Kapitel 4: Så går COP-förhandlingarna till

När förhandlingarna börjar i Cancun den 29 november finns det redan en förhandlingstext (i AWG-LCA) som förhandlats fram under året som gått. Många parter har redan sin åsikt klar, till exempel är stora delar av EU:s position redan fastställd (även om det alltid finns utrymme för förhandlingar på plats).

Beslut fattas med konsensus, vilket innebär att större stater i praktiken har vetorätt. Nackdelen med konsensus är att man riskerar välja det minst ambitiösa programmet. Avtalet kan helt enkelt bli vagt och innehålla låga krav eftersom man vill komma överens till varje pris - något som Kyotoprotokollet och Köpenhamns-överenskommelsen kritiserats för.

När förhandlingarna hålls i en huvudstad, är det vanligt att värdlandets minister som hanterar klimatfrågor väljs till mötesordförande. I Mexikos fall är det utrikesminister som Patricia Espinosa ska svinga ordförandeklubban och det är då upp till henne hur förhandlingarnas avgörande skeden ska genomföras. För det mesta sker förhandlingarna till en början i arbetsgrupper. Först när det närmar sig slutet av konferensen och bara några få frågor återstår samlas alla gemensamt i plenum.

Under slutet av konferensens andra vecka finns deltagarländernas ansvariga ministrar på plats, i vissa fall miljö-, energi- och klimatministrar och i andra fall stats- och regeringschefer.

Förhandlingarna i Cancun avslutas den 10 december även om det inte finns något avtal eller att man inte nått så långt som man önskat. På sluttampen pågår förhandlingarna vanligtvis dygnet runt. Om inte alla detaljer är klara då, fortsätter förhandlingarna vid nästa partskonferens (COP), 2011 i Sydafrika.

Vem kommer till Cancun?

Inför COP-15 i Köpenhamn var intresset ovanligt stort bland såväl allmänhet som politiker. Köpenhamnsmötet lockade runt 120 stats- och regeringschefer.

Inför Cancun är intresset mindre och det är föga sannolikt att Barack Obama, Hu Jintao, Angela Merkel, Manmoan Singh eller de andra mäktigaste ledarna kommer till Cancun.

Sveriges kommer under mötets avslutande dagar troligen att representeras av miljöminister Andreas Carlgren. Dessförinnan är det Sveriges chefsförhandlare Anders Turesson som förhandlar för Sverige.

Vem tar rodret i förhandlingarna?

EU har länge haft ett gott anseende inom miljöfrågor och har ofta setts som en ledare i klimatförhandlingarna. I Köpenhamn föreföll det emellertid som att EU:s makt var mindre än man hoppats på. Istället var det USA och Kina som framför allt styrde förhandlingar.

USA har i kraft av sin storlek som ekonomi och utsläppare väldigt starkt inflytande och kan till exempel utöva påtryckningar på Kina, Indien och Ryssland - något som är svårt för EU. Sedan maktskiftet 2009 har USA på många sätt visat en positivare attityd till FN:s klimatarbete. Men USA:s makt och möjlighet att leda till trots blev det inget avtal i Köpenhamn, delvis beroende på bristande egen vilja, delvis på oförmåga att övertyga andra länder.

Kina är tillsammans med BASIC-länderna och G77 det tredje stora maktblocket i klimatförhandlingarna. Kina har dock ingen önskan om att ta en ledarroll i förhandlingarna. Därför anses Kina ofta spela en destruktiv roll och efter Köpenhamnsmötet menade många att landet var den största bromsklossen.

Inför Cancun återstår det att se om EU kan agera som en ledare, eller om det återigen blir en kamp mellan de två jättarna USA och Kina. Ordföranden Mexico har försökt framställa sig som en brygga mellan fattiga och rika och det är möjligt att Mexico kan spela en mer konstruktiv roll än vad det danska ordförandeskapet ansågs göra i Köpenhamn.

Miljö och klimat

I centrum för FORES miljöarbete står att undersöka kraftfulla och effektiva lösningar på miljö- och klimatfrågor, med fokus på marknadsorienterade åtgärder.

Spelregler och styrmedel måste utformas för att ta Sverige och världen bort från beroendet av fossila bränslen. Särskild vikt läggs på att driva projekt med vetenskaplig koppling till miljöekonomisk forskning och att få spännande rön applicerade på praktisk policy.

Vi tittar därför närmare på utformandet av mekanismer som skatter, subventioner, utsläppsrätter, regler och olika institutioner som driver detta.