Kapitel 1: Vägen till Cancun
I december 2010 samlas världens länder återigen för att försöka komma överens om att minska sina utsläpp av växthusgaser.
Det hittills enda bindande globala klimatavtalet tecknades i Kyoto 1997 och kallas därför för Kyotoprotokollet. Dess första åtgandeperiod löper ut 2012. Det finns i nuläget inget avtal för hur mycket koldioxid världens länder får släppa ut från och med 1 januari 2013.
I december 2009 samlades merparten av världens ledare under stor uppståndelse i Köpenhamn. Det uttalade målet var att få till stånd ett bindande klimatavtal som kunde träda i kraft när Kyotoprotokollets första åtagandeperiod avslutats. Detta misslyckades och ansträngningarna att komma överens om ett globalt avtal fortsätter därför. Härnäst sker detta i mexikanska Cancun 29 november - 10 december.
När världens länder samlas i Cancun kommer uppståndelsen att vara mindre, i världen och i Sverige. Mäktiga ledare som Barack Obama eller Hu Jintao kommer inte vara där. Belgien, och inte Sverige, är EU:s ordförandeland. Ytterst få har några stora förhoppningar om att det ska bli något nytt avtal överenskommet. Intresset från politiker och journalister världen över är också betydligt svalare nu än jämfört med förra året inför mötet i Köpenhamn.
Grunden för Cancunmötet är densamma som inför alla de tidigare klimatförhandlingarna. Världens länder samlas för att tillsammans lösa ett problem som hotar dem alla. Lösningen verkar självklar - att minska utsläppen av koldioxid så snart som möjligt. Men även i Cancun kommer det visa sig vara svårt för världens länder att komma överens.
Tidigare möten
Att världens regeringar försöker träffa avtal i klimatfrågor är inget nytt, även om mötena fått betydligt mer publicitet på senare år. Redan i början av 90-talet uppmärksammades problemet med växthuseffekten. Men det är inte förrän relativt nyligen som kraven på bindande åtaganden att minska koldioxidutsläppen ökat. Framförallt har många utvecklingsländer som då inte deltog blivit aktiva i förhandlingarna. Här följer en lista på de viktigaste klimatmötena sedan 1992.
FN:s forskningspanel IPCC kommer med en alarmerande rapport om människans klimatpåverkan, vilket leder till att FN:s ramkonvention för klimatet antas. Konventionen får namnet UNFCCC* och efterföljande förhandlingstillfällen kommer att kallas COP* (Conference Of the Parties, partskonferenser) som ska hållas varje år på olika platser i världen. Denna första konvention saknar konkreta nivåer för utsläppsminskningarna men konstaterar att de måste ske över tid så att ländernas ekonomier och teknologi ska hinna anpassa sig.
1994
UNFCCC träder i kraft efter att 50 länder ratificerat avtalet. Idag har konventionen 194 parter.
Den första partskonferensen inom UNFCCC, kallad COP1, präglas av osäkerhet kring vilka åtgärder länderna kan ta till för att minska sina utsläpp.
COP2: De deltagande länderna kommer överens om att bindande utsläppsminskningar är önskvärda och att varje land kan bestämma fritt hur de ska lösa sina utsläppsproblem.
COP3: För första och hittills enda gången enas deltagarländerna om bindande utsläppsminskningar. Det så kallade “Kyotoprotokollet” har försiktiga mål: 37 industrialiserade länder åtar sig att under åren 2008- 2012 minska sina utsläpp med i genomsnitt 5% jämfört med 1990. Protokollet trädde inte i kraft förrän 2005 men idag har 183 länder ratificerat* det, dock inte USA. Alla länder behöver inte minska sina utsläpp enligt protokollet - utvecklingsländer omfattas inte. Industrialiserade länder och ekonomier under omvandling som till exempel Ryssland, har dock vissa åtaganden. Kyotoprotokollet upphör inte år 2012 men åtagandena om utsläppsminskningar upphör och det var därför som nya bindande utsläppsminskningar var tänkta att förhandlas fram under Köpenhamnsmötet 2009.
COP4: Fortsatta förhandlingar om Kyotoprotokollet.
COP5: Snåriga tekniska diskussioner om Kyotoprotokollet.
COP6: USA kommer med ett för dem själva fördelaktigt förslag om att jordbruks- och skogsområden ska räknas som koldioxidsänkor (koldioxid som binds i marken). EU vägrar acceptera idén och förhandlingarna bryter samman.
COP6: USA under George W Bush vägrar att ratificera Kyotoprotokollet och deltar endast som observatör, men övriga länder kommer överens i flera viktiga frågor.
COP7: Kyotoprotokollet sista delar, som bland annat berör vissa sanktionsmöjligheter gentemot länder som inte uppfyller avtalet, slutförhandlas.
COP8: EU försöker få övriga länder att vidta ytterligare åtgärder men misslyckas.
COP9: Några ytterligare tekniska detaljer kring Kyotoprotokollet klaras upp.
COP10: Man börjar diskutera vad som ska hända efter 2012 då Kyotoprotokollets åtaganden går ut.
COP11: Kyotoprotokollet träder äntligen i kraft. Mer diskussioner om 2013 och framåt.
COP12: Ytterligare diskussioner om 2013 och framåt.
COP13: Diskussionerna om vad som ska efter 2012 tar fart och en särskild handlingsplan - Bali Action Plan - antas i syfte att leda fram till ett nytt avtal i Köpenhamn. Förhandlare och arbetsgrupper möts även vid sidan av COP-processen för att diskutera olika frågor och bana väg för Köpenhamn 2009.
COP14: Det förberedande arbetet inför COP15 i Köpenhamn intensifieras under denna partskonferens och så även i andra forum.
