Kapitel 3: Så tycker de stora aktörerna
Vissa länder och landgrupperingar har större tyngd än andra i klimatförhandlingar. Det kan vara på grund av sin storlek, sin ekonomi eller sin förmåga att få andra länder att dansa efter sin egen pipa. Här är några av de viktigare aktörerna som på olika sätt kommer påverka förhandlingarna i Durban.
USA
I och med president Obamas tillträde i januari 2009 ökade förhoppningarna om ett mer konstruktivt USA och ett globalt bindande avtal var en uttalad prioritet för presidenten. Men Obama stötte på problem, både på hemmaplan och internationellt.
Eftersom senatens godkännande är avgörande för landets möjlighet till bindande avtal är den inrikespolitiska situationen i USA av stor vikt. Det visade sig i samband med Kyotoprotokollet. Då skrev USA under protokollet, men ratificerade det aldrig på grund av Senatens nej, och omfattades inte av sina åtaganden enligt protokollet.
Fortfarande spelar inrikespolitiken en central roll för USA:s agerande. Det starka motståndet i kongressen mot att acceptera internationella klimatavtal, särskilt om Kina inte åtar sig att genomföra jämförbara utsläppsminskningar, minskar betänkligt möjligheterna att få med USA på ett avtal.
Dessutom går Barack Obama snart in i en presidentvalskampanj där han inte vill ha ett klimatavtal att försvara. Därför är det inte troligt att USA tar några initiativ för att driva på utvecklingen i Durban.
Todd Stern, Obamas sändebud i klimatfrågor, har varit tydlig med att USA inte ämnar skriva på för en åtagandeperiod för Kyotoprotokollet.
I samband med Köpenhamnsöverenskommelsen rapporterade USA att man ska minska sina utsläpp med 17% jämfört med 2005 års utsläpp.
Efter Köpenhamn har USA propagerat för att bygga vidare på Köpenhamnsöverenskommelsen och välkomnade därför att löftena därifrån införlivades i Cancunavtalet. USA ser en ”pledege-and-review-process” (att länder rapporterar sin inhemska mål, som följs upp vid en beslutad tidpunkt) som vägen framåt istället för den förlängning av Kyotoprotokollet som många U-länder önskar. Man har också uttryckt att eftersom målen i Köpenhamnsöverenskommelsen sträcker sig fram till 2020, är det tidigt att redan nu besluta om vilken form ett avtal därefter ska ha.
USA fortsätter att se Kina som den motpart att främst förhålla sig till och någon uppenbar väg till samförstånd dem emellan finns inte i sikte.
Kina
Kina vägrar än så länge att gå med på några egna bindande åtaganden men anser att den utvecklade världen bör minska sina utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer. Liksom EU har Kina som mål att 2020 täcka 20 procent av sitt energibehov med förnybar energi.
Kina rapporterade i enlighet med Köpenhamnsöverenskommelsen till UNFCCC att man år 2020 enligt frivilliga åtaganden ska minska sina utsläpp per BNP-enhet med 40-45%. Liksom tidigare i G8- och MEF-sammanhang gick Kina i Köpenhamn med på att utsläppen måste minska så snart som möjligt för att hålla temperaturökningen under 2 grader. Däremot motsatte man sig all former av globala mål för utsläppsminskningar.
Kina, liksom andra snabbt växande ekonomier, vill först se att de utvecklade länderna sätter konkreta mål för utsläppsminskningar samt att de presenterar hur mycket de är beredda att bidra med för teknikutveckling till de fattigare länderna (dit Kina trots allt hör). Kina är fortsatt starka motståndare till att utvecklingsländer ska behöva göra bindande åtaganden. Däremot har man under 2011 tydligare uppmuntrat andra växande ekonomier att ta fram konkreta planer som visar på deras vilja att minska sina utsläpp.
Miljö- och klimatfrågorna fick även en relativt central plats i Kinas nationella femårsplan som presenterades under våren 2011. Där finns stora planer på investeringar i förnybar energi och fokus på en mer energieffektiv ekonomi. Kina planerar även för en nationell utsläppshandel. Redan 2013 ska utsläppshandel provas i några provinser.
EU
På miljöministrarnas möte den 10 oktober 2011 enades EU:s miljöministrar kring en position inför Durban. Bland annat betonade ministrarna där EU:s ambition att få till stånd en ny åtagandeperiod under Kyotoprotokollet, under förutsättning att det parallellt sker framsteg i arbetet med att ta fram ett bredare avtal som inkluderar de stora ekonomierna.
Vidare framhåller EU i dokumentet behovet av kortsiktigt och långsiktigt finansiellt stöd till framför allt de minst utvecklande och mest sårbara länderna, att man i Cancun ska fatta beslut kring de teknologiska mekanismer som ska främja teknologiskt samarbete mellan utvecklade länder och utvecklingsländer, mellan det privata och offentliga. EU betonar också vikten av att man i Durban når en överenskommelse om att upprätta en ny marknadsmekanism för utsläppsminskningar i utvecklingsländer (en fortsättning på det så kallade CDM, Clean Development Mechanism).
