Kapitel 4: Så går COP-förhandlingarna till
När förhandlingarna börjar i Durban den 29 november finns det redan ett antal förhandlingstexter som förhandlats fram under året som gått. I några fall är de tekniska detaljerna utredda, och det som återstår är sådant som kräver politiska beslut. Många parter har redan sin åsikt klar, till exempel är stora delar av EU:s position redan fastställd (även om det alltid finns utrymme för förhandlingar på plats).
Beslut fattas med konsensus, vilket innebär att större stater i praktiken har vetorätt. Nackdelen med konsensus är att man riskerar välja det minst ambitiösa programmet. Avtalet kan helt enkelt bli vagt och innehålla låga krav eftersom man vill komma överens till varje pris - något som bland annat Kyotoprotokollet kritiserats för.
Under förra årets förhandlingar i Cancun visade ordförande Patricia Espinosa att det finns utrymme för en tolkning av konsensusbegreppet. Bolivia var den enda part som inte kunde tänka sig att acceptera kompromisserna i Cancun-avtalet, och mötte allt ljudligare motstånd, även från sina grannländer. Beslutet om Cancun-avtalet togs efter att den mexikanska ordföranden förklarat, med riktning mot den bolivianske representanten, att “Of course I do note your opinion and I will be more than happy to make sure it is reflected in the records of the conference. And if there is no other opinion, this text is approved.”
Inför Durban har Papua Nya Guinea tillsammans med Mexico lagt fram ett förslag att om det trots idoga försök inte går att nå konsensus, ska det vara möjligt att fatta beslut med tre fjärdedelars majoritet. Huruvida detta kommer att diskuteras i Durban är oklart, men faktum är att COP aldrig formellt har beslutat om sina röstregler, vilket är skälet till att beslut nu tas med konsensus.
Vid COP-mötena är det vanligt att värdlandets minister som hanterar klimatfrågor väljs till mötesordförande. Ordförande för klimatkonferensen i Durban är Sydafrikas utrikesminister Maite Nkoana-Mashabane. För det mesta sker förhandlingarna till en början i arbetsgrupper. Först när det närmar sig slutet av konferensen och bara några få frågor återstår samlas alla gemensamt i plenum.
Under slutet av konferensens andra vecka finns flera av deltagarländernas ansvariga ministrar på plats, i vissa fall miljö-, energi- och klimatministrar och i andra fall stats- och regeringschefer.
Förhandlingarna i Durban avslutas den 9 december. Det är troligt att förhandlingarna i Durban kommer att fortsätta långt in på sista natten, inte minst för att klara ut de sista detaljerna om Kyotoprotokollets framtid. De detaljer som inte reds ut i Durban, kommer att fortsätta förhandlas fram till nästa års COP, då Sydkorea står värd.
Vem tar rodret i förhandlingarna?
EU har länge haft ett gott anseende inom miljöfrågor och har ofta setts som en ledare i klimatförhandlingarna. I Köpenhamn föreföll det emellertid som att EU:s makt var mindre än man hoppats på. Istället var det USA och Kina som framför allt styrde förhandlingarna.
USA har i kraft av sin storlek som ekonomi och utsläppare väldigt starkt inflytande och kan till exempel utöva påtryckningar på Kina, Indien och Ryssland - något som är svårt för EU. Men USA:s makt och möjlighet att leda till trots blev det inget avtal i Köpenhamn, delvis beroende på bristande egen vilja, delvis på oförmåga att övertyga andra länder.
Kina är tillsammans med BASIC-länderna och G77 det tredje stora maktblocket i klimatförhandlingarna. Kina har dock ingen önskan om att ta en ledarroll i förhandlingarna. Därför har Kina ofta ansets spela en destruktiv roll och efter Köpenhamnsmötet menade många att landet var den största bromsklossen.
Inför Durban talar emellertid allt fler om Kina som en konstruktiv kraft, ibland också i relation till USA. Möjligen är det en framkomlig väg att EU och Kina tillsammans trycker på för att förmå USA att ta en mer konstruktiv roll.
Vid förra årets möte i Cancun fick ordföranden Mexico mycket beröm för att man försökte, och enligt många lyckades, återupprätta ett förtroende mellan rika och fattiga länder genom en öppen process. Dessutom visade ordföranden nödvändig beslutsamhet när avtalet klubbades.
Årets ordförande är Sydafrikas utrikesminister Maite Nkoana-Mashabane, som uttalat att hon ämnar fortsätta på det brobyggande mellan utvecklade länder och utvecklingsländer som Mexico genom sitt öppna arbete påbörjade. Vad gäller sakfrågor har hon särskilt betonat finansieringsfrågor och genomförandet av Cancun-avtalet.
← 3. Så tycker de stora aktorerna | 5. Sveriges roll →
|
