FORES i Köpenhamn 2009

”Avtalet” är klart – och redan tickar klockan för Mexiko

Sat, 19 Dec 2009 03:05:32 GMT

Nu, tidigt på morgonen efter att protesterande nationer fått sitt, blev det till sist färdigt, Köpenhamnsavtalet. I centrum står den överenskommelse Obama, Kina med flera slöt igår.

Det bästa omdömet om den nya Köpenhamnsöverenskommelsen gav Barack Obama själv när han fick frågan om vem som skulle skriva under avtalet sedan han åkt hem: “jag vet inte ens om det måste vara någon som skriver under, det är ju inget bindande avtal”. Någon kommer skriva under, men nej det är inte mycket till avtal. Fredrik Reinfeldt var tydligare i sin analys – ”besvikelse”.

Det bidde bara en tumme av det som skulle vara det stora klimatavtalet i vår tid. Till sist rörde sig varken USA eller Kina en tum, EU blev marginaliserat och resultatet blev nästan ingenting:

Inga tillräckliga tidiga utsläppsminskningar
Inga långsiktiga löften om utsläppsminskningar
Inga pengar i närheten av vad som behövs för att hjälpa fattigare länder

Framförallt:

Inga stabila långsiktiga institutioner som kan försäkra att löftena hålls, som bära vidare processen och på ett logiskt sätt styra finansiering

Nästan allt det vi fruktat från FN-systemet besannades. Aldrig har behovet varit tydligare av att föra detaljer från diplomatiska förhandlingar till samstyrda institutioner – byggda på att sätta pris på miljön via effektiva utsläppsmarknader.

Alla talar redan om klimatmötena i Bonn om sex månader och Mexiko om elva månader. Jag tycker att programmet inför dem borde vara tydligt:

Ett bindande avtal (trots att dagens överenskommelse uttryckligen strök den paragraf ur utkastet som talade om en bindande text).
Skapa en ny institution som klarar att hantera en sådan här ekonomisk-politisk fråga i all sin komplexitet. Till en början kan denna låna kompetens från Världsbanken, men måste också få sina egna experter.
Inom ramen för det skapa ett system för gemensam mätning och certifiering av länders verkliga utsläppsnivåer.
Bygga reglerna så att alla länder uppmuntras att sätta tak på sina utsläpp och att starta en utsläppsmarknad (eller en skatt) på utsläpp, som sedan på ett logiskt sätt länkas ihop till tak per capita. De länder som är fattigare bör få extra incitament ifrån systemet.
Ur de globala utsläppsmarknaderna avleda pengar till de fattigaste ländernas stora behov av att hantera de klimatförändringar som redan sker.

Klarar man inte av det nästa gång, måste nog FN-processen dumpas för något annat, kanske ett Major Emitters Forum.

Allt detta detaljerades i FORES DN-artikel i fredags som, tyvärr, står sig bra nu på lördagen (läs förslagen på DN.se). Vi hoppas återkomma med ett policy paper om institutioner i början på nästa år.

Från och med nu måste också miljörörelsen, i Sverige och globalt, bli mer fokuserade på var kruxet är. Det är inte om avtalet kallas Kyoto, Köpenhamn eller LCA, utan att de ansvariga, USA, Kina och EU, fyller det med innehåll. Det är där allt påtryckningskrut måste ligga fram till Mexiko.

Dock måste man erkänna vad som uppnåtts av processen fram till Köpenhamn:

Ett slags löst avtal om hur nationerna ska samordna kontrollen av hur utsläppsmålen efterlevs
En ny mekanism för att stoppa avskogning och belöna återskogning, REDD (plus)
Framsteg mot att förlänga och förnya systemet för att köpa utsläppsminskningar i fattiga länder, CDM.

Sedan till det som uppnåddes till följd av att Köpenhamn planerades:

Reduktionsmålen som lades fram av USA och några andra länder inför mötet
Förslagen från Kina och Indien som i sig är intetsägande men som kan leda till fastare mål framöver
En global debatt av guds nåde som kommer fortsätta länge till (den som tror att detta är miljöns antiklimax har med all sannolikhet fel)

Stämningen på konferenscentret Bella Center under morgontimmarna på lördag (vi var där i omgångar till nära sex på morgonen) var otroligt dyster. På EU-toppmöten brukar nya avtal följas av euforisk glädje/ilska beroende på agenda. Här var det bara extrem uppgivenhet (utom klimatskeptikern Björn Lomborg, som av någon anledning kommit in som NGO eller press, som såg påtagligt peppad ut).

Men nu börjar en ny dag, ett nytt avtal. Obama sade också något bra innan han åkte hem: ”detta är inte slutet, bara början”.

Se även: DN:s ledarsida idag och SvD:s ledarsida idag

Fredag kväll i Köpenhamn: Nu är det Obama som bär COP15 på sina axlar

Fri, 18 Dec 2009 13:38:52 GMT

Bella Center går knappt att känna igen från i måndags. Då köade miljöaktivister, näringslivsrepresentanter, politiker och journalister framför dörren, stimmade omkring i lokalerna, organiserade hundratals seminarier, iscensatte protester – fulla av energi. Nu är aktivisterna portade, stora delarna av centret är öde och de som är kvar flockas nära plenisalen och Bella-hotellets innersta mötesrum och väntar och väntar, med lätt böjda, trötta huvuden, dämpade röster. Ingen följer själva kongressen där ordförande klubbar igenom procedurpunkter.

Från att ha varit en show där Sudans representant och Chavez försökt stjäla rampljuset från talarstolen handlar det nu, till sist, bara om de två stora klimatbovarna i världen, USA och Kina. Obama och den kinesiske premiärministern Wen Jiabao ska man mot man bestämma om mötet ska bli en total flopp eller om det åtminstone bidde en tumme. De har träffats en knapp timma i eftermiddags och de träffas igen, sägs det.

Det finns ett nytt utkast till avtal men det är så vagt hållet att något extra måste till om allt inte ska sluta i fiasko. Utkastet syftar till att hålla temperaturökningen under 2 procent, något alla redan är överens om, och nu finns inte ens något löfte om att ett riktigt avtal måste bli klart åtminstone nästa år i Mexiko. Däremot tillkommer mål för 2020, som USA och Kina/Indien nu uppmanas att lägga till. USA kanske flyttar sig lite. Kina kan då matcha USA, och tillslut gå med på att allas (läs Kinas) åtaganden ska verifieras av en oberoende instans, något amerikanerna krävt och tjatat om hela veckan. Kanske EU då också plussar på sitt bud om 20 procents minskning uppåt de 30 procent man har mandat för.

Det kommer nog fortsätta en bra bit in på lördagsmorgonen, trots att det var sagt att det skulle sluta vid midnatt fredag. Danskarna har pushat för att fortsätta ända till söndag men fått nej av de andra. Kapprummet här är i alla fall öppet till kl 17 lördag!

Martin Ådahl, VD FORES

Fredag lunch i Köpenhamn: Obama in the house för fagert tal utan nyheter

Fri, 18 Dec 2009 13:34:00 GMT

Så landade han till sist i snömodden, USA:s president Barack Obama, för omedelbar transport till Bella Center och direkt in i samtal med Kinas premiärminister Wen Jibao. Som Fores propagerat för hela veckan är det mellan dessa enorma ekonomier och utsläppsländer som låsningarna måste dyrkas upp. EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt gjorde ett tappert försök att föra länderna samman efter gårdagskvällens middag med Drottning Margrethe, men detta ledde tyvärr ingen vart.

