Cancunrapport 7. Onsdag kväll

Nej, det blev inget besked under dagen från Tokyo kring en ny Japansk ståndpunkt om en ev förlängning av Kytotoprotokollet. Förhandlingarna rullar därmed vidare ett varv till under kvällen utan några egentliga nya besked i själva kärnfrågorna. Nu börjar också diskussionen komma igång om hur man ska benämna den eventuella slutprodukten från Cancun. Sannolikt bestämmer sig COP 16 för att sjösätta en ny Road Map (som man gjorde vid COP 13 i Bali), det vill säga om ett slags arbetsprogram för vad som ska hända fram till och under COP 17 i Durban. Men det kan lika gärna bli ”The Cancun Resolution” eller ”Cancun guidelines” – diplomater kan vara rätt innovativa med ord…

På samma tema ville Kina idag modifiera vad klimatminister Xie sade eller kan ha sagt under gårdagens BASIC-pressträff. Vissa medier hävdade nämligen att han där öppnat för att Kina skulle kunna tänka sig internationell övervakning av sina utsläppsminskningar. Detta reviderade de kinesiska talespersonerna idag – det hade Xie alls inte sagt och det var FN-översättarnas fel att det uppfattades så. Vad han egentligen försökte få fram lämnades det dock ingen förklaring till. Men tydligt är att BASIC-länderna kan ha något förslag på gång om en typ av MRV – återstår att se vad det innebär och om främst USA tycker det är nog. Särskilt med tanke på att fler och fler amerikanska företrädare – om än ej för Obamas administration – börjar prata högt om ”det orealistiska” med att sikta mot ett nytt globalt avtal.

Världsbankens seminarium på Cancunmesse användes för att lansera deras nya partnerskap för att introducera CO2-marknader i utvecklingsländerna. Ordföranden Robert Zoellick – med sin karakteristiska mustasch i vältrimmat skick – inledde med att prisa EU:s utsläppshandel samt CDM-systemet, som enligt honom gemensamt och var för sig visat världen hur marknadskrafter kan kanaliseras in i klimatarbetet. Världsbankens partnerskap ska initiera pilotprojekt för att skapa just effektiva CO2-marknadslösningar i utvecklingsländer. Zoellick underströk dock att det väntade en ännu större utmaning i att knyta samman olika nationella och regionala marknader, men att man måste börja någonstans. Enligt honom var såväl Indien, Mexiko och Kina långt framme i sina ambitioner att sjösätta nationella utsläppshandelssystem.

Det verkar även Chile vara, vars energiminister Ricardo Bernain var näste man ut i talarstolen efter Zoellick. Han redovisade hur Chiles regering efter 6 månader vid makten – sannolikt helt korrekt – bedömt att en nationell utsläppshandel blir ett instrument för att uppnå två viktiga mål till 2020 på samma gång: att gå från att bli ett fattigt land till en ”växande ekonomi”, samt att sänka sina CO2-utsläpp med 20 procent. Han menade att Chile har strukturen på plats, efter att ha närstuderat EU-ETS, men att landet absolut behövde stöd från institutioner som Världsbanken för att komma igång.

Världsbanken hade samlat en panel från sammanlagt 10 länder, vars representanter i olika grad prisade EU-ETS och Världsbankens planer. Dock lade såväl Indonesiens som Sydafrikas representanter in brasklappar – det vore oklokt att satsar pengar i u-länder för att förbereda dem för en utsläppsmarknad som ännu inte existerar, vare sig nationellt eller regionalt. Noterbart var att USA:s paneldeltagare, biträdande vice energiminister Billy Pizer, inte sa en stavelse som tydde på att hans regering ansåg att en nationell utsläppsmarknad var en god idé, men ville samtidigt ge partnerskapet sin regerings fulla stöd. Notabelt var också att Japan, som representerades av ett slags biträdande statssekreterare från finansdepartementet, med emfas levererade sina talepunkter om att Japan ”has no intention whatsoever to sign on for a second period of the Kyoto protocol”. Vilket inte alls hade varit uppe för diskussion innan han tog till orda. På det efterföljande minglet tolkades detta som ytterligare ett bevis för att Japan var i Cancun för att spela hårt.

Dagens eventhöjdpunkt blev inte oväntat OECD:s seminarium om hur kostnadseffektiva policys kan implementeras för att hindra klimatförändringarna. I en ny rapport har OECD tittat särskilt på hur privat sektor bättre kan involveras. Klimatchefen Simon Upton var lika övertygande som briljant när han redovisade rapportens slutsatser och rekommendationer. Några hårda, men mycket konkret framlagda fakta enligt Upton/OECD:

Nej, det är bara nonsens att tro att privata investeringar till utvecklingsländerna är, och kan någonsin vara, mindre än givarländers (’Public investment have always and will always be dwarfed by private’).

Ja, om de 37 största utvecklingsländerna skulle fasa ut/få stöd för att fasa ut sina bränslesubventioner så skulle världen både spara pengar och minska utsläppen (närmare bestämt 312 miljarder dollar och 10 procents utsläpp, sett till 2009 års siffror).

Ja, OECD-länderna kan lätt möta sina utsläppsmål i CPH-ackordet och mer därtill om de bara samtliga införde nationella CO2-skatter och utsläppshandel enligt EU-ETS som det ser ut idag (skulle faktiskt ge 400 miljarder dollar årligen, dvs. fyra gånger mer än vad de lovat i anpassningsstöd i Köpenhamn).

OECD:s slagfärdige generalsekreterare, Angel Gurria, lade sedan till ytterligare hårda sanningar: utan ett bra MRV-system kan man lika gärna vara utan ett nytt globalt klimatavtal: ”No MRV means no deal. If you can’t verify it, you can’t make relevant market predictions.”

Ett av de sista seminarierna för dagen i Cancunmesse arrangerades av Harvard Universitys Belfer Center och berörde hur de globala institutionerna arbetat och arbetar med klimatfrågan. Deras slutsatser, levererade av professor Robert Stavins, liknar faktiskt vad FORES skissat på i A Bretton Woods for the Climate – det stora FN-formatet håller inte riktigt måttet längre för att komma framåt med klimatarbetet. Rekommendationerna Belfer Center ger är bland annat att behålla UNFCCC men i ett mindre och mer avgränsat format som påminner om G 20/MEF. De ska enligt förslaget uttryckligen samarbeta med andra, specialiserade institutioner. Uppgifterna för detta nya UNFCCC ska också koncentreras till att övervaka genomförandet av medlemsländernas utlovade åtaganden samt ägnas åt datainsamling och att övervaka mekanismer som CDM. Naturligtvis blev Harvard-seminariet ett utmärkt tillfälle för FORES att marknadsföra A Bretton Woods for the Climate – de 30 medförda exemplaren tog slut i ett nafs.

För övrigt höll miljöminister Andreas Carlgren ett alldeles utmärkt tal å Sveriges vägnar i plenum idag. Läs det här.

Miljö och klimat

I centrum för FORES miljöarbete står att undersöka kraftfulla och effektiva lösningar på miljö- och klimatfrågor, med fokus på marknadsorienterade åtgärder.

Spelregler och styrmedel måste utformas för att ta Sverige och världen bort från beroendet av fossila bränslen. Särskild vikt läggs på att driva projekt med vetenskaplig koppling till miljöekonomisk forskning och att få spännande rön applicerade på praktisk policy.

Vi tittar därför närmare på utformandet av mekanismer som skatter, subventioner, utsläppsrätter, regler och olika institutioner som driver detta.