Cancunrapport 3. Måndag kväll

Mässområdet Cancunmesse, där alla sidoevent och utställare håller till under COP 16, är klimatmötets centrala träffpunkt. Antalet utställare och arrangemang må vara färre än i Köpenhamn, men faktum kvarstår: eliten av klimatexpertis och det mesta av relevanta forskningsinstitut finns representerade här. Nivån på eventen blir därefter – hög klass, genomtänkta presentationer och med färsk, alltigenom uppdaterad statistik. Sidoarrangemangens innehåll är något mer framåtsyftande och – kanske – problematiserande än vad som ryms inom agendan för själva förhandlingarna. Just därför blir det också svårt att sovra mellan vilka event som måste besökas!

Under måndagen dök USA:s energiminister, nobelpristagaren Steven Chu. Detta har bland andra EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard använt i sin argumentation för att visa på vådan av USA:s ”inaction” i att besluta om en klimatlagstiftning. Chu viftade förstås bort den kritiken med att peka på att flera stater ännu inte formulerat sina investeringsbehov tillräckligt tydligt. Just den frågan är också föremål för ett annat seminarium senare i veckan i USA:s regi.

World Resources Institute höll ett lunchevent kring behovet av en bättre arkitektur för klimatsamtalen. De håller just nu på med ett intressant arbete att försöka rita ut en väg framåt för klimatförhandlingarna vid sidan av UNFCCC-processen. Det är ju precis vad vi på FORES ägnat oss åt under början av året, vilket resulterade i vår bok A Bretton Woods for the Climate. WRI ska, tillsammans med UNEP och med stöd av Irlands regering, publicera en rapport i juni med olika slutsatser. I en så kallad ’intervention from the floor’ fick jag chans att breda ut mig om FORES förslag i boken, vilket ledde till att de 30 exemplar jag tagit med till seminariet gick åt mycket snabbt.

Skogsfrågor har seglat upp ordentligt som en av grundfrågorna för COP att lösa. World Agroforestry Centre (ICRAF) hade ett mycket informativt event för att diskutera den mekanism – REDD – som förhandlingarna rör sig om. ICRAFs experter menade att definitionen av vad som är skog måste redas ut innan parterna går vidare med REDD (kallas REDD+). Eftersom definitionerna varierar gör också empirin detsamma – det är idag omöjligt att svara på om det planteras mer skog än det avverkas i värden, enligt ICRAF. Likaså är det för stora variationer i vad som planteras – här hade ICRAF Indonesien som exempel. I detta enorma, tätbefolkade land är 90% av skogsbeståndet utanför statlig ägo och därmed svårt att korrekt inrymma i landets andel av REDD-mekanismen. Mycket av den nyplantering som sker görs av bönder, som hellre planterar träd de kan ha kommersiell nytta av än som – förstås – kan bli till skog att räkna med vad gäller att binda koldioxid. Gummiträd och oljepalmer är viktiga för en fattig bonde, men gör ingen egentlig nytta vad gäller CO2-upptag.

Kina håller ett stort antal sidoevent i Cancun, varav ett av måndagens ägnades åt frågan om ansvarsfördelningen för utsläppsminskningar. Professor He Jiankun från Xiamen University hade sin analys färdig – USA och Annex I-länderna ska stå tillbaka för utvecklingsländerna, och då särskilt Kina. Det är ju ingen unik inställning för att komma från en kines, men helt klart har Kina räknat och räknat igen på hur de globala utsläppen fördelats och fördelar sig. Notan för världens klimatanpassning uppskattar Xiamens ekonomer till svindlande 4150 miljarder dollar till och med 2050, varav USA och Annex I ”bör stå för minst 75 procent”. Oavsett vad man anser om Kinas position finns det en poäng i hur de lägger fram resonemanget om social utveckling. I princip gäller alltjämt faktumet att urbaniserade miljöer släpper ut mer CO2 än landsbygd. Eftersom stora delar av Afrika och Asien bara är i inledningen av sina urbaniseringsprocesser, menar Xiamens forskare, måste möjligheterna för social utveckling (dvs. att människor av utvecklings- eller rent karriärmässiga skäl flyttar till städer) vara starkt betonade i förhandlingarna om vem som ska göra vad för att minska utsläppen.

En av många olösta frågor i förhandlingarna är vad som sker med CDM-systemet efter 2012, om inte Kyotoprotokollet får någon fortsättning. Zambias regering drog en lans för att det skulle fortsätta som en separat finansierings- och tekniköverföringsmekanism, när de presenterade en modell för hur CDM kan utvecklas i fattiga afrikanska länder vid ett event. CDM har ju kritiserats häftigt av exempelvis miljörörelsen för att projekten fokuserat så ensidigt på Kina och Indien. Zambia visade på det som även FORES kom fram till i vår studie om CDM förra hösten, nämligen att projekten inte blir lika avancerade och dyra om de utvecklas i afrikanska nationer, medan effekten (=den utsläppsminskning som givarlandet får tillgodräkna sig) ändå blir hög. ”We stand ready to adopt CDM-projects” sade statssekreteraren för Zambias miljödepartement, Ephraim Mwepya Shitima.

Ett av måndagens sista men också mest spännande seminarer arrangerades av Pew Institutes Center for Global Climate Change. Där presenterade bland annat professor Daniel Bodansky, som tidigare varit jurist på amerikanska utrikesdepartementet, ett paper kring hur klimatavtalens legala status ska värderas. Bodansky listade både fördelar och nackdelar med att låta ett avtal bli juridiskt bindande (ex. Kyotoprotokollet) eller låta det gälla som en politisk överenskommelse (ex. CPH-ackordet). Enligt honom finns det ingen forskning som stödjer vare sig det ena eller det andra alternativet. Men han såg en tydlig trend – de internationella överenskommelser som ges legal status, blir oftast ganska vaga och har lågt formulerade målsättningar. Samtidigt kan politiska överenskommelser bli kraftfulla utan att få juridisk betydelse – Bodanskys exempel var det så kallade Helsingforsackordets tillkomst 1975 som endast 35 länder skrev på men som ändå blev helt vägledande för formulerandet av nationella HR-lagar i de forna Sovjetstaterna och i Östeuropa.

Essensen i Bodanskys resonemang var att ett legalt bindande avtal inte behöver vara ett måste i klimatförhandlingarna – det går att sänka och övervaka utsläpp i alla fall, liksom att det fortfarande är helt möjligt för nationella parlament att binda överenskommelsen i nationell lag om ett land så önskar. En av panelisterna på Pew-seminariet, Harald Winkler från University of Cape Town, sade rakt ut att klimatförhandlingarna skulle vinna mycket på om ”besattheten” av ett legalt bindande avtal försvann och att flera politiska överenskommelser kom på plats istället.

Miljö och klimat

I centrum för FORES miljöarbete står att undersöka kraftfulla och effektiva lösningar på miljö- och klimatfrågor, med fokus på marknadsorienterade åtgärder.

Spelregler och styrmedel måste utformas för att ta Sverige och världen bort från beroendet av fossila bränslen. Särskild vikt läggs på att driva projekt med vetenskaplig koppling till miljöekonomisk forskning och att få spännande rön applicerade på praktisk policy.

Vi tittar därför närmare på utformandet av mekanismer som skatter, subventioner, utsläppsrätter, regler och olika institutioner som driver detta.