blev Harvard-seminariet ett utmärkt tillfälle för FORES att marknadsföra A Bretton Woods for the Climate – de 30 medförda exemplaren tog slut i ett nafs.

För övrigt höll miljöminister Andreas Carlgren ett alldeles utmärkt tal å Sveriges vägnar i plenum idag. Läs det här.

Cancunrapport 6. Onsdag lunch

Wed, 08 Dec 2010 14:47:09 GMT

I Cancun upprepar sig historien. Precis som vid COP 6 i Bonn är det problem med synen på Kyotoprotkollet, och precis som då heter bråkstakarna Kanada, Ryssland och Japan. Frågan om Kyotoprotkollet i Cancun har utvecklat sig till att inte handla om beslut om förlängning – det är alldeles för låst. Däremot gäller frågan själva ambitionsnivån, huruvida Annex 1-länderna alls kan tänka sig en fortsättning.

EU har redan mer eller mindre halvhjärtat gått med på detta – återstår då de övriga elefanterna. Just nu läggs allt tryck på Japan, delvis beroende på tidsskillnader (!). Morgon i Cancun innebär sen eftermiddag i Tokyo, och ska tillräckligt många aktörer hinna påverka Japans premiärminister och regeringskrets i Tokyo innan de går till sängs, måste påtryckningsarbetet ske snabbt. Annars förlorar COP16 ännu en dag i väntan på att något ska låsas upp. Och även om Japan skulle gå med på något väntar sedan Ryssland – ett land berömt i FN-sammanhang för att ligga lågt ända in i elfte timmen för att sedan presentera motkrav som inte behöver ha ett dugg att göra med huvudfrågan. Ett rykte i Cancun gäller att Ryssland kräver viseringsfrihet in i EU för att röra sig någonstans i KP-frågan. Vi väntar med spänning på hur budgivningen utvecklar sig.

Vid sidan av Kyotoprotokollets existens är utsläppsminskningar förstås också på tapeten i slutförhandlingarna. Där finns just nu en risk för att Köpenhamnsöverenskommelsens mål inte ens blir bekräftade i Cancun, alternativt att de står med i slutprotkollet härifrån men då bara som en hänvisning till vad som sades i Köpenhamn. Andreas Carlgren berättade under en träff med svenska observatörer nu på morgonen att även de långsiktiga målen från Köpenhamn, dvs. för 2050, riskerar att få vagare skrivningar i sluttexten. Vilket förstås vore olyckligt av flera skäl. Här kan eventuellt USA få en viktig roll de sista 48 timmarna. USA har hållit en mycket låg profil under veckorna, vilket Carlgren menade var naturligt med tanke på deras inrikespolitiska sits och att de ännu är långt ifrån att presentera en klimatlagstiftning eller högre utsläppsmål. Däremot var de drivande i att få Köpenhamnsackordet på plats, varför de också kan tänkas ta ledningen i att få det klart bekräftat här i Cancun.

Gentemot USA beskrev Carlgren taktiken som att det gäller att få med dem på golvnivåer, exempelvis vad gäller storleken på summorna som utlovades till klimatanpassning i Köpenhamn. ”Obama är förmodligen den mest klimatvänlige president USA kommer att ha inom överskådlig framtid”, ansåg Carlgren, och menade därför att målet måste vara att få kongressen att bekräfta ett golv för USAs finansiella åtaganden, som sedan skulle kunna byggas på eftersom.

Vad gäller finansieringen verkar den Gröna Fonden trots allt bli helt igångsatt i och med Cancun. Men frågorna om hur fonden ska arbeta och operationaliseras lämnas över till Sydafrika och COP 17 i Durban. Den sydafrikanska regeringen har enligt uppgift redan satt igång den förankringsprocessen och tillhör COP 16:s ivrigaste arrangörer av bilaterala möten. Carlgren har fått signaler av sin sydafrikanske kollega att de kommer att lägga mycket kraft på att få en gemensam BASIC-ståndpunkt kring fondens hantering. Det lär nog behövas.

