Cancúnrapport 1 – söndag kväll

Det första som står klart vid ankomsten till COP 16 i Cancún är den normaliserade ordningen. Själva omfånget på eventet förefaller vara mer som det brukar detta år. COP 15 i Köpenhamn var det kolossala undantaget, det möte som samlade fyra gånger fler besökare av alla kategorier jämfört med ett normalt klimatmöte i FN:s regi. Andelen miljöaktivister, utställare, klimatexperter och förhandlingsbyråkrater är helt enkelt så mycket mindre denna gång, ett år senare.

Detsamma gäller antalet stats- och regeringschefer. När detta skrivs på söndagskvällen har bara ett 30-tal nationella ledare anmält sin närvaro under sista veckan – högnivådelen – i Cancún. Sydafrikas president Jacob Zuma och Norges statsminister Jens Stoltenberg är bekräftade affischnamn, men de mexikanska arrangörerna hoppas också att Venezuelas Hugo Chavez, Brasiliens nyvalda president Dilma Rousseff och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso ska komma. Men USA och Kina kommer ’bara’ att representeras av sina chefsklimatförhandlare Todd Stern respektive Su Wei. Att så få högdjur kommer beror förstås på att hela förhandlingsarbetet måst starta om sedan luften gått ur det i Köpenhamn. I det läget krävs mer av enträget tragglande i förhandlingsrummen och fler segdragna textprocesser, innan det ens är läge att informera regeringscheferna om vad som är på gång. Och detta är precis vad som skett under första veckan i Cancún – gnetande och petande i olika förhandlingsforum av nästan uteslutande icke-politiskt tillsatta tjänstemän.

Dock hörs från flera håll att den första veckan här varit oväntat positiv, att de allra flesta parter faktiskt visat på en vilja att just förhandla och diskutera. Förra året i Köpenhamn dröjde det bara 3 dagar innan allt kört fast i konflikter om mötesformalia. Denna gång har det mesta flutit fint och agendan har formats ganska bra inför miljö- och klimatministrarnas ankomst under måndagen och tisdagen. De konkreta framstegen är hittills få, men det hör å andra sidan till spelets regler under en COP att säga så, innan de politiskt valda företrädarna anlänt och börjar knyta ihop säcken (läs: blir de som kommunicerar eventuella framgångar i samtalen).

Men visst har orosmoln redan svävat in över möteskomplexet Moon Palace. Detta sedan Japan i ett ovanligt fränt förhandlingsutspel sagt att de inte ser en fortsättning efter 2012 på det klimatavtal som döpts efter en stad från sitt eget land, Kyotoprotokollet. Även om detta är en åsikt de flesta OECD-länders företrädare delar, är det inte något man kan säga så tydligt och högt utan att riskera hårda ord från främst G 77-länderna. Värdlandet Mexikos biträdande miljöminister Fernando Tudela beskrev Japans uttalande med en sportliknelse – de hade helt enkelt använt ’unnecessary roughness’.

Kyotoprotokollets försvarare säger i sin tur att förra årets Köpenhamnsöverenskommelse inte är vatten värd i jämförelse. Därtill menar de att KP-spåret bara kan frångås om överenskommelsens tillskyndare levererar de pengar till klimatanpassning de utlovat i tid. Denna kamp mellan Kyoto och det så kallade ’ackordet’ blir intressant att följa under högnivåveckan. Enligt de svenska förhandlarna hänger mycket på den sluttext som eventuellt läggs fram på fredag, som ska peka ut riktningen mot nästa COP (nr. 17, i sydafrikanska Durban nästa år). I den kommer element från både Kyoto och ackordet att vävas in, och det är den balansgången som visar hur kampen avgörs. Lyckas det på ett bra sätt kan Cancún resultera i ett flertal delsegrar på väg mot ett nytt avtal. Som Todd Stern uttryckte det hela i helgen: “Balance is, in my judgment, the key that can unlock the door to a strong set of decisions here in Cancún,”

Samtidigt känns det ändå som att även detta är ett spel. Kyotoprotokollet som yrkar på 5 procent utsläppsminskningar, som likställer Kina, Indien och Brasilien med extremfattiga nationer och vars undertecknanden bara omfattar knappt 25 procent av världens totala utsläpp av växthusgaser, kan förstås inte ligga till grund för ytterligare en 10-12-års period om det övergripande målet är att dämpa klimatförändringarna. CPH-ackordets brister till trots – det är den första klimatöverenskommelse som statschefer för såväl Kina som USA och EU skrivit under på. Men det är klart – vill samma parter en gång för alla förpassa Kyotoprotokollet till historien, skulle det inte skada att de också lade upp lite stödpengar till de utvecklingsländer som kämpar mest febrilt för att behålla det. I den frågan hittades en öppning mellan EU och Afrikanska Unionen under Köpenhamnsmötet – Etiopiens premiärminister Meles Zenawi, som var ordförande i AU, anade att en mindre tonvikt på Kyoto skulle rendera i mer precist och snabbt levererat klimatanpassningsstöd. Detta, det vill säga förhandlingsvägar mellan olika regioner snarare än föråldrade landgrupperingar, kommer också att bli intressant att följa utvecklingen av i Cancún. Förhandlingarna i all ära – en COP vore inte den högtidsstund den är för miljö- och klimatintresserade om det inte vore för alla sidoevent. Måndagen bjuder på flera arrangemang som ser spännande ut: Internationella Energiorganet IEA:s seminarium om eleffektivitet, brittiska Oxfams paneldiskussion om en framtida Grön Fond, samt en redovisning av ett flertal västafrikanska länder av hur avskogningspolicys har utvecklats i praktiken sedan Köpenhamnsmötet. Mer om dessa saker i morgon tisdag!

Miljö och klimat

I centrum för FORES miljöarbete står att undersöka kraftfulla och effektiva lösningar på miljö- och klimatfrågor, med fokus på marknadsorienterade åtgärder.

Spelregler och styrmedel måste utformas för att ta Sverige och världen bort från beroendet av fossila bränslen. Särskild vikt läggs på att driva projekt med vetenskaplig koppling till miljöekonomisk forskning och att få spännande rön applicerade på praktisk policy.

Vi tittar därför närmare på utformandet av mekanismer som skatter, subventioner, utsläppsrätter, regler och olika institutioner som driver detta.