Vad Wen och Obama kommit överens om (om de nu gjort det) har hittills inte avslöjats inne i Bella Center. Wens tal i plenum precis vid lunch på det hastigt sammankallande Informella högnivå-möte som Lars Lökke Rasmussen satt samman, innehöll bara trevande utfästelser om att Kina kunde tänka sig att bli internationellt verifierbara. När Obama strax senare äntrade talarstolen levererade han – som vanligt – ett visionärt och retoriskt starkt tal. Men några överraskningar kom han inte med. USA har hållit en mycket fast och klar linje hela klimatkonferensen. Todd Stern, John Kerry, Hillary Clinton och igår Nancy Pelosi har alla sagt samma sak: ingen deal utan insynskrav. Längre än så gick inte heller Obama i talet. En ny ”politisk överenskommelse” måste bygga på principerna om utsläppsminskningar, transparens och finansiering, punkt och slut. Sannolikt kommer han och Wen att tillbringa mer tid ihop under dagen.

Vita Huset har ännu inte bekräftat när Obama ska flyga tillbaka, och vissa rykten härinne surrar om att han rent av stannar över natten. Dock – vilket onekligen stör bilden av att han kommit hit för att nå resultat i klimatfrågan – kommer han också att lägga tid på att prata kärnvapen med Rysslands premiärminister Dimitri Medvedev.

Vid sidan av USA och Kinas kattrakande pågår också en intressant process mellan EU och vissa afrikanska länder. De sistnämnda anar sannolikt att de riskerar att få mindre pengar till sin klimatanpassning om Kinas Kyoto-linje ska få styra G77:s approach fullt ut. Etiopiens vanligen hårdföre premiärminister Meles Zenawi, som är ordförande i Afrikanska Unionen, har visat upp oanade talanger i smidighet och kompromissvilja de senaste dygnen. En sub-deal mellan EU och AU kunde kanske pressa på främst Kina och Indien inifrån G77 att släppa lite på Kyoto-fixeringen.

Vart samtalen bär nu står skrivet i stjärnorna. Något slags gemensam resolution som så många som möjligt skriver under på – antingen på regeringschefsnivå eller på miljöministernivå – verkar ändå finnas inom räckhåll. Med det som bas, och där beståndsdelarna om såväl nödvändigheten av betydande utsläppsminskningar, internationellt mätbara åtaganden och grunder för finansiering finns med, kan ändå Köpenhamnsmötet sluta i dur. Får vi dessutom höra att Kina och USA kommit överens om åtgärder till 2020 kan vi känna oss ännu lite mer nöjda. Fokus flyttas då till toppmötet i Mexico City nästa december. Med en amerikansk lagstiftning på plats kan världen då kanske få se lite innehåll också. När Air Force One lämnar Kastrup ikväll eller i natt eller i morgon lördag, vet vi säkert mer om vad som kan vänta.

DN Debatt: ”De länder som släpper ut mest bör bilda eget forum”

Fri, 18 Dec 2009 01:09:05 GMT

Köpenhamnsmötet går mot sina sista skälvande timmar och ett kraftfullt avtal ter sig allt mer avlägset. Varför gick det snett i Köpenhamn och hur ska vi gå vidare till Mexico City? Vad för åtgärder och nya institutioner behövs egentligen för att klara av den här krisen? Om det skriver idag FORES vd och vice vd Martin Ådahl och Mattias Johansson på DN Debatt.

Läs hela artikeln på DN.se här.

Torsdag eftermiddag i Köpenhamn: Två spår till sist, men USA håller fast vid insynskrav

Thu, 17 Dec 2009 19:23:29 GMT

Förhandlingarna rullade igång igen under torsdagen, med vissa eftergifter till u-länderna och därmed också till Kina. De två informella arbetsgrupper som tillsattes var i sig ett sätt från Lars Lökke Rasmussen att tillmötesgå G77-gruppen. Dessa vägrade ge upp en avtalsform till 2020 som byggde på Kyotos bindande mekanism och fick därmed sin grupp för det. Och utöver det skulle den andra gruppen hitta texter kring hur man efter 2020 skulle finna sätt att övervaka och verifiera utsläppen för alla länder. Internationell media tolkar detta redan som att utvecklingsländerna – och Kina – drar det längsta strået i Köpenhamn. Det är svårt att sia om vad dessa grupper kommer fram till och hur det påverkar den slutliga texten. Först sent i natt är båda gruppernas ståndpunkter avrapporterade – sedan börjar kanske slutronden för stats- och regeringscheferna.

Idag avlöste också olika ledare varandra i plenum för tal. Irans president Ahmadinejad överskred helt väntat den utsatta tiden och talade dessutom på farsi, som inga FN-tolkar kan översätta till åhörarna. Följaktligen satt eller stod folk och lyssnade i över en kvart på ett tal som de sannolikt inte förstod ett smack av. Men han såg ut att vara i god form. Nicolas Sarkozy höll ett ganska agiterande tal, med pliktskyldiga om än säkert ärliga formuleringar om de rika ländernas historiska skuld vad gällde utsläppen. Angela Merkel var positiv och ville helt klart peppa delegaterna i att finna kompromisser, medan vår egen Fredrik Reinfeldt höll ett lågmält och välformulerat tal om vikten av att en bred överenskommelse nås.

USAs utrikesminister Hillary Clinton förde sitt lands talan i plenum och fortsatte på amerikanernas inslagna väg: ingen större deal utan höga krav på insyn och verifiering av utsläppen. Dock meddelade hon också att USA ”i partnerskap med andra länder” ska öka sin klimatanpassningsfinansiering till fattiga länder till 100 miljarder dollar till och med 2020. Men. Det är ungefär samma siffra som nämndes i G8-resolutionen i somras också, och dessa löften om pengar vid stora möten kan i värsta fall – för att citera ekonomen Jeffrey D. Sachs i Financial Times häromdagen – visa sig vara ”as bankable as Lehman shares”. Men Kina uttalade sig försiktigt positiva efteråt till att pengar kunde vara på väg, med reservation att de för sin del gärna ville fortsätta en dialog så länge inte resultatet inte inskränkte landets suveränitet. Det anonyma uttalandet från en kinesisk diplomat i morse om att Beijing givit upp dementerades samtidigt av Kinas klimatambassadör.

Om nu Kina får som de vill med att ha Kyoto som bas känns det som att många aktörer som säger sig driva G77s sak – till exempel flera svenska miljörörelser och Miljöpartiets företrädare – måste förklara sig. De hävdar, som Naturskyddsföreningens Svante Axelsson, att Kyoto måste få en fortsättning eftersom det är det enda bindande legala instrument världen har i klimatfrågan. Sant, men till vilket värde då? Kanada har skrivit under Kyoto men ändå ökat sina utsläpp med 30% sedan dess. Detta eftersom Kyotos sanktionsverktyg är svaga och näst intill intetsägande. Hur har Maldiverna och Tuvalu och Etiopien hjälpts av det hittills?

Därtill – vad finns det för anledning att gå Kinas ärenden? Så länge Kyoto gäller behöver de inte begränsa sina utsläpp eller få dem internationellt synade – är det rimligt att kräva av ett land som är världens snabbast växande ekonomi och utsläppsnation? Eller ta Venezuela, ett annat G77-land som exporterar enorma mängder olja och subventionerar bensinen till sitt eget folk. President Hugo Chavez försatte inte tillfället i sitt plenartal att gå till storms mot de rika länderna och kapitalismens ansvar för klimatförändringarna, men sade förstås inte ett ord om sin egen regerings roll när det gäller att öka koldioxidberoendet. Varför vill Miljöpartiet hjälpa Chavez att fortsätta smutsa ned klimatet? Hur minskar den hållningen världens utsläpp? Kanske, kanske är det klassisk anti-imperialism som ligger till grund för denna argumentation. För det är väldigt svårt att se hur det skulle hänga ihop med att värna klimatet.

