Kapitel 1: Vägen till Durban
I månadsskiftet november/december 2011 samlas världens länder återigen för att försöka komma överens om att minska sina utsläpp av växthusgaser.
UNFCCC:s sjuttonde partsmöte, COP 17, äger rum i Durban, Sydafrika, den 28 november – 9 december 2011. Mötet i Durban är i praktiken den sista chansen att komma överens om en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet, då den nuvarande löper ut i slutet av 2012. Blir det ingen överenskommelse i Durban kommer det åtminstone att bli ett glapp, då det inte finns något bindande avtal för hur mycket koldioxid länder får släppa ut.
Grunden för FN:s klimatkonferens i Durban i Sydafrika är densamma som inför alla de tidigare klimatförhandlingarna. Världens länder samlas för att tillsammans lösa ett problem som hotar dem alla.
Förra årets möte i Cancun medförde vissa framsteg, varav ett av de största ansågs vara att FN-processen räddades.
En annan framgång var att ländernas förbindelser om utsläppsminskningar från Köpenhamn också tecknades in i en överenskommelse som överenskoms av alla länder, och är på så sätt nu en del av FN-processen.
Men dessa framsteg är små och inte tillräckliga för att på allvar ge hopp om att världens länder har närmat sig en överenskommelse som på allvar kan lindra de globala klimatförändringarna.
Flera av de svårare frågorna sköts upp från Cancun och ska istället diskuteras i Durban, exempelvis alltså den om en förlängning av Kyotoprotokollet.
Denna och många andra frågor kvarstår för staterna att komma överens om i Durban.
Tidigare möten
Att världens regeringar försöker träffa avtal i klimatfrågor är inget nytt, även om mötena fått betydligt mer publicitet på senare år. Redan i början av 90-talet uppmärksammades problemet med växthuseffekten. Men det är inte förrän relativt nyligen som kraven på bindande åtaganden att minska koldioxidutsläppen ökat. Framförallt har många utvecklingsländer som då inte deltog blivit aktiva i förhandlingarna. Här följer en lista på de viktigaste klimatmötena sedan 1992.
FN:s forskningspanel IPCC kommer med en alarmerande rapport om människans klimatpåverkan, vilket leder till att FN:s ramkonvention för klimatet antas. Konventionen får namnet UNFCCC* och efterföljande förhandlingstillfällen kommer att kallas COP* (Conference Of the Parties, partskonferenser) som ska hållas varje år på olika platser i världen. Denna första konvention saknar konkreta nivåer för utsläppsminskningarna men konstaterar att de måste ske över tid så att ländernas ekonomier och teknologi ska hinna anpassa sig.
1994
UNFCCC träder i kraft efter att 50 länder ratificerat avtalet. Idag har konventionen 194 parter.
Den första partskonferensen inom UNFCCC, kallad COP1, präglas av osäkerhet kring vilka åtgärder länderna kan ta till för att minska sina utsläpp.
COP2: De deltagande länderna kommer överens om att bindande utsläppsminskningar är önskvärda och att varje land kan bestämma fritt hur de ska lösa sina utsläppsproblem.
COP3: För första och hittills enda gången enas deltagarländerna om bindande utsläppsminskningar. Det så kallade “Kyotoprotokollet” har försiktiga mål: 37 industrialiserade länder åtar sig att under åren 2008- 2012 minska sina utsläpp med i genomsnitt 5% jämfört med 1990. Protokollet trädde inte i kraft förrän 2005 men idag har 183 länder ratificerat* det, dock inte USA. Alla länder behöver inte minska sina utsläpp enligt protokollet - utvecklingsländer omfattas inte. Industrialiserade länder och ekonomier under omvandling som till exempel Ryssland, har dock vissa åtaganden. Kyotoprotokollet upphör inte år 2012 men åtagandena om utsläppsminskningar upphör och det var därför som nya bindande utsläppsminskningar var tänkta att förhandlas fram under Köpenhamnsmötet 2009.
COP4: Fortsatta förhandlingar om Kyotoprotokollet.
COP5: Snåriga tekniska diskussioner om Kyotoprotokollet.
COP6: USA kommer med ett för dem själva fördelaktigt förslag om att jordbruks- och skogsområden ska räknas som koldioxidsänkor (koldioxid som binds i marken). EU vägrar acceptera idén och förhandlingarna bryter samman.
COP6: USA under George W Bush vägrar att ratificera Kyotoprotokollet och deltar endast som observatör, men övriga länder kommer överens i flera viktiga frågor.
COP7: Kyotoprotokollet sista delar, som bland annat berör vissa sanktionsmöjligheter gentemot länder som inte uppfyller avtalet, slutförhandlas.
COP8: EU försöker få övriga länder att vidta ytterligare åtgärder men misslyckas.
COP9: Några ytterligare tekniska detaljer kring Kyotoprotokollet klaras upp.