Carlgren kommenterade även den oro som flera näringslivsaktörer uttryckt i Cancun över att CDM-systemets fortsättning alltjämt är höljd i dunkel. Han framhöll det fortsatta kraven från svensk sida på att CDM måste reformeras och komma fler afrikanska länder till del än idag, men kunde inte ge några nya besked kring hur frågorna kan nå en lösning. Vad som verkar tydligt är dock att CCS kommer att bli en del av nästa CDM-regim, främst efter som stora stålproducerande länder i både Nord och Syd vill detta, liksom numera även EU. ”Det är ju inte en svensk favoritposition”, sade Carlgren, men förstod också argumenten. ”Så länge inte CCS blir en ursäkt att hänga kvar i fossilsamhället kan det vara en poäng att ta in det i CDM”, var hans ståndpunkt.

Vid sidan av förhandlingsrundorna väntar idag några riktigt spännande sidoevent, bland annat med Världsbanken, OECD och Harvard univiersity. Harvards seminarium har som en av sina underrubriker: Are negotiations between 194 nations a manageable way to deal with the climate crisis? Det är inte utan att man undrar detta själv emellanåt på en COP.

Cancunrapport 5. Tisdag kväll

Wed, 08 Dec 2010 00:43:53 GMT

Nu börjar nedräkningen på allvar i Cancun. Detta i och med att högnivåmötet – den COP-del som ska fatta alla beslut under konferensen – sparkats igång under tisdagseftermiddagen med högtidliga tal av Mexikos president Felipe Calderon och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon. Ban var även med vid ett sidoevent under dagen i FN:s regi, som tydligt belyste svårigheterna med att hantera klimatfrågan i FN:s regi. Med så många givar- och mottagarländer å ena sidan och ett helt koppel med klimatinriktade FN-organ å den andra, har FN-systemet onekligen en Sisyfos-uppgift i att samordna arbetet.

Den gode generalsekreteraren påminde pliktskyldigt såväl de närvarande regeringsrepresentanterna som sina FN-chefer på podiet att världens medborgare har förväntningar på att det ska komma något resultat ur Cancunmötet. Men inte ens han kunde säga annat än att det inte kan bli så mycket mer än mindre, tekniska framsteg här, i väntan på ett eventuellt genombrott nästa år i Durban. Talen i plenum fortsätter under onsdagen. Strax efter 19.30 svensk tid är det miljöminister Andreas Carlgrens tur – hela talarlistan finns att skåda här och talen sänds live via UNFCCC:s web.

Själva förhandlingarna kom inte så mycket längre under tisdagen. Alltjämt råder stiltje och positioner som bygger på att andra parter ska anpassa sig eller dämpa sina krav. När detta skrivs är det också oklart vad de olika konsultationerna – som bland annat Sverige var med och ledde – har givit några resultat för det som det mexikanska ordförandeskapet ska lägga fram till högnivåmötet. Från möteskomplexet Moon Palace rapporteras om ett otal ministermöten i olika konstellationer med anledning av konsultationerna, vilket får tolkas som positivt.

Annars har finansieringslösningar varit dagens modeord bland seminarierna i Cancunmesse. Pyttenationen Marshallöarna arrangerade en mycket intressant paneldiskussion om de så kallade snabbstartspengarna. Miljöministern Ruben Zackhras var – i sin egenskap av regeringsrepresentant – oväntat öppen med att peka på att även mottagarländerna måste göra sin del av processen när det gäller att hantera snabbstartspengarna. I Marshallöarnas fall innebar Köpenhamnsöverenskommelsens skrivningar om snabbstartspengarna att de – enligt Zackhras – var tvungna att lägga eventuella inrikes motsättningar på sina sammanlagt 39 öar åt sidan och börja arbeta samman en plan för hur pengarna skulle och kunde användas på bästa sätt. Han menade att talet om politisk vilja och beslutskraft inte bara kan gälla givarländerna om det överordnade målet – hejda klimatförändringarna – ska kunna uppnås.

Att Köpenhamnsackordet blivit något av en katalysator vittnade även William Bree från USAID om i samma panel. Han har koordinerat USA:s snabbstartspengar som riktar sig till fattiga ö-nationer som Marshallöarna. Enligt Bree har USAID först nu, i och med ackordets existens, fått grepp om att klimatförändringsaspekter måste in i hela utvecklingsagendan – hälsa, vatten, jordbruksprojekt – om biståndspengarna ska användas så effektivt som möjligt. ”We didn’t fully understand this until the Accord was crafted”, menade Bree.