Även om hoppet om ett nytt klimatavtal verkar ute får inte COP15 missa chansen att få länder som USA, Kina och Indien att skriva under ett nytt rambeslut eller en politisk överenskommelse om att de globala koldioxidutsläppen ska ned. Med tanke på Köpenhamnsmötets utveckling och vilket arbete som ändå ligger framför alla parter vore det ett helt OK utfall. Men – en dag återstår alltjämt och mycket kan ännu hända.

Torsdag förmiddag i Köpenhamn: Uppgivna suckar och desperata danskar

Thu, 17 Dec 2009 13:05:00 GMT

Ett slags aura av uppgivenhet var det första som mötte en i Bella Center på torsdagen. Nattens långa tragglanden i formella och informella grupper samt inom EU, G77 och andra delegationer ledde av allt att döma ingenstans. Istället börjar det sippra ut uttalanden och anonyma citat av officiella representanter om att det inte kommer att gå att sy ihop någon bred överenskommelse alls.

En dansk tidning rapporterar nu på morgonen att Danmark helt enkelt givit upp tanken på ett brett klimatavtal. Till Reuters har en icke nämnd kinesisk diplomat sagt att Beijing inte ser det möjligt att nå en överenskommelse utan istället siktar på ”ett slags politisk överenskommelse” om klimatet. Och AP:s analys av USA:s position menar att Obama bara kommer till Köpenhamn för att säkra en grund för fortsatta förhandlingar nästa år.

Naturligtvis kan detta också vara ett spel för gallerierna, för att testa förhandlingspositioner i andra kanaler och reta/skrämma varandra som parter. Den stora gåtan är egentligen varför parterna på två år sedan klimatmötet i Bali inte kommit längre än till en massa preliminärvarianter av textförslag. Erfarna förhandlare i Sveriges och EU:s olika delegationer säger att det brukar vara på detta sätt; att det mesta kan gå i lås under några sista kritiska timmar och minuter. Med tanke på klimatfrågans övergripande komplexitet och att pusslet mellan de olika delarna innehåller allt ifrån avskogning till pengatransferering till teknikutveckling och –överföring, känns detta scenario mer osannolikt än någonsin.

Danska regeringen har vad det verkar gjort sitt yttersta för att å ena sidan lyssna in alla parter, å andra sidan hålla ångan uppe och framför allt hålla tidtabellen. Ingen vill att de över 130 stats- och regeringschefer som nu börjar anlända ska behöva gå ner på chefsförhandlarnivå i alla delar. Men det är precis där förhandlingarna ändå befinner sig – löst sammansatta texter fyllda av hakparenteser och ändringsförslag av vitt skild art. Inte mycket talar för att det plötsligt faller på plats när en salig blandning av presidenter, kungar och premiärministrar sätter sig ner med materian i plenum. Men precis innan lunch blev det klart att två stora grupper bildats gemensamt av parterna för att ta fram var sin text – den ena om hur man gör med Kyoto-åtgandena framgent och den andra kring hur utsläppen ska övervakas och verifieras.

Medan förhandlarna sliter sitt hår i kulisserna kan Bella Centers besökare i alla fall se fram emot några högintressanta seminarium under torsdagen. Blivande EU-ordförandelandet Spanien låter internationella energiorganet IEA presentera hur deras World Energy Outlook kan uppnås region för region och vilka reformer som krävs i den globala energisektorn under nästa klimatregim. OECD diskuterar hur kapitalflöden måste genereras för att få ett tillräckligt tryck i kommande års klimatinvesteringar, med en panel bestående av ett flertal europeiska, asiatiska och nordamerikanska ministrar. Och Stockholm Environment Institute har ett event inriktat på klimatekonomi, där de bland annat utgår från sin nyligen publicerade Copenhagen prognosis. Det är bara att hänga med och avvakta vad som sker.

Hur liberala är FORES?

Wed, 16 Dec 2009 15:58:00 GMT

Fråga Intressant att en “liberal” tankesmedja propagerar för att 2/3 av världen är inte bör återvända till en MULTILATERALT FN-KONGRESS. Ja, varför tågade Afrika ut?! Är det bara mer pengar de fattiga vill ha? Er rapportering är inte bara vinklad till att osynliggöra viktiga faktorer för att driva er egen agenda utan totalt orelevant!

Tack för att ni i era ord har bevisat ryktet; att Fores är en kapitalistisk, nyliberal tankesmeda med VITHET på schemat.

Onsdag i Köpenhamn: Håll ögonen på pucken

Wed, 16 Dec 2009 13:48:49 GMT

Det blev en turbulent inledning på förhandlingarna under högnivåveckans tredje dag vid COP15. Connie Hedegaard hoppade av som mötesordförande och lämnade över till sin statsminister (men inte partikamrat) Lars Lökke Rasmussen. Danskarna försökte prata bort detta med argumentet att det är rimligt att en premiärminister tar över klubban när uppemot 130 stats- och regeringschefer finns i salen för att representera sina länder i slutförhandlingarna. Men det anses vara sällsynt att ett ordförandebyte sker så sent in i arbetet. Sannolikt föll Hedegaard på att hon förde fram ett textförslag tidigare på morgonen som G77-gruppen kände gått för långt och var för avlägset från deras utgångspunkter.

G77-gruppen fortsätter annars sin söndring. Det är nästan svårt att säga att de pratar som en röst för tillfället – snarare är det tre olika stämmor som hörs. Först och störst är Kina, mer eller mindre uppbackade av Indien och Brasilien, som håller fast vid att ett nytt avtal ska byggas utifrån Kyoto. Sedan finns en grupp av ett antal fattiga och tydligt utsatta, som – för att citera Maldivernas president Mohammed Nasheed i plenum – tröttnat på att se formaliadebatten göra att de substansöverenskommelser de skulle behöva se för att inte försvinna under havsytan aldrig kommer igång. Och idag trädde Afrikanska unionens nuvarande ordförande, Etiopiens president Meles Zenawi, oväntat fram och sade att de afrikanska länderna kunde tänka sig att sänka sina krav om finansiering om de rika länderna kunde tänka sig att höja budet något. Detta visar kanske på att merparten av G77-gruppen skulle vilja bli behandlade som de extremfattiga länder de är och inte fortsätta klumpas ihop med relativt sett stormrikare länder med växande ekonomier som Kina.

Samtidigt fortsatte protestdemonstrationerna utanför Bella Center och Köpenhamn, alla inriktade på att det görs för lite och att målen är för lågt satta. Tyvärr känns det inte som om demonstranterna har ögonen på pucken i denna veckolånga slutspelsmatch. I ett slags idealt scenario skulle kanske en samlad och mindre aggressiv miljörörelse kunna kanalisera sina gemensamma krafter på den helt avgörande frågan för nästa klimatregim: att Kina och USA kommer överens. Länderna är otvivelaktigt världens två enskilt största utsläppare och måste båda ingå i en klimatöverenskommelse för att det över huvud taget ska gå att börja få ner de globala utsläppen.