COP10: Man börjar diskutera vad som ska hända efter 2012 då Kyotoprotokollets åtaganden går ut.
COP11: Kyotoprotokollet träder äntligen i kraft. Mer diskussioner om 2013 och framåt.
COP12: Ytterligare diskussioner om 2013 och framåt.
COP13: Diskussionerna om vad som ska efter 2012 tar fart och en särskild handlingsplan - Bali Action Plan - antas i syfte att leda fram till ett nytt avtal i Köpenhamn. Förhandlare och arbetsgrupper möts även vid sidan av COP-processen för att diskutera olika frågor och bana väg för Köpenhamn 2009.
COP14: Det förberedande arbetet inför COP15 i Köpenhamn intensifieras under denna partskonferens och så även i andra forum.
Under 2009 möttes världens länder i Köpenhamn för det mest uppmärksammade klimatmötet någonsin för att komma överens om ett avtal för perioden efter 2012. Utöver de 120 regeringscheferna fanns 10 500 delegater, 13 500 observatörer och mer än 3 000 journalister på plats i Köpenhamn.
Förhandlingarna i Köpenhamn gick trögt. När regeringscheferna anlände för de sista dagarnas förhandlingar fanns ingen uppföljare till Kyotoprotokollet i sikte. Under de sista dygnen deltog regeringscheferna i förhandlingarna på ett sätt de sällan gjort tidigare. När det var uppenbart att det inte skulle nås någon överenskommelse om de texter som förhandlats innan och under Köpenhamnsmötet kom istället ett antal länder överens om ett helt nytt dokument - the Copenhagen Accord.
2010 Cancun
Inför Cancun var förväntningarna och intresset betydligt lägre än inför Köpenhamn. Dock lyckades länderna med det som inte lyckades i Köpenhamn, att komma överens om ett avtal, där mycket av det som förhandlades fram i Köpenhamn fanns med.
Cancunavtalet (the Cancun Agreements) innebar att de åtaganden som gjordes i Köpenhamnsöverenskommelsen blev del av UNFCCC-processen. Det innebär bland annat att länders frivilliga utsläppsminskningar ska rapporteras till UNFCCC, att en grön fond för finansiering av klimatåtgärder i fattiga länder ska upprättas, och att de utvecklade länder år 2020 ska bidra med 100 miljarder dollar i minsknings- och anpassningsåtgärder, samt att staterna skriver under på målet om att hålla temperaturökningen under 2 grader.
Av många anses Cancunmötet ha räddat FN-processen, som var utsatt för hård kritik efter Köpenhamnsmötet. En stor del i detta hade den mexikanska utrikesministern och mötets ordförande Patricia Espinosa, som bland annat sent under mötets sista natt klubbade igenom avtalet, trots att Bolivia högljutt protesterade. Hon visade därmed att det finns visst tolkningsutrymme av vad konsensus innebär och undvek en situation där en relativt obetydlig stat ensam kunde förhala processen.
Inför Cancun hade The Copenhagen Accord, eller Köpenhamns-överenskommelsen som den kallas på svenska, ingen rättslig status inom UNFCCC. Detta beroende på att COP-15 inte kunde enas om innehållet eller acceptera hur överenskommelsen kom till stånd. Flera länder ansåg att den förhandlats fram under odemokratisk former. Därför kunde COP endast notera överenskommelsen, och inte acceptera den.
Men i Cancun kunde alltså COP nå fram till ett avtal, som kommit att kallas Cancunavtalet.
Huvudpunkterna i Cancunavtalet är i mångt och mycket desamma som i Köpenhamnsöverenskommelsen. Länderna har kommit överens om att:
- temperaturhöjningen inte ska överstiga två grader.
- de globala och nationella utsläppen ska minska så snart som möjligt.
- parterna ska rapporterna in sina frivilliga utsläppsminskningsmål för 2020.
- tvågradersmålet ska, tillsammans med andra frågor som handlar om att uppnå konventionens mål, utvärderas i en process som ska påbörjas 2013 och avslutas senast 2015. Detta kan liknas vid en färdplan till ett nytt avtal.
- utvecklade länder ska bidra med 30 miljarder dollar i finansiering till klimatåtgärder i utvecklingsländer under perioden 2010-2012. Från år 2020 ska klimatbiståndet uppgå till 100 miljarder dollar årligen.
- utvecklingsländer åtas att själva mäta, rapportera och verifiera (MRV) sina utsläpp, enligt riktlinjer som ska dras upp av COP.
- upprätta en grön klimatfond (Green Climate Fund), som ska hantera flödet av finansiering från utvecklade länder till utvecklingsländer. Fonden ska styras av en styrelse bestående av 24 länder, varav hälften ska representera utvecklade länder.
- upprätta en teknologimekanism (Technology Mechanism), för att underlätta genomförandet av utveckling och överföring av teknologi till fattigare länder.