Under 2009 möttes världens länder i Köpenhamn för det mest uppmärksammade klimatmötet någonsin för att komma överens om ett avtal för perioden efter 2012. Utöver de 120 regeringscheferna fanns 10 500 delegater, 13 500 observatörer och mer än 3 000 journalister på plats i Köpenhamn.
Förhandlingarna i Köpenhamn gick trögt. När regeringscheferna anlände för de sista dagarnas förhandlingar fanns ingen uppföljare till Kyotoprotokollet i sikte. Under de sista dygnen deltog regeringscheferna i förhandlingarna på ett sätt de sällan gjort tidigare. När det var uppenbart att det inte skulle nås någon överenskommelse om de texter som förhandlats innan och under Köpenhamnsmötet kom istället ett antal länder överens om ett helt nytt dokument - the Copenhagen Accord.
The Copenhagen Accord, eller Köpenhamns-överenskommelsen som den kallas på svenska, tillkom efter att bland andra USA och Kina kommit överens om en text som sedan också accepterades av EU. När väl dessa viktiga aktörer enats om olika skrivningar hade en övervägande majoritet av länder inget annat alternativ än att acceptera faktum om de inte ville resa tomhänta från Köpenhamn. Men konferensen som helhet kunde inte nå enighet kring överenskommelsen.
Officiellt hette det därför att COP15 noterade Köpenhamns-överenskommelsens existens, men texten antogs inte av konferensen. Avtalet har därför ingen juridisk status inom UNFCCC och är formellt ingen del av FN-processen.
Idag har 138 länder skrivit under Köpenhamns-överenskommelsen. Åtta länder (Bolivia, Kuba, Cooköarna, Ecuador, Kuwait, Nauru, Tuvalu, Venezuela) har deklarerat att de inte kommer skriva på, medan 47 länder fortfarande inte meddelat sitt beslut.
Huvudpunkterna i Köpenhamnsöverenskommelsen är att:
- temperaturhöjningen inte ska överstiga två grader
- de globala och nationella utsläppen ska minska så snart som möjligt
- parterna ska rapporterna in sina frivilliga utsläppsminskningsmål för 2020.
- förhindra avskogning är en viktig fråga som kräver resurser
- utvecklade länder ska bidra med 30 miljarder dollar i finansiering till klimatåtgärder i utvecklingsländer under perioden 2010-2012. Från år 2020 ska klimatbiståndet uppgå till 100 miljarder dollar årligen.
Enligt de flesta bedömarna är överenskommelsen svag och saknade flera viktiga delar. De främsta bristerna anses vara avsaknaden av bindande åtaganden för länders utsläppsminskningar och att det saknas en tidpunkt för när de globala utsläppen ska ha nått sin topp.
2010 runt om i världen
Det globala klimatarbetet gick under 2010 in i en fas med lägre intensivitet, jämfört med 2008 och 2009. Icke desto mindre har diskussionerna om vad Köpenhamns-överenskommelsen innebär och hur man nu ska gå vidare pågått inom och utanför UNFCCC.
UNFCCC De 194 parterna har träffats vid fyra tillfällen under 2010. I Bonn, Tyskland, 9-11 april, 31 maj-11 juni och 2-6 augusti samt i Tianjin, Kina, 4-9 oktober. Under dessa möten har länderna bland annat förhandlat den text som ska ligga till grund för förhandlingarna i Cancun. Därutöver samlades ett 50-tal ministrar i Mexico City i början av november för ett förberedande informellt möte. Förhandlingarna har inte vid något av dessa tillfällen lett till några stora genombrott.
MEF (Major Economies Forum). En USA-initierad process med Australien, Brasilien, Kanada, Kina, EU, Frankrike, Tyskland, Indien, Indonesien, Italien, Japan, Korea, Mexiko, Ryssland, Sydafrika, Storbritannien och USA. Länderna står för cirka 80 procent av de globala utsläppen. Inför Köpenhamn möttes ledarna för MEF-länderna och enades om mål som i stort liknade de som sedan blev grunden för Köpenhamnsöverenskommelsen. Under 2010 har samarbetet inom MEF fortsatt, dock inte på statschefsnivå. Mötena har inte resulterat i några dokument eller konkreta resolutioner, utan har fungerat som diskussionsforum.
*G8*ett forum som samlar världens sju största industrialiserade nationer (USA, Japan, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien, Kanada och Ryssland) samt EU och ofta även Kina. G8 har diskuterat klimatet vid ett flertal tillfällen, dock inte lika intensivt som under 2009. På senare tid har G8 byggt ut vissa möten till att omfatta ytterligare tolv av världens största länder och ekonomier - ett G20.
Länder indelade i olika Annex
Det finns tre grupper i FN:s ramkonvention.
De 41 industrialiserade länder (inklusive EU) som har åtaganden under Kyotoprotokollet:
Australien, Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Japan, Kanada, Kroatien, Lettland, Liechtenstein, Litauen, Luxembourg, Monaco, Nederländerna, Norge, Nya Zealand, Polen, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ukraina, Ungern, Vitryssland, USA, Österrike.
Samma länder som i Annex I- gruppen, minus de så kallade övergångsekonomierna. Dessa har skyldighet att ställa upp med finansiella resurser för att möjliggöra utvecklingsländernas utsläppsminskningar:
Australien, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Island, Italien, Japan, Kanada, Luxembourg, Nederländerna, Norge,
Nya Zeeland, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Österrike.
Icke-Annex I-länder:
Består mestadels av utvecklingsländer och har enligt Kyotoprotokollet inga åtaganden att sänka sina utsläpp av växthusgaser.
Annexindelning
←Förord | 2.Klimatförhandlingarnas olika delar→
|
