Inför de stundande klimatförhandlingarna i Cancun anordnade FORES den 9 november ett tvådelat seminarium för att ta tempen på såväl några nyckelstater som det svenska civilsamhället, samma dag lanserades även en guide till klimatmötet.
I den första delen medverkade Norma Pensado Moreno, Mexikos ambassadör i Sverige; Marc Baptist, nuvarnade EU-ordförandelandet Belgiens ambassadör i Sverige samt Laura Kirkconnell, Ambassadråd vid USA:s ambassad i Sverige.
Samtalet inleddes av moderatorn tillika FORES vice VD Mattias Johansson. Han konstaterade att Köpenhamnmötet varit ett misslyckande och diskussionen inleddes sedan med en fråga om deltagares syn utifrån sina respektive länders perspektiv.
Pensado Moreno ansåg att Mexiko hade som främsta ambition att försöka undvika den dåliga stämning mellan nord och syd som präglade förhandlingarna i Köpenhamn. Belgiens ambassadör Marc Baptis framhöll att EU var beredda att minska sina utsläpp av koldioxid med 30% till 2020 från nivån 1990, förutsatt att andra länder också förband vis sig jämförbara åtaganden. Alltså samma erbjudande som EU kom med till Köpenhamn. Baptiste framhöll emellertid att inget är hugget i sten och att EU tidigare visat sig flexibla.
Ett juridiskt bindande dokument är klimatförhandlingarnas främsta mål, menade Pensado Moreno. Men inför Cancun ansåg hon inte att det var realistiskt att hoppas på ett juridiskt bindande avtal. Däremot hyste alla tre deltagare förhoppningar om framsteg gällande finansieringsfrågan, tekniköverföring och återskogningsprogrammet REDD. De var även överens frågan om mål för utsläppsminskningar nog skulle skjutas på framtiden.
Frågan om Köpenhamnsöverenskommelsens status har följt klimatförhandlingarna ända sedan Köpenhamn. Laura Kirkconnell deklarerade att USA såg överenskommelsen från Köpenhamn som en grund för fortsatta förhandlingar och man skulle stå fast vid sina löften därifrån. Även belgiske ambassadören framhöll att Köpenhamnsöverenskommelsen var en god grund för förhandlingar. Ambassadör Moreno höll med om att Köpenhamnsöverenskommelsen var en utgångspunkt, men framhöll att det framför allt är Bali Action Plan som är det dokument som ligger till grund för förhandlingarna i Cancun.
Den andra delen av seminariet handlade om det civila samhällets ansvar och påverkan i klimatsamtalen. Deltog gjorde Svante Axelsson, generalsekreterare Svenska Naturskyddsföreningen; Andreas Ulfsax, klimatrådgivare Diakonia samt Joakim Sonnegård, tidigare chef för Klimatpolitiska Sekretariatet vid Regeringskansliet.
Axelsson förklarade fjolårets misslyckande med att för stort fokus lades på USA:s roll. USA hade enligt Axelsson inte varit mogen den viktiga uppgift man fått i Köpenhamn, och att så mycket fokus lades på USA gjorde att de många länderna i G77 kände sig bortglömda.
Andreas Ulfsax från Diakonia delade den analysen och belyste att det saknas ett förtroende mellan de rika och fattiga länderna. Han kritiserade också att delar av det vanliga biståndet döpts om till klimatstöd, vilket enligt Ulfsax försvagar förtroendet ytterligare.
− EU har inte tagit på sig ledarrollen som vi trodde och som man hade all möjlighet att ta, menade Ulfsax.
Joakim Sonnegård valde att lyfta fram en annan bild. Han menade att Kina i Köpenhamn haft som strategi att få de stora utvecklade länderna att framstå som syndabockar, något som man till viss del lyckats med tack vare vissa miljöorganisationers agerande i samband med förhandlingarna.
− Jag håller med om kritiken mot USA och EU, men var fanns anmärkningarna mot länder som Kina, Venezuela och Sudan, frågade sig Sonnegård.
Han menade vidare att eftersom civilsamhället är en maktfaktor måste det också granskas som en sådan.
Axelsson svarade att det var utsiktslöst att Venezuela ska förändras och att Svenska Naturskyddsföreningen därför väljer att kommentera de länder som har legitimitet och trovärdighet.
Han försvarade de civila organisationernas fokus på USA med att det är den rike som måste ta första steget om någonting ska hända.
Vi är kritiska mot Kina, vi ska kritisera dem, men först när de utvecklade länder gjort klart A-kursen.
Han menade vidare att många industrialiserade länders agerande späder på den koloniala skulden och att det är viktigt att de måste börja finansiera klimatarbetet i tredje världen.
Sonnegård var dock inte övertygad om att pengar var den viktigaste frågan, utan belyste suveränitetsproblematiken, där exempelvis USA och Kina har en klassisk syn på självbestämmande, medan vi inom EU ser fördelar med internationella avtal.
I centrum för FORES miljöarbete står att undersöka kraftfulla
och effektiva lösningar på miljö- och klimatfrågor, med fokus på
marknadsorienterade åtgärder.
Spelregler och styrmedel måste utformas för att ta Sverige och världen bort från beroendet
av fossila bränslen. Särskild vikt läggs på att driva projekt
med vetenskaplig koppling till miljöekonomisk forskning och
att få spännande rön applicerade på praktisk policy.
Vi tittar därför närmare på utformandet av mekanismer som skatter,
subventioner, utsläppsrätter, regler och olika institutioner som
driver detta.