USA börjar så smått öppna upp sin position, vilket bland annat syntes i senator John Kerrys framträdande vid COP15 idag (se referat och video här). Förhoppningsvis kan Kina släppa taget något om sin Kyoto-baserade position och börja resonera om ett avtal som vilar på en liknande men ändå ny och uppdaterad grund. Kina kräver pengar till klimatanpassning – de kanske de kan få fram till G77 nu när Afrikanska Unionen drar ner budet till i väst mer politiskt gångbara nivåer. USA vill att Kina ställer upp på att få sina utsläpp mätade och verifierade genom transparenta, internationella mekanismer (så kallade MRVs).

Kanske kan detta bli en realitet och manifesteras i ett luddigt men ändock allomfattande ramavtal för de fortsatta förhandlingarna efter Köpenhamn. Bara de får nattmangla lite till och dessutom får en samlad press på sig från EU, Afrika och de mest sårbara nationerna i att hitta varandra. Men särskilt enkelt blir det förstås inte, och det blir inte lättare av att det alltjämt återstår många olösta frågor i de övriga delarna av samtalen, såsom avskogning och ett framtida CDM-system. Processen är snart inne på ett timme-för-timme-flöde av ändrade förhandlingspositioner. Dessutom kommer det att vara plenardebatt i stort sett hela natten mot torsdag, där fler bud kan komma att presenteras eller modifieras. Nu är det crunch time.

Mattias Johansson, vice VD FORES, Martin Ådahl, VD FORES

Martin Ådahl i Studio Ett från COP15

Wed, 16 Dec 2009 08:56:56 GMT

På onsdagen medverkade Martin Ådahl i P1-programmet Studio Ett, direkt från COP15 i Köpenhamn. Martin deltog i en diskussion med Lars Igeland från Jordens Vänner kring vart förhandlingarna är på väg och vilka knäckfrågor som är svårast att lösa.

Lyssna direkt på inslaget här…

John Kerrys tal till COP15

Wed, 16 Dec 2009 08:40:15 GMT

På onsdagen kom senator John Kerry till COP15 och Bella Centre för att ge sin, och den amerikanska senatens, syn på förhandlingarna så här långt. Talet präglades av en försiktig optimism och framåtblickande. Även om det inte blir ett bindande internationellt avtal denna vecka har många saker som verkade omöjliga bara för något år sedan nu infriats och Kerry trodde att den amerikanska senaten skulle kunna anta en progressiv lag för klimatet i juni, juli nästa år.

Kerry uppmanade vidare klimatskeptikerna, som han kallade “Wannabe-Clouseaus” med anledning av den senaste tidens vinklade detektivarbete mot forskarvärlden, att antingen “prove us wrong or stand down”. Det finns inte längre tid att förneka akademins konsensus. Det är dags att handla.

”What the private sector needs from Copenhagen to enable finance to flow to low-carbon technology” - Referat från Side event

Wed, 16 Dec 2009 08:09:53 GMT

Hur ska det bli kronor och ören, dollar och euro, av alla löften i Köpenhamn? Om det handlade seminariet ”What the private sector needs from Copenhagen to enable finance to flow to low-carbon technology” på tisdagskvällen.

Det var sannolikt Köpenhamnsmötets bästa seminarium. Sent på kvällen, ingen Al Gore, ett tjugotal åhörare medan nattmanglingarna pågick. Men det handlade om det kanske viktigaste vid sidan av själva taket på koldioxid – hur detta tak ska omsättas i koldioxidmarknader. Med på seminariet fanns de experter som kunde reda ut de finansiella flödena bakom löftena.

Tyvärr började även detta seminarium i fel ända.

Alla diskussioner i Köpenhamn börjar tyvärr i fel ända. Man talar vitt och brett om något man inte kan veta, nämligen hur mycket klimatomställningen kommer kosta. Sedan föreslår man att det offentliga ska stå för en viss summa (kanske 50 miljarder dollar om året), och ännu mer diffust att det privata ska stå för resten (50 miljarder till).

I själva verket vet ingen någonting om vad det kommer kosta. Diskussionen borde handla om vilket tak på utsläppen som ska sättas, och sedan hur man skapar en marknad för att handla de utsläpp man tillåtit. Den marknadens pris på koldioxid kommer avspegla hur mycket det kostar, hos miljontals företag och entreprenörer, att minska utsläppen. Sedan kan u-länderna få gräddfil i systemet eftersom de är fattigare och släppt ut mindre historiskt.

Men att istället förutsätta att FN/EU/regeringen/WWF vet hur mycket det kommer kosta i förväg och därmed omvandla processen till en gigantisk givarkonferens eller utgiftsdiskussion för staten, är dels i sig fel, dels skapar det ett negativt debattklimat i de rika länderna.

Givet att man valde ”hur mycket pengar behöver vi”-spåret var detta seminarium ändå oerhört intressant.

Abyd Karmali, chef för koldioxidhandel på Bank of America Merril Lynch, utgick från att den privata sektorn måste stå för 85 procent av investeringarna. För det behövs framförallt en koldioxidmarknad med ett pris på koldioxid. Det blir aldrig några investeringar om inte politikerna sätter trovärdiga tak som skapar ett pris på utsläppen. Löften duger inte. Karmali inskärpte att denna råvarumarknad aldrig kommer vara som olja, spannmål eller koppar – det är politikerna som styr och leverera hårdvalutan, det avgränsade klimatutrymmet. Är gränserna flummiga blir det inga privata pengar och problemet kan aldrig lösas med bara offentliga satsningar.

Eric Usher från UNDP påpekade att avtalet i Köpenhamn faktiskt kan nå nästan till målet: att temperaturen får öka max 2 grader. Med nuvarande bud är vi på 46 gigaton utsläpp mot de 48 som krävs. Men det förutsätter ju att löften hålls, och att mekanismerna sätts i verket. Han instämde med flera talare i att det åtminstone behövs pengar för att bygga upp och testa marknader, tills de fungerar väl. De flesta finansieringslöftena är just bara tomma löften, som även kände Harvardprofessorn Jeffrey Sachs skrev i Financial Times idag.

Men just nu består denna del av Köpenhamnsavtalet, hur man ska styra global finansiering, och länka samman koldioxidmarknader, bara av en och en halv sida text, med mycket procedurfrågor. Det blir en ”high-level finance committee” och en bred ”climate fund” av den typ Mexiko föreslagit, dit alla bidrar och alla tar ut, på klassisk Världsbanksmodell. Vi kommer långt från den effektiva ”miljöns IMF” som FORES hoppas på, där pengarna hämtas från sammankoppling av olika koldioxidmarknader, och utbetalas delvis automatiskt beroende på hur ambitiöst ländernas sätter sina koldioxidtak.

Dessutom måste det finnas en marknadsdriven mekanism för att förmedla pengar till fattigare länder som inte har samma åtaganden som de rika. Detta system, som nu kallas CDM, måste dock reformeras sade Charles Purshouse från Camco. Precis som FORES föreslagit (om än ännu mer utvecklat) föreslogs att projekt klumpas ihop sektorsvis för att bli mer effektivt. Dessutom finns ett stort ”problem” om USA:s nya utsläppsmarknad kommer efterfråga 1 gigaton av utsläppsprojekt i fattiga länder. FN-byråkratin i dagens CDM är inte i närheten av stort nog för att klara det. Men trots svag byråkrati (som FORES också påpekat) har CDM fungerat hyggligt, och i många fall skapat ”baselines” så att man oftast vet att projektet sänker utsläppen utan att öka dem någon annanstans. CDM har överutnyttjats i den svenska debatten som ”säkerhetsventil” istället för utsläppsminskningar i Sverige (så att vi fungerar som föredöme), men här belystes bra varför det ändå är väl värt att behållas.

