Kapitel 3: Så tycker de stora aktörerna
Vissa länder och landgrupperingar har större tyngd än andra i klimatförhandlingar. Det kan vara på grund av sin storlek, sin ekonomi eller sin förmåga att få andra länder att dansa efter sin egen pipa. Här är några av de viktigare aktörerna som på olika sätt kommer påverka förhandlingarna i Cancun.
USA
I och med president Obamas tillträde i januari 2009 ökade förhoppningarna om ett mer konstruktivt USA och ett globalt bindande avtal var en uttalad prioritet för presidenten. Men Obama stötte på problem, både på hemmaplan och internationellt.
Eftersom senatens godkännande är avgörande för landets möjlighet till bindande avtal är den inrikespolitiska situationen i USA av stor vikt. Det visade sig i samband med Kyotoprotokollet. Då skrev USA under protokollet, men ratificerade det aldrig på grund av Senatens nej.
Inför Cancun är den inrikespolitiska situationen åter i fokus. Ett förslag från senatorerna Waxman och Markey antogs i kongressen i juni 2009 och var tänkt att skapa en grund för en amerikansk utsläppsmarknad och tuffare minskningsåtaganden. Men ännu en gång har processen stannat upp i senaten. Inför Cancun saknar USA en klimatlagstiftning som ger något förhandlingsutrymme utöver det de hade i Köpenhamn.
I samband med Köpenhamnsöverenskommelsen rapporterade USA att man ska minska sina utsläpp med 17% jämfört med 2005 års utsläpp.
Efter Köpenhamn har USA propagerat för att bygga vidare på Köpenhamnsöverenskommelsen och ge den en tydligare juridisk status inom UNFCCC. USA ser överenskommelsen som vägen framåt istället för den förlängning av Kyotoprotokollet som många U-länder önskar.
USA fortsätter att se Kina som den motpart att främst förhålla sig till. Om något verkar förhållandet dem emellan under 2010 snarare försämrats. Det syntes inte minst vid det senaste UNFCCC-mötet i Tianjin där USA och Kina beskyllde varandra för att förstöra förhandlingarna.
Kina
Kina vägrar än så länge att gå med på några egna bindande åtaganden men anser att den utvecklade världen bör minska sina utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer. Liksom EU har Kina som mål att 2020 täcka 20 procent av sitt energibehov med förnybar energi.
Kina rapporterade i enlighet med Köpenhamns-överenskommelsen till UNFCCC att man år 2020 enligt frivilliga åtaganden ska minska sina utsläpp per BNP-enhet med 40-45%. Liksom tidigare i G8- och MEF-sammanhang gick Kina i Köpenhamn med på att utsläppen måste minska så snart som möjligt för att hålla temperaturökningen under 2 grader. Däremot motsatte man sig all former av globala mål för utsläpps-minskningar. Inte ens EU:s utsläppsminskningsmål tillät de vara en del av överenskommelsen.
Kina, liksom andra snabbt växande ekonomier, vill först se att de utvecklade länderna sätter konkreta mål för utsläppsminskningar samt att de utvecklade länderna presenterar hur mycket de är beredda att bidra med för teknikutveckling till de fattigare länderna (dit Kina trots allt hör). Kina är fortsatt starka motståndare till att utvecklingsländer ska behöva göra bindande åtaganden.
Kina har accepterat Köpenhamns-överenskommelsen, men står också fast vid att Kyotoprotokollet bör förlängas.
EU
EU-länderna ska minska sina utsläpp med 30 procent till 2020, förutsatt att andra utvecklade länder gör jämförbara utsläppsminskningar och utvecklingsländer åtminstone minskar sina utsläpp efter förmåga. Detta anses ännu inte uppnått och enligt bilagan till Köpenhamns-överenskommelsen ska man minska sina utsläpp med 20 procent. Inom EU har det under året förts en diskussion, initierad av bland andra klimatkommissionär Connie Hedegaard, om att trots avsaknad av globalt bindande avtal höja unionens mål till 30 procent. För detta finns dock ännu inget enhälligt stöd och något beslut är inte fattat.
EU har gett löfte om att bidra med 2,4 miljarder euro till 2012, som en del av den snabbstartsfinansiering till utvecklingsländer som är en del av överenskommelsen från Köpenhamn.
EU har under året verkat för att Köpenhamns-överenskommelsen ska föras in i UNFCCC-processen. Samtidigt har man också öppnat för en förlängning av Kyotoprotokollet, under förutsättning att samtliga stora ekonomier förbinder sig till Kyoto eller andra jämförbara åtaganden.