Överenskommelsen anses av flera bedömare vara viktig för att hålla processen levande. Men flera av de svåra frågorna, som bindande åtaganden och Kyotoprotokollets framtid lämnades att lösa i Durban.
2011 - fram till Durban
Under 2011 fortsatte det globala klimatarbetet liksom under 2010 med lägre intensitet jämfört med 2008 och 2009. Icke desto mindre har diskussionerna om hur Cancunavtalet ska genomföras och Kyotoprotokollets framtid förts inom och utanför UNFCCC.
UNFCCC
De 194 parterna har träffats vid tre tillfällen under 2011; i Bangkok, Thailand 3-8 april, i Bonn, Tyskland, 6-17 juni, och i Panama City, Panama, 1-7 oktober, Under dessa möten har länderna bland annat förhandlat fram de texter som ska ligga till grund för förhandlingarna i Durban. 20-21 oktober samlades ett fyrtiotal miljöministrar, inklusive Sveriges Lena Ek, i Kapstaden för ett ministermöte inför Durbanmötet.
Förhandlingarna har inte lett till några stora genombrott, men ska ha förts i god anda.
MEF (Major Economies Forum)
En USA-initierad process med Australien, Brasilien, Kanada, Kina, EU, Frankrike, Tyskland, Indien, Indonesien, Italien, Japan, Korea, Mexiko, Ryssland, Sydafrika, Storbritannien och USA. Länderna står för cirka 80 procent av de globala utsläppen. Inför Köpenhamn möttes ledarna för MEF-länderna och enades om mål som i stort liknade de som sedan blev grunden för Köpenhamnsöverenskommelsen. Under 2011 har samarbetet inom MEF fortsatt, med bland annat två möten där flera länder varit representerade på ministernivå, dock inte på statschefsnivå. Det senaste mötet på hög tjänstemannanivå avslutades den 18 november. Mötena har inte resulterat i några konkreta utfästelser, utan har fungerat som diskussionsforum, bland kring Kyotoprotokollets framtid.
G8,
ett forum som samlar världens sju största industrialiserade nationer (USA, Japan, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada och Ryssland) samt EU och ofta även Kina. G8 har diskuterat klimatet vid ett flertal tillfällen, dock inte lika intensivt som under 2009. På senare tid har G8 byggt ut vissa möten till att omfatta ytterligare tolv av världens största länder och ekonomier - ett G20. Vid det senaste G20-mötet i Cannes, 3-4 oktober, låg fokus främst på den ekonomiska krisen, men i den gemensamma kommunikén efter mötet förkunnade ledarna att de hoppas på framsteg på samtliga områden i Durban.
Länder indelade i olika Annex
Det finns tre grupper i FN:s ramkonvention.
De 41 industrialiserade länder (inklusive EU) som har åtaganden under Kyotoprotokollet:
Australien, Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Japan, Kanada, Kroatien, Lettland, Liechtenstein, Litauen, Luxembourg, Monaco, Nederländerna, Norge, Nya Zealand, Polen, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ukraina, Ungern, Vitryssland, USA, Österrike.
Samma länder som i Annex I- gruppen, minus de så kallade övergångsekonomierna. Dessa har skyldighet att ställa upp med finansiella resurser för att möjliggöra utvecklingsländernas utsläppsminskningar:
Australien, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Japan, Kanada, Luxembourg, Nederländerna, Norge,
Nya Zeeland, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Österrike.
Icke-Annex I-länder:
Består mestadels av utvecklingsländer och har enligt Kyotoprotokollet inga åtaganden att sänka sina utsläpp av växthusgaser.
Annexindelning
←Förord | 2.Klimatförhandlingarnas olika delar→
|
En guide till Durbanmötet
Förord
- Vägen till Durban
- Klimatförhandlingarnas olika delar
- Så tycker de stora aktörerna
- Så går COP-förhandlingarna till
- Sveriges roll
- Nyckelpersoner
- Ett komplicerat maktspel
- Hur kommer det att gå?
- Ordlista
Ladda ner (pdf, 1.2MB)
Presskontakt
Martin Ådahl (VD)
E-post: martin.adahl (at) fores.se
Telefon: 08-452 26 61
Mobil: 0730-88 52 61
In English
Adress
Bellmansgatan 10 i Stockholm
Telefon
08-452 26 60
E-post
brev (at) fores.se
Miljö och klimat
I centrum för FORES miljöarbete står att undersöka kraftfulla
och effektiva lösningar på miljö- och klimatfrågor, med fokus på
marknadsorienterade åtgärder.
Spelregler och styrmedel måste utformas för att ta Sverige och världen bort från beroendet
av fossila bränslen. Särskild vikt läggs på att driva projekt
med vetenskaplig koppling till miljöekonomisk forskning och
att få spännande rön applicerade på praktisk policy.
Vi tittar därför närmare på utformandet av mekanismer som skatter,
subventioner, utsläppsrätter, regler och olika institutioner som
driver detta.
|
|