I väntan på vad som kommer hända med CDM, som inte ser ut att bli klart i Köpenhamn, sjunker investeringarna i CDM-projekt.

Karmali pekade också att nya så kallade REDD-projektet kommer plocka in avskogning/återskogning på marknaden med stora möjligheter för att fånga koldioxid genom bättre skogspolitik.

Dr Cameron Hepburn från Oxford University höll avslutningsvis en övergripande diskussion om vilka risker som gör att stora pensionsfonder än så länge håller sig borta från att satsa på investeringar i klimatvänlig teknik. Den tydligaste poängen var att det är svårt att få dem att investera när den politiska osäkerheten består. Och den kommer bestå efter Köpenhamnsmötet.

Martin Ådahl, chef FORES

Carlgren i Köpenhamn: Let this be the hall where we agree!

Wed, 16 Dec 2009 05:38:58 GMT

Joint High-level segment of COP and CMP

December 16, 2009

Copenhagen

Madam President, distinguished delegates. Speaking on behalf of the European Union and its Member States.

The first UN Conference on Human Environment was held in my Swedish hometown Stockholm in 1972. At the conference India’s Prime Minister Indira Gandhi raised the question: “Are not poverty and need the greatest polluters?”

Mrs. Gandhi confronted the world with the fact that poverty is both major cause and consequence of environmental degradation.

The world has come a long way since 1972, but we have not been able to respond to that challenge. We can not tackle hunger, disease and poverty unless we also provide people with a healthy ecosystem where economies can grow. Hunger, disease and poverty will never be defeated in a world where global warming goes above 2 degrees Celsius.

Science is clear - global greenhouse gas emissions have to peak and decrease, promptly and decisively. This has to be done whilst lifting billions of people out of poverty.

Let us answer Mrs. Gandhi’s question here in Copenhagen! Let our Copenhagen Agreement be not just about restrictions and constrains - but about sustainable development, green growth and possibilities!

The rich part of the world must take the lead. The developed countries are responsible for the vast majority of the past emissions. At the same time, the poorest people, who are the least to blame for the problems, are affected first and worst.

The developing countries must be enabled to take a shortcut to a sustainable and more equitable future in which development and emissions are decoupled. This offers a unique opportunity to take a significant leap forward to develop fossil-free economies that grow and flourish.

Let it be clear: the EU has come here to seal the deal! The Copenhagen summit must be more than just another checkpoint along the road. The breakthrough must happen here and now. Now is the time to give and take. Now is the time to stretch our commitment. Now is the time to show our courage to succeed. I turn to all of you and say: Let us not leave Copenhagen before we have reached an agreement that is ambitious, global and comprehensive.

First, the Copenhagen Agreement must be ambitious and enable us to stay well below 2 degrees of warming. EU has already binding legislation in place that will reduce emissions beyond 2020 and is prepared to reduce emissions by up to 95 percent by 2050 compared to 1990. The EU calls on other developed countries to make this objective part of our Copenhagen Agreement!

We will never succeed without important contributions from the emerging economies, which must reduce emissions significantly compared to business as usual. The EU recognizes the action already taken by some developing countries. But the world needs more.

There is no time to lose and all sources of emissions should be addressed. We need decisive action on REDD. Deforestation rates should be halved by 2020 and net deforestation should cease by 2030. The EU also calls for the Copenhagen Agreement to enable that fees collected from maritime transport and aviation can be used to finance measures in developing countries and particularly in the poorest countries.

We know the science is evolving. The agreement needs to include a review clause that allows us to adjust the agreement in light of new scientific findings.

Second, our Copenhagen Agreement needs to provide for a substantial scaling up of financial support for developing countries. The incremental cost for developing country adaptation and mitigation is in the order of 100 billion Euro (145 billion dollar) per annum by 2020. A system should be established to provide long-term support to developing countries for reducing emissions, adaptation, technology cooperation and transfer.

The EU is willing to contribute its fair share. In addition, the private sector and carbon markets are central in the effort to raise capital.

Action can not wait until 2013. The EU is ready to commit to fast start funding with at least 7.2 billion Euro (10.6 billion dollar) for the years 2010 to 2012. The EU calls on developed countries to announce their fast start commitments and make them part of the agreement.

Third, the agreement needs to be global by encompassing all nations of the world, comprehensive by covering all Bali building blocks and balanced by being legally binding for all.

We fought hard to rescue the Kyoto protocol. We will overshoot our Kyoto targets. We want an agreement building on all essentials of the Kyoto protocol. However, the Protocol alone cover less than a third of global emissions and will not be enough to win the battle against climate change. We must strive for an agreement that is comprehensive, more ambitious, with broader participation and legally binding for all.

Here in Copenhagen we want the key decisions that will lock in the substance of the agreement. A legally binding regime should follow as soon as possible preferably within six months.

EU, representing roughly a tenth of global emissions, is ready to adopt the target of 30 percent by 2020 in a global ambitious agreement. We use the conditional 30 percent reduction as a lever to bring others with us to raised ambitions. We will keep that pressure!

Here I turn to the United States and China. Together you are responsible for half of the global greenhouse gas emissions. You have different responsibilities and capabilities. From the United States we expect, as from all developed counties, a legally binding economy-wide commitment to reduce emissions. From China we expect binding actions. Your ability to reduce emissions will be absolutely crucial. It is promising that you have come forward with your contributions in an international context. However, the world needs more and we are confident that you have the ability to deliver more. Let us be honest with each other: Together your ambitions to limit emissions will make or break the world’s efforts to keep global warming below 2 degrees Celsius. Therefore I turn to you, as a friend and a committed partner, and I say: United States and China: unleash your full potential and thereby the world’s efforts - make it possible for the world to stay below 2 degrees!

Let this be the place to take the decisive step to tackle the climate challenge. Let this be the time to steer towards a low-carbon growth and poverty eradication. Let this be the hall where we agree! Let us be able to look each other straight in the eyes and say: All in all, together we are citizens of this incredibly beautiful planet and therefore we have to make this together.

Tisdag i Köpenhamn: Panta rei (utom köerna)

Tue, 15 Dec 2009 07:58:13 GMT

I Köpenhamn besannas just nu Herakleitos devis panta rei - allt flyter när det gäller klimatförhandlingarna. Danska klimatministern, tillika EU:s blivande klimatkommissionär, Connie Hedegaard, har onekligen en tuff uppgift framför sig denna vecka.

Efter gårdagens fem timmar långa halt i förhandlingarna på grund av G77-ländernas protest gick det trögt att komma framåt under måndagskvällen. Nattens manglingar i informella grupper kring ett flertal frågor – finansieringsmodellerna, avskogningen, Kyoto-protokollets fortsatta existens med mera – hade inte lett till några större förändringar när Hedegaard summerade läget vid tisdag lunch. Hur ska det omtalade dukade bordet se ut när stats- och regeringscheferna ska börja slutbehandlingen på torsdag? Vilken slutspels-plan kan Hedegaard lägga fram till dem?