EU har som princip att alla länder, inklusive de fattigaste, ska bidra till finansiering efter förmåga. Medlemsstaterna förhandlar alltid som en enhet och skriver under internationella överenskommelser både som en union och varje land för sig. EU har som union tagit på sig att minska sina utsläpp och företräds i förhandlingar av ordföranden i Europeiska rådet, nu i höst Belgien.
Indien
Liksom Kina vägrar Indien att gå med på några bindande åtaganden, men kommer inte att öka sina utsläpp till nivåer över de utvecklade ländernas. Indien trycker ibland än hårdare på utvecklingsländers rätt till utveckling samt västvärldens historiska utsläpp och därmed ansvar för dagens situation.
Landet har meddelat att man utifrån Köpenhamns-överenskommelsen ska minska sin energiintensitet med 20-25% fram till 2020. Under 2010 har Indien fördjupat samarbetet med Kina, Brasilien och Sydafrika i det så kallade BASIC.
Ryssland
Ryssland var avgörande för ratificeringen av Kyotoprotokollet men är i allmänhet en passiv spelare i klimatförhandlingarna.
Ryssland har inte associerat sig med Köpenhamns-överenskommelsen, men har rapporterat in att man ska minska sina utsläpp med 15-25 fram till 2020 jämfört med 1990 års nivå. Eftersom den sovjetiska industrin på sin tid före 1989 producerade betydligt mer utsläpp än vad den ryska industrin gör idag, innebär löftena faktiskt en ökning av nuvarande utsläpp med 9-19 procent.
Inför Cancun håller Ryssland fortsatt en låg profil. Presidet Medvedev gick tidigare under året ut och sa att det var nödvändigt med utsläppsminskningar för såväl utvecklade ekonomier som utvecklingsekonomier om Ryssland skulle skriva på. Ryssland ska enligt Medvedev därför inte skriva på en förlängning av nuvarande Kyotoprotokoll.
Japan
Trots att det förra klimatavtalet förhandlades fram i japanska Kyoto har landet inte levt upp till sina åtaganden och inte varit pådrivande i de efterföljande klimatförhandlingarna. Hösten 2009 skedde ett historiskt maktskifte i landet och den nya regeringen uttalade för ett mycket mer ambitiöst mål, 25 procents sänkta utsläpp (jämfört med 1990 års nivå) till 2020, vilket också är vad Japan rapporterat till UNFCCC efter Köpenhamns-överenskommelsen. Dock har löftet villkorats mot att samtliga övriga stora utsläppare förbinder sig att göra ambitiösa åtaganden.
I Japan pågår dessutom en inrikespolitisk process där regerande DPJ försöker få till stånd en lagstiftning som innefattar just 25 procents utsläppsminskningar samt att upprätta en nationell utsläppsmarknad och miljöskatt. Regeringens mål är att ha lagstiftningen klar innan Cancun, men man har ännu inte lyckats få stöd i det japanska överhuset där DPJ inte är i majoritet.
G77 (utvecklingsländerna)+ Kina
G77 och Kina är en samling av drygt 130 utvecklingsländer, med Kina, Indien, Egypten och Brasilien som ledande stater. De förhandlar för det mesta som grupp men kan också agera enskilt. En spretig grupp där Yemen är ordförandeland under 2010.
Under Köpenhamnsförhandlingarna framstod G77 allt mer som en splittrad grupp. Även om gruppen var enig i att de utvecklade länder behövde göra mer växte irritationen bland de mer sårbara G77-länderna mot att de stora utsläppsländerna inom gruppen inte ville göra några bindande åtaganden. Splittringen inom G77 märktes också när representanten för Sudan, som då var ordförande i G77, Lumumba Di-aping förklarade att Köpenhamnsöverenskommelsen var den sämsta som någonsin träffats. Detta till trots har en övervägande majoritet av länderna som tillhör G77 accepterat överenskommelsen.
Inom G77 finns åtminstone sex subgrupper som representerar olika intressen inom G77 (BASIC, AOSIS, LDC, Afrikagruppen, ALBA och OPEC).
Efter Köpenhamn har G77 och Kina emellertid slagit fast att man fortsatt är ett enat block i UNFCCC. Inom G77 finns ett ömsesidigt beroende där de stora länderna behöver gruppens stora medlemsantal och där de mindre länderna behöver förhandlingsmakten som Kina, Indien med flera har.
BASIC
Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina utgör den så kallade BASIC-gruppen som formerades strax innan Köpenhamn. I Köpenhamn var det BASIC som tillsammans med USA först kom överens om den text som blev Köpenhamnsöverenskommelsen. Efter Köpenhamn har diskussionerna i BASIC fortsatt vid fyra möten på ministernivå. Vid första mötet i januari enades länderna om att stödja Köpenhamnsöverenskommelsen.