När Marshallöarna väl började arbeta fram sin plan, upptäckte man att i stort sett ingen aktör definierat ramarna för vilka projekt snabbstartspengarna skulle finansiera. Ingen verkade heller ta någon ledning i att staka ut banorna för detta, varför Marshallöarna i samarbete med andra liknande länder och några biståndsorgan etablerade en särskild hemsida. Den har nu blivit informellt vägledande som informationskanal för snabbstartsprojekt – se: http://www.faststartfinance.org/home för mer info!

Sveriges regering arrangerade ett välbesökt sidoevent under tisdagskvällen som även det berörde finansiering och snabbstartsprojekt. Klimatambassadör Staffan Tillander ledde diskussionen, som till största del kretsade kring CDM och att det nu är Afrikas tur att tas med i CDM-projekteringen. Just detta har ju Sverige varit drivande för inom EU, som nu också framhåller vikten av att sprida projekten i de fortsatta, ännu olösta diskussionerna om CDM:s framtid efter 2012.

Mbaye Diagne, klimatsamordnare för Senegals regering, deltog i panelen och lät nästan som Zambias miljöminister under deras CDM-seminarium på måndagskvällen. ”CDM kan bli det verktyg som på allvar skapar en koldioxidmarknad i Afrika”, menade Diagne, och trodde bland annat att CDM-projekten skulle göra privat sektor mer intresserade av att göra gröna investeringar i Afrika. Även han pekade på det faktum att CDM-projekt i Afrika skulle vara såväl billiga som rätt enkla att genomföra för givarländerna, eftersom den tekniköverföring som krävs oftast utgörs av kompetens som funnits i givarländerna i över 30 år. Samma sak bekräftades av Världsbankens Joelle Chassard, som redovisade några lyckosamma projekt för att etablera koldioxidmarknadsmekanismer i afrikanska länder. Och hon kunde ge Diagne lugnande besked – det finns ett 60-tal globala energi- och miljöteknikföretag som anslutit sig till Världsbankens projekt för att närma sig Afrika, bland annat genom CDM. Dock framhöll Chassard, precis som EU gör, att CDM:s regelverk måste anpassas bättre för att kunna inrymma afrikanska länders behov. ”The regulatory framework is the biggest obstacle”, var Chassards slutsats och skickade med rekommendationer till förändring som inte var helt olika de som FORES studie lade fram förra hösten…

Frågan om finansieringslösningar lär också vara på tapeten under onsdagen, då Världsbanken och OECD håller sina huvudseminarier. Världsbankens event leds av dess ordförande Robert Zoellick, med tungviktare som EU-kommissionären Connie Hedegaard, Kinas klimatminister Xie Zhenhua och Indiens miljöminister Jairam Ramesh i panelen.

Cancunrapport 4. Tisdag förmiddag

Tue, 07 Dec 2010 10:39:55 GMT

I takt med att miljöministrar och några stats- och regeringschefer anlänt och checkat in på Moon Palace-komplexet i Cancun börjar det röra på sig i förhandlingarna. Även om själva stämningen av alla parter betecknas som god kvarstår faktum – särdeles mycket konkret har inte skett ännu, med bara drygt tre dagar kvar av mötet. Andreas Carlgren antydde i en intervju igår att ett resultatlöst COP 16 kan göra att FN tappar kontrollen över klimatförhandlingarna. Han har naturligtvis alldeles rätt i detta – en process där nationer med färre invånare än flertalet svenska kommuner kan bromsa och påverka sakförhandlingarna lika mycket som folkrika och utsläppsintensiva länder som Ryssland, Indien och Japan, når till sist en återvändsgränd. Särskilt eftersom huvudfrågan – klimatförändringarna – påverkar hela jordens befolkning.

Kinas klimatminister Xie Zhenhua har hållit presskonferens och visat prov på Kinas nya förhandlingsspråk. Kodordet i Cancun är ”anchoring pledges”, det vill säga få parterna att på ett eller annat sätt slå fast de löften om minskningar eller finansiering de gjort. Xie menade å sin sida att Kinas relativt ambitiösa planer för energieffektiviseringar i sig representerade ”bindande” mål. Problemet är bara att Xie då menar att de binds fast vid Folkkongressen i Beijing – inte till det internationella samfundet. Således status quo utifrån Köpenhamn – Kina vill i grunden inte underkasta sig FN-systemets verifieringsmekanismer. Och Kina är förstås inte ensamma om att hålla fast vid sina ståndpunkter från förra året.