Samtidigt börjar G77s tidigare hårdnackade positioner luckras upp. Asiatiska länder, Sydamerikanerna och även de så kallade fattiga ö-staterna börjar sätta den press de kan på främst Kina att hitta en avtalsform baserad på andra betingelser än vad Kyoto-protokollet föreskriver. USA kommer inte att ansluta sig till en reviderad Kyoto-modell, och då följer heller inte länder som Japan och Ryssland med. Och med ett avtal där i stort sett bara EU och Norge åtar sig bindande åtaganden blir – vet alla – inte särskilt omfattande eller effektfullt.

EU ligger lite lågt – miljöminister Andreas Carlgren säger att man väl kan tänka sig ett Kyoto-spår men att de växande ekonomierna Kina, Indien och Brasilien med flera då måste göra ”jämförbara ansträngningar” på sin kant. Framför allt vill man se att ländernas åtgärder kan mätas utifrån – det är här förkortningen MRV (Monitoring, Reporting, Validation) blir så viktig. Det är just därför Kina inte vill gå med på internationellt bindande nivåer – det innebär att någon annan än de själva står för mätningen och uppföljningen av åtagandena.

Så i stort sett flyter väldigt mycket omkring i Köpenhamn just nu. Men detta gäller inte för de långa köerna som ringlar utanför Bella Center – de går väldigt sakta framåt. Idag infördes restriktioner mot att släppa in representanter för miljöorganisationer och utomstående observatörer. I morgon och på torsdag, när statscheferna börjar anlända, skärs det ned ytterligare på antalet NGO-deltagare. Ytterligare ett exempel på vad som händer när FN-resolutioner styr format och innehåll för en klimatkonferens – de danska arrangörerna hade helt enkelt ingen möjlighet att i förväg begränsa antalet besökare. De NGO:s som blivit ackrediterade har enligt FN-reglerna rätt att nominera så många representanter som de önskar. Det funkar kanske om mötet förläggs i Bogota eller Manila, men knappast i ett europeiskt land och med en storflygplats två tågstationer bort.

Martin Ådahl, vd FORES Mattias Johansson, vice vd FORES

Rapport från Klimaforum 09

Tue, 15 Dec 2009 07:45:49 GMT

Vid sidan av det officiella COP15 inne på Bella Center förs den folkliga kampanjen och diskussionen framförallt på, och runt, Klimaforum Under parollen “System change - not climate change” försöker man påverka politikerna och få dem att lyssna på den alternativa konferensens förslag. I sin deklaration: “Peoples’ Climate Summit”, har målsättningarna presenterats: ett fossilfritt samhälle inom 30 år och ersättning för klimatskulden och för överutnyttjandet av “the atmosperic space” till alla skadade och drabbade. Vidare vill man att politiker skall ta ställning mot lösningar som är “purely market-oriented and technology-centered”.

Kl 1500 idag anordnade gruppen “Climate Justice Action” en manifestation mot gårdagens polisingripanden i Christiania vilken ledde till att ett tvåhundratal demonstranter greps. Under slagord som “Freedom Now” och “Free All Climate Activists” uttrycktes att de gripna borde släppas. Den italienske aktivisten Luca, tillika talesperson för gruppen, stod under eftermiddagen enligt uppgifter inför dansk domstol. Manifestationen avslutades med en uppmaning att medverka i morgondagens stora demonstration som ska gå genom Köpenhamn, från rådhusplatsen till Bella Center.

Oskar Taxén, Gabriel Bergin

Hur mycket vill Kina och Indien reducera sina utsläpp?

Tue, 15 Dec 2009 04:45:29 GMT

En av Köpenhamnsmötets främsta skiljelinjer går mellan industrialiserade länder och de två utvecklingsjättarna Kina och Indien. Kina är redan världens största utsläppsland av koldioxid, och både den kinesiska och den indiska ekonomin spås växa snabbt de nästa åren. De vill också att deras utsläpp av växthusgaser ska fortsätta öka, och så långt har Kina och Indien motsatt sig bindande avtal, som kan hindra deras tillväxt i utsläpp och därmed också försvåra ekonomisk utveckling. Den positionen har kritiserats av många länder, även fattigare länder. Ett avtal i Köpenhamn utan Kina och Indien vore ofullständigt, om än inte otänkbart.

Efter mycket påtryckningar presenterade Kina och Indien äntligen ett förslag för egna klimatåtgärder inför Köpenhamnsmötet. Kina och Indien vill reducera koldioxidintensiteten i sin BNP med 40-45% för Kina och 20-25% för Indien före 2020 jämfört med 2005. Förslagen har föranlett lika många frågor som de har besvarat. Hur stor reduktion i utsläppen av växthusgaser kommer Kina och Indiens förslag faktisk kunna resultera i? Fores har räknat på det.

Koldioxidintensitet mäter mängden CO2 som slipps ut per enhet BNP som produceras. BNP i sin tur mäter mängden av ekonomisk aktivitet i ett samhälle. Enligt siffror från World Resource Institute släppte Kina och Indien ut 5573 respektive 1221 miljoner ton CO2 i 2005. Samtidigt släppte de ut flera andra växthusgaser som, liksom koldioxid, bidrar till att värma upp jorden. Effekten av dessa mäts i CO2-ekvivalenter; effekten av gaserna uttryckt i motsvarig mängd CO2. Totalt räknar World Resource Institute med att Kina och Indien slapp ut 7219 respektive 1863 ton CO2-ekvivalenter i 2005.

Kina och Indien har föreslagits reducera koldioxidintensiteten till 2020. Med andra ord, de åtar sig att släppa ut mindre CO2 per enhet BNP. Eftersom Kina och Indien spås växa snabbt de näste åren, vill utsläppen av CO2 också kunna öka. Trots oklarhet tycks Kina och Indien ha föreslagit att enbart begränsa utsläpp av CO2 och inte andra växthusgaser. Vi räknar därför med att Kina och Indiens utsläpp av växthusgaser förutom CO2 kommer följa BNP-tillväxten. Prognosen för BNP-tillväxten sätter vi till 9% respektive 7% per år för Kina och Indien för hela perioden. Siffrorna följer IMF:s prognos för perioden fram till 2014. Total tillväxt i BNP blir därmed 384% respektive 312% för Kina och Indien.

Grafen ovanför visar Kinas förväntade tillväxt i BNP samt CO2 och CO2-ekvivalenter. I bästa fall där Kina minskar koldioxidintensiteten med 45% kommer totala utsläpp av CO2 mer än fördubblas. Räknar man med alla växthusgaser kommer ökningen i CO2-ekvivalenter bli ännu mer dramatisk. Samma trend kan ses för Indien nedan.

Fredag den 11 december arrangerade Fores ett seminar om Kina, ekonomin och klimatet. Läs om det och se Kalle Halding:s (SEI) presentation här.

Plötsliga protester på Climate Leaders Summit

Tue, 15 Dec 2009 03:07:55 GMT

Halva FORES COP15-delegation har lämnat det officiella Bella Center för att åka till The Climate Groups politiska möte Climate Leaders Summit 2009. Väl här uppstod protester från klimataktivister under en paneldiskussion där företagsledare och politiska ledare presenterade sitt stöd för förhandlingarna och sin egen position inför dem.

FORES lyckades fånga protesterna på video. Se nedan:

Måndag i Köpenhamn: Afrika lämnar förhandlingarna - och återvänder till sist...

Mon, 14 Dec 2009 06:44:46 GMT

G77-gruppens afrikanska delegater lämnade COP15-förhandlingarna i protest på måndagen. Många miljöaktivister var snabba att anklaga västvärlden för att svika de fattiga. Men kanske hade det varit lika bra att Afrika inte återvänt?