Inom EU finns en överenskommelse om att till 2020 minska sina utsläpp med 20 procent, som höjs till 30 procent om det kommer till stånd ett internationellt avtal där andra utvecklade länder jämförbara utsläppsminskningar och utvecklingsländer åtminstone minskar sina utsläpp efter förmåga.
Inom EU förs det en diskussion, initierad av bland andra klimatkommissionär Connie Hedegaard, om att trots avsaknad av globalt bindande avtal höja unionens mål till 30 procent. För detta finns dock ännu inget enhälligt stöd och något beslut är inte fattat.
EU har också betonat vikten av att stödja de mest sårbara och minst utvecklade länderna, och EU har gett löfte om att bidra med 2,4 miljarder euro till 2012, som en del av den snabbstartsfinansiering till utvecklingsländer som beslutades om i Köpenhamn.
EU förhandlar som en enhet och skriver under internationella överenskommelser som en union, samtidigt som varje land för sig skriver också skriver EU. EU har som union tagit på sig att minska sina utsläpp och företräds i förhandlingar av EU:s roterande ordförandeskap, nu i höst Polen.
Indien
Liksom Kina vill Indien inte acceptera några bindande åtaganden, men säger att landet inte kommer att öka sina utsläpp till nivåer över de utvecklade ländernas. Indien trycker ibland än hårdare på utvecklingsländers rätt till utveckling samt västvärldens historiska utsläpp och därmed ansvar för dagens situation.
Landet har meddelat att man utifrån Köpenhamnsöverenskommelsen ska minska sin energiintensitet med 20-25% fram till 2020. Under 2011 har Indien fortsatt samarbetet med Kina, Brasilien och Sydafrika i det så kallade BASIC.
Inför Durban har Indien lagt ett förslag om att inkludera frågor om rättvisa, handel och patenträtt på dagordningen. Frågan om att inkludera dessa frågor på dagordningen möts med viss skepsis från flera utvecklade länder, som bland annat menar att handel och patentfrågor bör diskuteras i andra forum än de som rör klimatfrågor.
Ryssland
Ryssland var avgörande för ratificeringen av Kyotoprotokollet men är i allmänhet en passiv spelare i klimatförhandlingarna.
Ryssland har till UNFCCC rapporterat att man ska minska sina utsläpp med 15-25 procent fram till 2020 jämfört med 1990 års nivå. Eftersom den sovjetiska industrin på sin tid före 1989 producerade betydligt mer utsläpp än vad den ryska industrin gör idag, innebär löftena faktiskt en ökning av nuvarande utsläpp med 9-19 procent.
Inför Durban har Ryssland föreslagit att UNFCCC ska genomföra återkommande utvärderingar av länders ekonomiska status, för att besluta om vilka länder som ska ha åtaganden att minska sina utsläpp. Förslaget är känsligt och om det blir en diskussion kring detta i Durban kommer flera länder, inklusive Kina och Indien troligen vända sig emot.
Rysslands chefsförhandlade har också förklarat att “Ryssland aldrig kommer att skriva på” en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, eftersom det inte kommer att involvera alla länder.
Japan
Trots att det förra klimatavtalet förhandlades fram i japanska Kyoto har landet inte levt upp till sina åtaganden och inte varit pådrivande i de efterföljande klimatförhandlingarna. Hösten 2009 skedde ett historiskt maktskifte i landet och den nya regeringen uttalade ett mycket mer ambitiöst mål, 25 procents sänkta utsläpp (jämfört med 1990 års nivå) till 2020, vilket också är vad Japan rapporterat till UNFCCC efter Köpenhamnsöverenskommelsen, som nu finns i Cancunavtalet. Dock har löftet villkorats mot att samtliga övriga stora utsläppare förbinder sig att göra ambitiösa åtaganden.
I Cancun uttalade Japan tydligt att landet vägrade en förlängning av Koyotoprotokollet och man fortsätter att vara en av de mer högljudda motståndarna till en ny åtagandeperiod, som man anser vore ett ineffektivt sätt att fortsätta förhandlingarna på.
Man är däremot förespråkare för att så snart som möjligt få ett bindande avtal med samtliga stora ekonomier på plats.
G77 (utvecklingsländerna)+ Kina
G77 och Kina är en samling av drygt 130 utvecklingsländer, med Kina, Indien, Egypten och Brasilien som ledande stater. De förhandlar för det mesta som grupp men kan också agera enskilt. G77 är en spretig grupp som innefattar de allra fattigaste länderna som Tanzania och Moçambique, men även rikare länder som Kina, Indien och 2011 års ordförande Argentina.
Under stundom, inte minst under och efter Köpenhamn, har G77 framstått som splittrat. Men G77 och Kina emellertid slagit fast att man fortsatt är ett enat block i UNFCCC. Inom G77 finns ett ömsesidigt beroende där de stora länderna behöver gruppens stora medlemsantal och där de mindre länderna behöver förhandlingsmakten som Kina, Indien med flera har.