Vid en gemensam pressträff mellan olika företrädare för BASIC-länderna presenterades tre icke-förhandlingsbara krav för att de ska gå med på ett nytt globalt avtal: en fortsättning av Kyotoprotokollets åtagandeperiod, en färdig fond för snabbstartspengarna och en tydlig struktur för hur tekniköverföringen ska ske från Nord till Syd. Indiens miljöminister Jairam Ramesh bedyrade visserligen BASIC:s stöd för Köpenhamnsöverenskommelsen och att de vet hur viktigt det är att få ett nytt avtal på plats, men sade i nästa andetag att ”these three things are non-negotiable”.

Kanske är det just ”anchoring” som blir hela processens räddning. Det mexikanska ordförandeskapet försöker ivrigt hävda att det faktum att fler och fler länder under veckan anslutit sig till Köpenhamnsackordet – just nu har drygt 140 länder skrivit under – i sig är ett gott resultat från Cancun. Kanske har klimatförhandlingarna blivit en så pass komplex process att det inte går att skapa ett nytt Kyoto – istället är det politiska övergripande överenskommelser (som ackordet) och regionalt samarbete (som EU, BASIC eller AOSIS-gruppen) som var för sig och tillsammans får bli vägledande. Det återstår att se vad som sker – just nu verkar i alla fall en ny motsvarighet till Kyotoprotokollet vara lika avlägsen som någonsin i Köpenhamn.

Cancunrapport 3. Måndag kväll

Tue, 07 Dec 2010 00:19:37 GMT

Mässområdet Cancunmesse, där alla sidoevent och utställare håller till under COP 16, är klimatmötets centrala träffpunkt. Antalet utställare och arrangemang må vara färre än i Köpenhamn, men faktum kvarstår: eliten av klimatexpertis och det mesta av relevanta forskningsinstitut finns representerade här. Nivån på eventen blir därefter – hög klass, genomtänkta presentationer och med färsk, alltigenom uppdaterad statistik. Sidoarrangemangens innehåll är något mer framåtsyftande och – kanske – problematiserande än vad som ryms inom agendan för själva förhandlingarna. Just därför blir det också svårt att sovra mellan vilka event som måste besökas!

Under måndagen dök USA:s energiminister, nobelpristagaren Steven Chu. Detta har bland andra EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard använt i sin argumentation för att visa på vådan av USA:s ”inaction” i att besluta om en klimatlagstiftning. Chu viftade förstås bort den kritiken med att peka på att flera stater ännu inte formulerat sina investeringsbehov tillräckligt tydligt. Just den frågan är också föremål för ett annat seminarium senare i veckan i USA:s regi.

World Resources Institute höll ett lunchevent kring behovet av en bättre arkitektur för klimatsamtalen. De håller just nu på med ett intressant arbete att försöka rita ut en väg framåt för klimatförhandlingarna vid sidan av UNFCCC-processen. Det är ju precis vad vi på FORES ägnat oss åt under början av året, vilket resulterade i vår bok A Bretton Woods for the Climate. WRI ska, tillsammans med UNEP och med stöd av Irlands regering, publicera en rapport i juni med olika slutsatser. I en så kallad ’intervention from the floor’ fick jag chans att breda ut mig om FORES förslag i boken, vilket ledde till att de 30 exemplar jag tagit med till seminariet gick åt mycket snabbt.

Skogsfrågor har seglat upp ordentligt som en av grundfrågorna för COP att lösa. World Agroforestry Centre (ICRAF) hade ett mycket informativt event för att diskutera den mekanism – REDD – som förhandlingarna rör sig om. ICRAFs experter menade att definitionen av vad som är skog måste redas ut innan parterna går vidare med REDD (kallas REDD+). Eftersom definitionerna varierar gör också empirin detsamma – det är idag omöjligt att svara på om det planteras mer skog än det avverkas i värden, enligt ICRAF. Likaså är det för stora variationer i vad som planteras – här hade ICRAF Indonesien som exempel. I detta enorma, tätbefolkade land är 90% av skogsbeståndet utanför statlig ägo och därmed svårt att korrekt inrymma i landets andel av REDD-mekanismen. Mycket av den nyplantering som sker görs av bönder, som hellre planterar träd de kan ha kommersiell nytta av än som – förstås – kan bli till skog att räkna med vad gäller att binda koldioxid. Gummiträd och oljepalmer är viktiga för en fattig bonde, men gör ingen egentlig nytta vad gäller CO2-upptag.