Inte så att det inte är bra att Afrika är med på ett avtal, och att fattiga afrikanska länder ska få klimatbistånd. Men allvarligt talat, vad handlar Köpenhamnsmötet om?

Afrika står för knappa 3 procent av världens utsläpp, och kommer inte öka påtagligt ens med snabb tillväxt. I praktiken är klimatfrågan en uppgörelse mellan USA, Kina, EU, Indien, Brasilien, Japan, Ryssland och ett dussin rika länder som tillsammans står för 85 procent av världens utsläpp.

Ändå bedrivs de FN-ledda, internationella klimatsamtalen utifrån samma förhandlingsmodell som det första globala miljömötet i Stockholm 1972. Det funkade någorlunda fint så länge miljöfrågor var något politiskt perifert och tämligen tekniskt till sin karaktär. Ett förbud mot en giftig kemikalie där, en utfasning av en reproduktionshämmande metall där, ungefär. Klimathotet med sin fantastiska ekonomiska och politiska bredd skulle – kunde man tro – ställa allt detta på ända. Ändå har inte detta nämnvärt påverkat klimatsamtalens uppbyggnad. Som beslutsforum betraktat har de alltjämt delats in i fem-sex olika rubriker, med en teknisk förhandlingsdelegation knuten till sig som inte har ett ganska vagt politiskt mandat i grunden. De ’klimatöverenskommelser’ som under storstilade former sluts i G8 eller G20 eller Major Economies Forum är fortfarande bara tomt prat Det är den gamla FN-agendan som gäller – multilateralt och mellanstatligt hanterad.

För vanliga dödliga är orsaken till att Afrika under högljudda anklagelser tågade ut, och sedan kort därpå in igen, så tekniskt att det skulle ta en mycket längre text att förklara, men i korthet handlar det om att de afrikanska länderna vill ha mer biståndspengar och mindre åtagande. Detta ska lättast uppnås genom att det gamla Kyoto-avtalet bibehålls fullt ut parallellt med ett nytt. Men det är en opraktisk och ineffektiv lösning.

G77 är för övrigt en märklig konstruktion där världens alla ”fattiga” länder är tänkta att hålla ihop, från världens största utsläppsland Kina till stenrika lilleputtlandet Qatar, till utfattiga Mali som inte ens har råd att skicka folk till mötena. G77:s sudanesiske ordförande anklagade danska klimatministern för att vara ”odemokratisk”. Sanningen är att Kina, Brasilien och Indien, som i alla andra sammanhang vill ha plats bland världens rika, just i klimatfrågan använder G77 för att gömma sig bakom fattigare länder. Då framstår som mindre rika, mer biståndsvärdiga och mindre ansvariga än det är.

Hela Köpenhamnsmötet kan inte hållas gisslan av en grupp afrikanska länder som varken är skyldiga att lösa klimatfrågan, eller har medel nog att göra det.

Afrika återvände till sist, och det var väl lika bra. Ju mindre krångel som kan ge de stora utsläppsländerna att smita undan, desto bättre. Men skulle de fattigaste sätta sig på tvären igen så måste hela klimatförhandlingen tänkas om. Alla kan inte komma överens om allt och allt kan inte bedrivas av en ojämn skara diplomater med lite eller ingen känsla för globala ekonomiska frågor. Som FORES tidigare påpekat är det märkligt att FN:s klimatpanel består av nästan 2000 naturvetare och miljöexperter, men bara halvdussinet ekonomer, trots att vi vet att det just är ekonomiska styrmedel som måste lösa frågan.

Kanske måste hela FN-processen skrotas och ett nytt MEF skapas. Inte Major Economies Forum utan Major (Carbon) Emitters Forum. Där skulle Kina, Indien, Brasilien, USA, EU, Japan, Ryssland, Indonesien, Kanada, Australien, Sydkorea och kanske en handfull länder till sitta, vilket redan täcker mer än 85 procent av utsläppen. Det kanske inte känns helt ”demokratiskt” i meningen att Tuvalu, Norge, Qatar med flera, inte får säga sitt. Men det torde vara nog så effektivt eftersom man – garanterat – snabbare kan lösa klimatproblemet.

Sett i det perspektivet togs ändå ganska rejäla kliv Kytoto 1997. Med ett ’Protokoll’ på plats blev det ändå en ganska bindande överenskommelse, internationellt sett. Även om den ’bara’ sänkte koldioxidutsläppen med 5 procent och inte hade några sanktionsverktyg inskriven i sig.

Martin Ådahl, vd FORES Mattias Johansson, vice vd FORES

Ny rapport om klimat och ekonomi i Kina

Fri, 11 Dec 2009 21:07:25 GMT

Fredag den 11 december fick Fores besök av Klas Eklund (SEB), Helen Thai (SEI) och Kalle Halding (SEI) för att diskutera Kina, ekonomin och klimatet. Enligt en ny rapport från SEI och China Economists 50 Forum har Kina potential att göra mycket mer för att världen ska nå målet om att begränsa temperaturökning till två grader.

Kinas förslag om 40-45% reduktion i karbonintensitet från 2005 till 2020 har blivit kritiserat därför det kan föra till en fördubbling av de kinesiska utsläppen av CO2. Men förslaget är inte något mindre ambitiöst än USA:s mål om en 17% reduktion av sina totala utsläpp. Kina har också satt mål om större reduktioner i sin inhemska planering. En bred omställning av ekonomin kommer att kosta pengar, man kan på lång sikt ge Kina ekonomisk vinst i form av investering i och produktion av grön teknologi och tjänster.

Going Clean – The Economics of China’s Low-carbon

View more presentations from tankesmedjanfores.

Så kan FORES hjälpa dig i Köpenhamn

Fri, 11 Dec 2009 20:00:00 GMT

Efter en intensiv höst är klimatförhandlingarna framme vid det avgörande toppmötet i Köpenhamn. FORES är självklart på plats under veckan den 14-19 december. Vi kommer att särskilt noga bevaka utvecklingen när det gäller frågor vi lyft upp under hösten:

Hur byggs en global utsläppsmarknad? Alla pratar om utsläppshandeln och den förväntas finansiera stora delar av klimatåtgärderna. Men förvånansvärt få diskuterar hur utsläppsmarknaderna ska konstrueras och hur priset på koldioxid ska sättas globalt. FORES släppte för ett år sedan en studie om utsläppsmarknader av forskaren Niclas Damsgaard och i oktober samlade vi några av världens ledande experter på området för ett samtal om hur EUs och USAs utsläppsmarknader kan kopplas samman.
CDM -systemet för klimatinvesteringar utomlands har ifrågasatts från miljörörelsen. FORES studie av expertkonsulten Gabriella Larsson drar slutsatsen att CDM haft en positiv roll för klimatarbetet globalt. Men tiden för nuvarande regelverk håller på att rinna ut och Köpenhamnsmötet måste - för marknadens, utvecklingsländernas och klimatets skull - ta beslut om en fortsättning. 
Ett Bretton Woods för klimatet Om det ens blir något avtal i Köpenhamn blir det med all sannolikhet inte de bindande åtaganden världen egentligen behöver. FNs förhandlingsmekanism för miljöfrågor har redan på förhand kört fast och måste nu reformeras. FORES förordar en oberoende instans som följer upp utsläppsfördelningen och kontrollerar att ingen fuskar, ett miljöns Bretton Woods.

Vi finns på plats och till hands för kommentarer och analyser på dessa områden men även allmänt kring konferensen och dess resultat. I bagaget har vi även med oss vår egen pocketguide till Köpenhamnsmötet, som beskriver nyckelfrågor och -personer, tidigare klimatmöten, stora aktörers ståndpunkter och det väntade resultatet.

