Inget land är immunt mot det som hänt i Schweiz
Tweet

Publicerat: 2009-11-30 17:00

Har du någon gång blickat ut snett nordöst från Medborgarplatsen i Stockholm ser du i förgrunden minareten från Stockholms Moské, elegant tillbyggd till Ferdinand Bobergs orientaliserande kraftsstation från 1903, och tornande snett över den syns Katarina Kyrkas vackra torn, så att de båda ligger sida vid sida. Det ser så harmoniskt ut som om det alltid varit så, en naturlig del av Stockholms nordeuropeiska statsmiljö sedan århundraden.

I Schweiz har en majoritet av de röstande i en folkomröstning nu dömt detta vara inte bara fult eller förkastligt utan förbjudet i lag. Även om många som läser detta är upprörda tror jag tyvärr inte det tränger in bland alla hur allvarligt det som hänt är. Inte ens om man tänker igenom vilka schweiziska ordningskommittéer som ska bedöma hur ett torn ska se ut för att vara minaret eller inte. Inte ens om man tänker på hur affischerna för minaretmotståndarna visade minareter som missiler.

För att förstå vad det handlar om, tänk dig att en majoritet schweizare istället förbjudit stora Davidsstjärnor på synagogor. Det är inte så många årtionden sedan som Europa var precis där.

Eller att en turkisk folkomröstning förbjudit kyrktorn.

Religionsfrihet, och religionstolerans, är något vi i vår del av världen har kämpat för åtminstone sedan 30-åriga kriget i början av 1600-talet. Det är bland annat därför som alla fungerande demokratier har maktdelning av den typ Montesquieu lanserade på 1700-talet, för att en majoritet inte kan rösta borta en minoritets mänskliga och medborgerliga rättigheter, därför att fundamenten för det demokratiska samtalet, för demokratins funktionssätt, rycks undan om man försöker kväsa religions- och åsiktsfrihet.

Ironiskt nog är Schweiz just ett sådant land där man kämpat för just åsikts- och religionsfrihet särskilt länge. Jean-Jacques Rousseau brukade insistera på att han var medborgare i den fria kantonen Genève (en kanton som också i söndags röstade mot förbudet i folkomröstningen). Till Schweiz flydde man för åsikts- och religionsfrihet. Decentralisering och just folkomröstningar skulle i det moderna Schweiz garantera att ingen förtrycktes.

Nu måste det ske en konstitutionell debatt i Schweiz. Folkomröstningsinstrumentet i Schweiz har spårat ur, ett sätt för populister att med bara 50 000 underskrifter som grund skapa extrem opinion kring sin politiska agenda, vare sig det är vänstern som vill avveckla försvaret eller högerextrema nu. En minoritet röstar och en majoritet drabbas.

Folkomröstningen handlar för övrigt inte om att nå något konkret resultat, bara om att bete sig svinaktigt mot muslimer och få dem att inte känna sig hemma på grund av sin tro. Minareter i schweiziska städer är beroende av statsbyggnadsnämnder precis som i Sverige. Böneutrop görs inte i Schweiz lika lite som i Sverige. Som en klok ledare i Dagens Nyheter påpekar så är det demokratisk ”mainstream-islam” som knyter an till riktiga moskéer med minareter. Fundamentalism och extremism inom islam, precis som inom kristendomen, söker sig tvärtom till alternativa lokaler, ofta källare, i fundamentalistisk islams fall de beryktade källarmoskéerna. Deras världsbild av att alla är mot dem, bekräftas bara av folkomröstningen.

Förvänta er för övrigt inte att extremister i Mellanösterns diktaturer kommer att bli lika upphetsade av detta, högst reella hot mot dem de kallar trosbröder, som de var av Muhammedbilderna. Dels tjänar det just nu inte samma syfte för respektive diktator. Dels delar fundamentalisterna i själva verket många konservativa värderingar med de schweiziska extremisterna, och att man förföljer en annan religion i sitt land förvånar dem nog mindre än att pressfriheten i väst kan löpa amok.

Inget land är immunt mot det som hänt i Schweiz. Länder som en gång var kända för tolerans, som Danmark och Holland, kan sluta sig i navelskådande nationalism, om inte modiga offentliga personer säger ifrån. Frankrike kallade sig en gång ”terre d’acceuil”, ”mottagande/välkomnande mark” (vilket Frankrike också var för t ex Nicolas Sarkozys far ungraren Paul Sarközy, och hans mors judiska familj från Saloniki). Tyvärr minns knappast någon det nu, eftersom man inte försvarat och förvaltat dessa värden, såsom i Kanada eller USA.

Som i många andra fall började började den schweiziska högerextremismen i liten skala, som ett slags variant av Ian Wachtmeister. Miljardären Christoph Blocher var först landets drivande EU-motståndare och spelade till en början en undanskymd roll i det traditionellt liberala Folkpartiet SVP. Men från EU-motstånd fokuserade Blocher sedan sitt främlingshat på invandrare, som Schweiz haft många, men litet politiskt intresse av.

Gradvis tog Blocher över SVP, och dominerade snart även dess franskspråkiga gren UDC. Som på så många andra ställen i Europa fick han utrymme eftersom de etablerade partiernas politiker var fega, och eftersom de flesta andra partier satt tråkiga breda koalitioner, så att SVP/UDC blev enda outsidern. Till slut blev SVP/UDC landets största parti och Blocher till och med inrikesminister 2004-2007. Partiet använder sig nu alltmer öppet av rasistiska affischer, med vita får som sparkar ut ett svart får, med svarta händer som girigt greppar efter schweiziska pass och nu senast minareter som missiler. Lagar mot rasism, och författningsdomstolen, tycks inte hänga med.

Idag är många schweizare djupt sårade. I de fransktalande kantonerna talas redan om att landet ”smutsats ned” av folkomröstningen. Och visst kan de som jag själv, som älskar Valais, Raclette, alpkor, chalets, Schwitzerdütsch, Rivella och Ragusa, inte annat än sörja. Och visst kommer svenskar de närmaste veckorna råka ut för arga påhopp utomlands, för vår galna minaretlag. Men det är en bra påminnelse att även vi kan trilla dit, om vi inte ser upp.

Martin Ådahl,vd, tankesmedjan FORES

Övrig debatt