Kina håller ett stort antal sidoevent i Cancun, varav ett av måndagens ägnades åt frågan om ansvarsfördelningen för utsläppsminskningar. Professor He Jiankun från Xiamen University hade sin analys färdig – USA och Annex I-länderna ska stå tillbaka för utvecklingsländerna, och då särskilt Kina. Det är ju ingen unik inställning för att komma från en kines, men helt klart har Kina räknat och räknat igen på hur de globala utsläppen fördelats och fördelar sig. Notan för världens klimatanpassning uppskattar Xiamens ekonomer till svindlande 4150 miljarder dollar till och med 2050, varav USA och Annex I ”bör stå för minst 75 procent”. Oavsett vad man anser om Kinas position finns det en poäng i hur de lägger fram resonemanget om social utveckling. I princip gäller alltjämt faktumet att urbaniserade miljöer släpper ut mer CO2 än landsbygd. Eftersom stora delar av Afrika och Asien bara är i inledningen av sina urbaniseringsprocesser, menar Xiamens forskare, måste möjligheterna för social utveckling (dvs. att människor av utvecklings- eller rent karriärmässiga skäl flyttar till städer) vara starkt betonade i förhandlingarna om vem som ska göra vad för att minska utsläppen.

En av många olösta frågor i förhandlingarna är vad som sker med CDM-systemet efter 2012, om inte Kyotoprotokollet får någon fortsättning. Zambias regering drog en lans för att det skulle fortsätta som en separat finansierings- och tekniköverföringsmekanism, när de presenterade en modell för hur CDM kan utvecklas i fattiga afrikanska länder vid ett event. CDM har ju kritiserats häftigt av exempelvis miljörörelsen för att projekten fokuserat så ensidigt på Kina och Indien. Zambia visade på det som även FORES kom fram till i vår studie om CDM förra hösten, nämligen att projekten inte blir lika avancerade och dyra om de utvecklas i afrikanska nationer, medan effekten (=den utsläppsminskning som givarlandet får tillgodräkna sig) ändå blir hög. ”We stand ready to adopt CDM-projects” sade statssekreteraren för Zambias miljödepartement, Ephraim Mwepya Shitima.

Ett av måndagens sista men också mest spännande seminarer arrangerades av Pew Institutes Center for Global Climate Change. Där presenterade bland annat professor Daniel Bodansky, som tidigare varit jurist på amerikanska utrikesdepartementet, ett paper kring hur klimatavtalens legala status ska värderas. Bodansky listade både fördelar och nackdelar med att låta ett avtal bli juridiskt bindande (ex. Kyotoprotokollet) eller låta det gälla som en politisk överenskommelse (ex. CPH-ackordet). Enligt honom finns det ingen forskning som stödjer vare sig det ena eller det andra alternativet. Men han såg en tydlig trend – de internationella överenskommelser som ges legal status, blir oftast ganska vaga och har lågt formulerade målsättningar. Samtidigt kan politiska överenskommelser bli kraftfulla utan att få juridisk betydelse – Bodanskys exempel var det så kallade Helsingforsackordets tillkomst 1975 som endast 35 länder skrev på men som ändå blev helt vägledande för formulerandet av nationella HR-lagar i de forna Sovjetstaterna och i Östeuropa.

Essensen i Bodanskys resonemang var att ett legalt bindande avtal inte behöver vara ett måste i klimatförhandlingarna – det går att sänka och övervaka utsläpp i alla fall, liksom att det fortfarande är helt möjligt för nationella parlament att binda överenskommelsen i nationell lag om ett land så önskar. En av panelisterna på Pew-seminariet, Harald Winkler från University of Cape Town, sade rakt ut att klimatförhandlingarna skulle vinna mycket på om ”besattheten” av ett legalt bindande avtal försvann och att flera politiska överenskommelser kom på plats istället.

