Kapitel 8: Hur kommer det att gå?

En risk är naturligtvis att det inte blir något Köpenhamnsavtal alls, att parterna, i synnerhet USA och Kina, inte kan komma överens. Men länderna och deras ledare har investerat så mycket möda i processen att ett misslyckande vore en väldig prestigeförlust.

Frågan är dock vilken typ av avtal det blir. I USA konkurrerar klimatfrågan om det politiska utrymmet men en rad andra reformer. I alla länder används finanskrisen som ett skäl både för och emot att agera. De som idag släpper ut klimatgaser, som oljeindustrin och tung industri, har starka intressen mot ett starkt avtal.

Risken finns att mötet istället fastställer en ny ramkonvention, som mer liknar en ambitionsnivå för framtida förhandlingar.

Om det ändå blir ett protokoll, som det i Kyoto, är det en hårdare form av avtal. Frågan är då vad det kommer innehålla.

Sannolikt kommer tak anges för utsläpp för olika länder, vilket ger de omtalade procentsatserna för utsläppsminskningar. USA, EU, Kina, Indien och Japan måste alla vara med i detta för att avtalet ska vara meningsfullt. Barack Obama och hans regering väntas försöka dra med sig USA:s senat.

Förmodligen kommer det också att innehålla någon form av pengatransaktion till de mindre rika länderna, med Kina i spetsen, som kompensation för att de lovar att inte öka sina utsläpp. Något sätt för de rika att köpa utsläppsrätter i fattigare länder, dagens CDM, kommer sannolikt finnas kvar.

Idén om “proportionell jämlikhet”, att alla ska bidra i förhållande till sin skuld i klimatproblemen kommer troligen att bestå men kan i praktiken behöva naggas i kanten för att få med politiskt motvilliga länder.

Hur det än går kan vi vara ganska säkra att det kommer bli en rad frågor som får lösas av efterföljande möten.

Hur ska pengarna som ska förmedlas från rika till fattiga länder förmedlas (av vilken myndighet)? Hurska länder som inte följer sina vad de lovat ställas till svars? Hur ska effektiva praktiska lagar sättas upp så att utsläppen verkligen går ner?

Koldioxidskatt kommer införas i många länder, men en global skatt på koldioxid har hittills visat sig praktiskt och politiskt omöjlig att realisera.

Istället blir det viktigt blir hur man i praktiken genomför globala utsläppsmarknader som sätter tak för utsläppen. De kan användas för att utsläppsminskningar sker så effektivt och billigt som möjligt, och utsläppen då kan sänkas snabbare. Den europeiska utsläppsmarknaden (EU ETS) måste få skärpta regler och en modell för ett amerikanskt system för utsläppshandel måste godkännas av kongressen i USA och sedan genomföras. EU:s och USA:s marknader måste sedan kopplas ihop, och kanske även kopplas ihop med en marknad i Kina.

Det, och många fler knäckfrågor, måste lösas under följande möten.

Därför gäller det att alla intresserade håller kvar uppmärksamheten på Köpenhamnsmötet, även efter att det är “klart”.