Inför Cancun har BASIC-länderna gemensamt uttalat att man förespråkar en förlängning av Kyotoprotokollet. De utvecklade länder som inte skrivit på Kyotoprotokollet manas att åta sig jämförbara utsläppsminskningar. Vidare anser de att den utvecklade världen har det största ansvaret för att minska de globala utsläppen och att det därför är en väsentlig skillnad mellan utvecklade länders åtaganden och utvecklingsländernas frivilla nationella planer för utsläppsminskningar.
BASIC har också uttalat förhoppningar om att utfallet i Cancun ska bereda väg för ett bindande avtal 2011 i Sydafrika. Man betonade också att BASIC i Cancun skulle arbeta för att stärka och ena G77. Vid det senaste ministermötet deltog även G77-ordförande Yemen, samt Argentina, Etiopien och Grenada
Somliga menar att BASIC framför allt är en försvarsallians där länderna övervakar varandra så att de inte går utvecklade länder till mötes på ett sätt som de andra medlemmarna inte önskar.
LDC
De 49 länder inom FN-systemet som anses vara de minst utvecklade. De ingår också i G77. LDC - Least Developed Countries - fokuserar stort på resurs- och tekniköverföringen eftersom dessa minst utvecklade länder är i särskilt behov av nytt, additionellt och förutsägbart stöd för att kunna minska sina utsläpp. Vissa länder inom denna grupp anser att även utvecklingsländer bör ta sitt ansvar gällande utsläppsminskningar.
Inför Cancun har LDC stått fast vid att temperatur-höjningen inte får överstiga 1,5 grader och att man anser det vara av stor vikt att Kyotoprotokollet får en andra åtagandeperiod som startar den 1 januari 2013.
AOSIS
43 länder som antingen är ö-stater eller ligger så lågt att de riskerar att översvämmas om havsnivån höjs. De anser att två graders ökning är för mycket och argumenterar för 1,5 graders höjning som mål.
Under 2010 har AOSIS bland annat propagerat för en rapport från UNFCCC om de sociala och ekonomiska konsekvenserna av 1,5 graders höjning istället för 2 graders höjning. Detta förslag har dock stoppats av OPEC-länderna med Saudiarabien i täten.
Inför COP-16 har gruppen presenterat ett eget förslag till ett avtal att antas i Cancun, som bland annat innehåller krav på utsläppsminskningar med 85% till 2050. Förslaget har dock minimala chanser att antas i Cancun. AOSIS företräds i Cancun av Grenada.
Afrikanska gruppen
Afrikanska gruppen består av Afrikanska Unionens (AU) 53 länder. Afrikanska gruppen samarbetar inte lika tätt som EU men talar ändå med gemensam röst i flera multilaterala forum. Under processen fram till Köpenhamn utmärkte sig den Afrikanska gruppen genom att vandra ut från de förberedande förhandlingarna i Barcelona eftersom de ansåg att de utvecklade länder inte på allvar tog hänsyn till det fattig Afrikas situation.
I slutskedet av COP-15 agerade Afrikanska gruppens ordförande Meles Zenawi från Etiopien brobyggare mellan utvecklade länder och utvecklingsländer genom att förespråka att de Afrikanska länder skulle acceptera det finansieringsbud på 100 miljarder om året som de utvecklade länderna med USA i spetsen givit.
Inför COP 16 i Cancun har Afrikagruppen, representerat av DR Kongo, fortsatt att förespråka en ny åtagandeperiod för Kyotoprotokollet.
OPEC
12 oljeproducerande stater under ledning av Saudiarabien. Intar ofta en obstruerande roll. Bland annat exemplifierat ovan där man vägrade acceptera en teknisk rapport om följderna av 1,5 respektive 2 graders temperaturhöjning.
ALBA
En sammanslutning av latinamerikanska länder där Venzuela, Bolivia, Ecuador, Kuba och Nicaragua samordnar sin position i klimatförhandlingar.
Var under Köpenhamn den största motståndaren till Köpenhamnsöverenskommelsen och menade att den tillkommit under odemokratiska former. Förde under COP-15 en aggressiv retorik gentemot de utvecklade länderna som till stor del också hade anti-kapitalistiska inslag.
Inför Cancun har ALBA, genom Bolivias president Evo Morales, bland annat anordnat en folkkongress för att diskutera klimatförändringar och moder jords rättigheter. Där framkom bland annat krav på en internationell domstol för klimat och rättvisa, samt att temperaturen maximalt skulle öka med 1 grad. ALBA-gruppen har tidigare sagt att utfallet av konferensen ska ligga till grund för gruppens ståndpunkter i Cancun.
← 2. Klimatförhandlingarnas olika delar | 4. Så går COP-förhandlingarna till →
|