Cancunrapport 2. Måndag kl 12:30

Mon, 06 Dec 2010 13:09:50 GMT

Mexikos utrikesminister Patricia Espinosa gjorde det smarta draget att använda den mötesfria söndagen till informella diskussioner. Dessa har sent söndag kväll resulterat i att ett antal olika informella konsultationsgrupper satts samman. I dessa ska en minister från ett industriland resp. utvecklingsland testa vissa nyckelfrågor och slutsatser. Sveriges Andreas Carlgren ska tillsammans med Grenadas utrikesminister hålla konsultationer om en så kallad Shared Vision, dvs. de långsiktiga målen för klimatförhandlingarna. En viktig fråga förstås, men som dessvärre brukar komma – givet tidsperspektivet – in ganska sent i klimatförhandlingssamtalen. Det är liksom svårt att besluta om något för det längre perspektivet innan man vet vad man gör i det korta.

De två brännheta frågorna om synen på Kyotoprotokollet respektive ett system för att övervaka och verifiera utsläppsminskningar (MRV) avhandlas av Storbritannien och Brasilien (Kyoto) och Nya Zeeland och Brasilien (MRV).

Informella konsultationer i vissa frågor brukar tas till vid COPs. I år sker det dock ovanligt tidigt, vilket i sig är ett kvitto på att det trots allt gått ganska bra att förhandla under den första veckan. Men som alltid drar detta förfarande på sig kritik från främst G77-gruppen och miljöorganisationerna för att det är ett sätt att gömma undan förhandlingarna. Men den skickliga Patricia Espinosa kom med ett uttalande i samband med att grupperna tillsattes som mycket klart redogör för vad konsultationerna ska ägnas åt, som torde dämpa en del av de misstänksamma rösterna. Resultatet av konsultationerna ska presenteras till Espinosas stab under tisdagen, som därefter bestämmer sig för vilka texter som läggs fram till ministermötet för beslutsfattande.

Mexikos initiativ till trots – vissa parter har börjat lufta kritik under måndagen. I fråga om förhandlingarna kring avskogningen LULUCF har Bolivia börjat sätta sig på tvären. Det gäller främst förslaget att – som EU vill – knyta avskogningsersättningen till en framtida internationell utsläppshandel. Bolivias representant har hänvisat till att ’Moder Jord också har rättigheter!’ och är i grund och botten – av olika skäl – mot att stödfunktionerna kring skogsavverkningen marknadsanpassas. En ny LULUCF-text ska enligt planen läggas fram imorgon. Märkligt nog verkar slutsatserna från FN-mötet om biologisk mångfald i Nagoya i höst ännu inte fått något fäste i avskogningsdiskussionerna här i Cancun. Något som flera parter annars trodde och hoppades på inför COP 16.

Likaså verkar frågorna om hur snabbstartspengarna och den Gröna Fonden ska administreras bli svåra att handskas med under slutveckan. Enligt FN:s klimatkonvention och vad som sades i Köpenhamn i fjol ska detta ske ”under the guidance of the COP”, och det är de olika tolkningarna man kan göra utifrån detta som ställer till problem… USA och Storbritannien ryktas vara på gång med ett förslag om att snabbstartspengarna och Gröna Fonden ska överses av ett slags finansministerråd – något som G 77-länderna helt sannolikt kommer att vägra att gå med på. Fortsättning följer!

Cancúnrapport 1 – söndag kväll

Mon, 06 Dec 2010 11:03:48 GMT

Det första som står klart vid ankomsten till COP 16 i Cancún är den normaliserade ordningen. Själva omfånget på eventet förefaller vara mer som det brukar detta år. COP 15 i Köpenhamn var det kolossala undantaget, det möte som samlade fyra gånger fler besökare av alla kategorier jämfört med ett normalt klimatmöte i FN:s regi. Andelen miljöaktivister, utställare, klimatexperter och förhandlingsbyråkrater är helt enkelt så mycket mindre denna gång, ett år senare.

Detsamma gäller antalet stats- och regeringschefer. När detta skrivs på söndagskvällen har bara ett 30-tal nationella ledare anmält sin närvaro under sista veckan – högnivådelen – i Cancún. Sydafrikas president Jacob Zuma och Norges statsminister Jens Stoltenberg är bekräftade affischnamn, men de mexikanska arrangörerna hoppas också att Venezuelas Hugo Chavez, Brasiliens nyvalda president Dilma Rousseff och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso ska komma. Men USA och Kina kommer ’bara’ att representeras av sina chefsklimatförhandlare Todd Stern respektive Su Wei. Att så få högdjur kommer beror förstås på att hela förhandlingsarbetet måst starta om sedan luften gått ur det i Köpenhamn. I det läget krävs mer av enträget tragglande i förhandlingsrummen och fler segdragna textprocesser, innan det ens är läge att informera regeringscheferna om vad som är på gång. Och detta är precis vad som skett under första veckan i Cancún – gnetande och petande i olika förhandlingsforum av nästan uteslutande icke-politiskt tillsatta tjänstemän.