G77 är även en stor förhandlingsmakt när det kommer till biståndsfrågor i FN.
Inom G77 finns åtminstone sex subgrupper som representerar olika intressen (BASIC, AOSIS, LDC, Afrikagruppen, ALBA och OPEC).
BASIC
Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina utgör den så kallade BASIC-gruppen som formerades strax innan Köpenhamn. I Köpenhamn var det BASIC som tillsammans med USA först kom överens om den text som blev Köpenhamnsöverenskommelsen. Efter Köpenhamn har diskussionerna i BASIC fortsatt vid fyra möten på ministernivå.
Inför Durban har BASIC-länderna, efter ett ministermöte i Beijing i början av november, uttalat att Kyotoprotokollet är en hörnsten i det internationella klimatarbetet och att en ny åtagandeperiod är en nödvändig prioritet i Durban. Vidare framhöll ministrarna i kommunikén efter mötet vikten av att den gröna fonden operationaliseras och att de utvecklade länderna håller fast vid sina finansieringsåtaganden. Man sade sig också vara beslutna att arbeta för upprätthålla enigheten i G77.
LDC
De 49 länder inom FN-systemet som anses vara de minst utvecklade. De ingår också i G77. LDC - Least Developed Countries - fokuserar stort på resurs- och tekniköverföringen eftersom dessa minst utvecklade länder är i särskilt behov av nytt, additionellt och förutsägbart stöd för att kunna minska sina utsläpp och anpassa sig till klimatförändringarna som andras utsläpp orsakat. Vissa länder inom denna grupp anser att även utvecklingsländer bör ta sitt ansvar gällande utsläppsminskningar.
Inför Durban har LDC-länderna utformat en gemensam position med den afrikanska gruppen och ALBA. Huvudinnehållet i den gemensamma positionen är att 2-gradersmålet inte är tillräckligt, utan att målet måste vara att temperaturen inte ska öka med mer än 1,5 grader till 2050. De betonar vidare att Kyotoprotokollet behöver en andra åtagandeperiod, att “brandväggen” mellan Annex-1 och icke Annex-länderna ska finnas kvar, samt att man i Durban behöver nå överenskommelse om bland annat den gröna fondens utformning.
AOSIS
43 länder som antingen är ö-stater eller ligger så lågt att de riskerar att översvämmas om havsnivån höjs. De anser att två graders ökning är för mycket och argumenterar för 1,5 graders höjning som mål, under parollen “1.5, to survive”. Har inför Durban bland annat förespråkat att ett nytt bindande avtal måste träda ikraft senast 2015.
Afrikanska gruppen
Afrikanska gruppen består av Afrikanska Unionens (AU) 53 länder. Afrikanska gruppen samarbetar inte lika tätt som EU men talar ändå med gemensam röst i flera multilaterala forum. Under processen fram till Köpenhamn utmärkte sig den Afrikanska gruppen genom att vandra ut från de förberedande förhandlingarna i Barcelona eftersom de ansåg att de utvecklade länder inte på allvar tog hänsyn till det fattig Afrikas situation.
I slutskedet av COP-15 agerade Afrikanska gruppens ordförande Meles Zenawi från Etiopien brobyggare mellan utvecklade länder och utvecklingsländer genom att förespråka att de Afrikanska länder skulle acceptera det finansieringsbud på 100 miljarder om året som de utvecklade länderna med USA i spetsen givit.
I Durban är det just Meles Zenawi som åter kommer att företräda Afrikanska gruppen, och han har uttalat att hans primära mål är att rädda Kyotoprotokollet.
Afrikanska gruppen har inför Durban också antagit en gemensam position med LDC och Alba (se LDC för mer information)
OPEC
12 oljeproducerande stater under ledning av Saudiarabien. Intar ofta en obstruerande roll.
ALBA
En sammanslutning av latinamerikanska länder där Venzuela, Bolivia, Ecuador, Kuba och Nicaragua samordnar sin position i klimatförhandlingar.
ALBA-gruppen var ljudliga motståndare till Köpenhamsnöverenskommelsen, som de menade tillkom under odemokratiska former. Gruppen har också ofta använt en aggressiv retorik med anti-kapitialistiska inslag.
Under förra årets möte i Cancun var Bolivia den enda uttalade motståndaren till det som kom att kallas Cancunavtalet, och man försökte in i det sista stoppa att avtalet antogs. Det hindrade emellertid inte den mexikanska ordföranden från att klubba igenom avtalet. Bolivia anförde som skäl till sitt motstånd att det som beslutats inte var tillräckligt för att lindra klimatförändringarna.
Bolivia har tidigare, bland annat som sammankallande för möten om klimatförändringar och moder jords rättigheter lagt fram krav på en internationell domstol för klimat och rättvisa, samt att temperaturen maximalt ska öka med 1 grad.
Inför Durban har man tagit fram en gemensam position tillsammans med Afrikanska gruppen och LDC (se mer under LDC).
← 2. Klimatförhandlingarnas olika delar | 4. Så går COP-förhandlingarna till →
|