På plats i Köpenhamn
Martin Ådahl, vd, +46 (0)73 088 52 61, martin.adahl@fores.se
Mattias Johansson, vice vd, +46 (0) 73 088 52 65, mattias.johansson@fores.se Oskar Taxén, +46 (0) 73 088 52 62, oskar.taxen@fores.se
Gabriel Bergin, +46 (0) 73 088 52 64, gabriel.bergin@fores.se

Frågor och svar

Thu, 10 Dec 2009 15:01:26 GMT

Bör den rika världen förhandla på egen hand?

Fråga Tidigare i höst förutspådde jag att de fattiga ländernas motivation till att underteckna ett nytt bindande gemensamt avtal är närmast obefintlig. Är det inte både rimligt och logiskt att den rika världen blir sittande med Svarte Petter som en slags residual att lösa på egen hand?

Svar Det beror också på vad man menar med fattiga länder - G77-gruppen framstår i Köpenhamn som allt mer splittrad. De flesta av de så kallade ö-staterna och vissa afrikanska länder börjar inse att de inte vinner så mycket - vare sig i klimathänseende eller rent finansiellt - på att Kina/Indiens hållning ska vara framträdande. De vill se action, och är då beredda på att ta sin del av arbetet. I en idealisk värld skulle detta innebära att de får pengar till klimatanpassningsåtgärder och använder dem till just detta.

Men. Vi på Fores lutar allt mer åt att ett nytt format för klimatsamtalen skapas, där de 20 största ekonomierna och utsläpparna ombeds dra upp riktlinjerna för hur de ska få ned sina utsläpp och dessutom bidra till anpassningsåtgärder. Det skulle sannolikt vara det mest effektiva ur klimatsynpunkt. Köpenhamnssamtalen har om något visat på svårigheten och icke-framkomligheten i att ha en FN-ram för en så pass omfattande och viktig ekonomisk-politisk förhandling.

Hur liberala är FORES?

Tack för att ni i era ord har bevisat ryktet; att Fores är en kapitalistisk, nyliberal tankesmeda med VITHET på schemat.

Vilket land är mest pådrivande i klimatfrågan och varför?

Fråga Vilket land är mest pådrivande i klimatfrågan och varför?

Svar Det beror lite på vilken fråga förhandlingarna berör. När det gäller finanseringsfrågor är det flera röster som gör sig hörda, medan avskogningsdebatten mest förs mellan stater som är direkt berörda.

Här i COP 15 har Danmark en mycket framträdande roll, då de fungerar som värdar för konferensen och ser till att deras föreslagna mötesagenda följs, att frågor lyfts ut för att lösas separat i mindre informella grupper innan de åter tas upp i plenum, liksom för att författa förslag till förhandlingstexter och vara redaktionskommitte för desamma. Sverige har en stor paviljong inuti Bella Center som används för att samordna EU:s olika positioner, vilket gör att svenskar ses springa omkring i stort sett överallt där det sker formella eller informella diskussioner. Och USA verkar ha satsat stort i år, med stor delegation på plats, flera sido-event och separata presskonferenser (John Kerry ska hålla en 15.30 idag) liksom en president på väg in till högnivå-delen på fredag. Kina har också ökat sin närvaro i samtalen, vilket dock fick en olustig vändning igår då man av allt att döma orkestrerade ett protestavbrott i förhandlingarna från G77-gruppens sida (som egentligen bestod av att ett antal afrikanska delegationer lämnade bordet - flera andra fattiga länders företrädare satt kvar).

I övrigt vill Storbritannien visa framfötterna, liksom Spanien som blivande EU-ordförande. Sudan har en tätposition såsom ordförandeland för G77, och Bangladesh är en viktig part då landet samlat ett antal länder som direkt utsätts för klimatförändringarna (så kallade Vulnerable states). Sedan brukar mötena i sig skapa nya frontfigurer, som exempelvis Tongas president i Poznan förra året som höll ett briljant och gripande tal om hur hans nation praktiskt taget sjunker i havet för varje år till följd av klimatförändringarna. Vi hoppas på fler sådana framträdanden i år!

Vad händer om inget avtal uppnås i Köpenhamn?

Fråga
Vad händer om inget avtal uppnås i Köpenhamn?

Svar
Man kan väl säga som så att något slags ‘avtal’ kommer världens ledare att träffa i Köpenhamn. Det är själva innehållet i det som blir avgörande för hur detta ‘avtal’ ska värderas. Som läget ser ut idag, tisdag, tyder det mesta på att man här i Köpenhamn fattar ett nytt rambeslut om själva agendan för de internationella klimatsamtalen. Sedan kommer kommande möten/COPs att utgå från den och fylla den med innehåll. Något avtal med internationellt bindande utsläppsnivåer respektive fastställda belopp för överföring mellan rika och fattiga länder känns just nu - tyvärr - avlägset.

Om det mot förmodan inte blir något avtal alls, alltså inte ens den mjukare formen av politisk överenskommelse, så ligger hela klimatförhandlingen illa till för då är all god vilja borta. Allvarliga konflikter kommer att ha uppstått, sannolikt mellan USA och Kina, som kommer följa med en längre tid.

En risk är att hela förhandlingen då går i stå, ungefär där WTO ligger nu om frihandeln. Mest sannolikt är dock att man tvingas börja om från början (nästan) under nästa klimatkonferens i Mexico City om ett år under det som kommer kallas COP16 (Conference of the Parties 16, Köpenhamn är COP15). Samma problem kommer gälla då som nu, men sannolikt med svagare mandat för Obama. Mexikokonferensen har dock redan en tung uppgift om Köpenhamn går i lås att reda ut hur allt ska bli praktisk verklighet. Hela klimatarbetet förskjuts många år fram i tiden.

Men som sagt, det blir ganska säkert någon slags svagt avtal ändå.

Vilka ambitionsnivåer är tongivande i diskussionerna?

Fråga
Vilka ambitionsnivåer är tongivande i diskussionerna? Att nå (tillbaka) till 300-350 ppm CO2 i atmosfären eller bara att bromsa uppvärmningen lite?

Svar
Ambitionerna är ju i något slags ideal-scenario att uppnå IPCCs mål och sänka nivåerna rejält. Men det är politiker som avgör vart det hela bär hän, och det är det som denna vecka ska utvisa. Tendensen nu är att det blir en försiktig målformulering på fredag kväll/ natt som de vill kunna skruva upp vartefter. Å andra sidan kan Obamas senarelagda ankomst hit tyda på att något mer kraftfullt kan ske (även om han ej kommer att kunna ha kongressens mandat för det, vad det verkar). Vi vet mer säkert svar i slutet av veckan - hör gärna av dig på nytt då!

Vem är Yvo de Boer?

Fråga
Bland namnen på alla som har centrala roller i Köpenhamn dyker hela tiden en viss Yvo de Boer upp. Vem är det?

Svar
Yvo de Boer är holländare och chef för FN:s egna klimatkonferensorgan UNFCCC (United nations framwork convention and climate change) sedan 2006. Tidigare har han rådgivit EU i framtagandet av positioner inför klimatförhandlingar och lett olika delegationer i UNFCCC-förhandlingar. Som chef för UNFCCC är hans främsta uppgift att samordna konventionens alla parter - något som förstås blir extra viktigt under ett COP-möte när allt ska falla på plats.