Dock hörs från flera håll att den första veckan här varit oväntat positiv, att de allra flesta parter faktiskt visat på en vilja att just förhandla och diskutera. Förra året i Köpenhamn dröjde det bara 3 dagar innan allt kört fast i konflikter om mötesformalia. Denna gång har det mesta flutit fint och agendan har formats ganska bra inför miljö- och klimatministrarnas ankomst under måndagen och tisdagen. De konkreta framstegen är hittills få, men det hör å andra sidan till spelets regler under en COP att säga så, innan de politiskt valda företrädarna anlänt och börjar knyta ihop säcken (läs: blir de som kommunicerar eventuella framgångar i samtalen).

Men visst har orosmoln redan svävat in över möteskomplexet Moon Palace. Detta sedan Japan i ett ovanligt fränt förhandlingsutspel sagt att de inte ser en fortsättning efter 2012 på det klimatavtal som döpts efter en stad från sitt eget land, Kyotoprotokollet. Även om detta är en åsikt de flesta OECD-länders företrädare delar, är det inte något man kan säga så tydligt och högt utan att riskera hårda ord från främst G 77-länderna. Värdlandet Mexikos biträdande miljöminister Fernando Tudela beskrev Japans uttalande med en sportliknelse – de hade helt enkelt använt ’unnecessary roughness’.

Kyotoprotokollets försvarare säger i sin tur att förra årets Köpenhamnsöverenskommelse inte är vatten värd i jämförelse. Därtill menar de att KP-spåret bara kan frångås om överenskommelsens tillskyndare levererar de pengar till klimatanpassning de utlovat i tid. Denna kamp mellan Kyoto och det så kallade ’ackordet’ blir intressant att följa under högnivåveckan. Enligt de svenska förhandlarna hänger mycket på den sluttext som eventuellt läggs fram på fredag, som ska peka ut riktningen mot nästa COP (nr. 17, i sydafrikanska Durban nästa år). I den kommer element från både Kyoto och ackordet att vävas in, och det är den balansgången som visar hur kampen avgörs. Lyckas det på ett bra sätt kan Cancún resultera i ett flertal delsegrar på väg mot ett nytt avtal. Som Todd Stern uttryckte det hela i helgen: “Balance is, in my judgment, the key that can unlock the door to a strong set of decisions here in Cancún,”

Samtidigt känns det ändå som att även detta är ett spel. Kyotoprotokollet som yrkar på 5 procent utsläppsminskningar, som likställer Kina, Indien och Brasilien med extremfattiga nationer och vars undertecknanden bara omfattar knappt 25 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser, kan förstås inte ligga till grund för ytterligare en 10-12-års period om det övergripande målet är att dämpa klimatförändringarna. CPH-ackordets brister till trots – det är den första klimatöverenskommelse som statschefer för såväl Kina som USA och EU skrivit under på. Men det är klart – vill samma parter en gång för alla förpassa Kyotoprotokollet till historien, skulle det inte skada att de också lade upp lite stödpengar till de utvecklingsländer som kämpar mest febrilt för att behålla det. I den frågan hittades en öppning mellan EU och Afrikanska Unionen under Köpenhamnsmötet – Etiopiens premiärminister Meles Zenawi, som var ordförande i AU, anade att en mindre tonvikt på Kyoto skulle rendera i mer precist och snabbt levererat klimatanpassningsstöd. Detta, det vill säga förhandlingsvägar mellan olika regioner snarare än föråldrade landgrupperingar, kommer också att bli intressant att följa utvecklingen av i Cancún. Förhandlingarna i all ära – en COP vore inte den högtidsstund den är för miljö- och klimatintresserade om det inte vore för alla sidoevent. Måndagen bjuder på flera arrangemang som ser spännande ut: Internationella Energiorganet IEA:s seminarium om eleffektivitet, brittiska Oxfams paneldiskussion om en framtida Grön Fond, samt en redovisning av ett flertal västafrikanska länder av hur avskogningspolicys har utvecklats i praktiken sedan Köpenhamnsmötet. Mer om dessa saker i morgon tisdag!