Efter Durban
De sista 48 timmarna av klimatförhandlingarna blev för många av oss observatörer en lång väntan för att försöka förstå vad som hände i slutna rum. För förhandlarna blev det istället timmar av diskussioner, textläsning och nya diskussioner. Samt nog en och annan frustrerad tanke ägnad det sydafrikanska ordförandeskapet som sent lade fram texter, vilket innebar att förhandlingarna pågick ungefär 24 timmar längre än vad som var planerat.
Fredag morgon cirkulerade ordförandeskapet texterna för färdplanen och förlängningen av Kyotoprotokollet till delegationerna, på eftermiddagen blev de offentliga även för observatörerna. En snabb blick på dem var tillräckligt för att inse att det skulle bli en lång natt. Kyototexten var inte så mycket en text som förlängde protokollet som det var en text som avslutade det, vilket EU nog var nöjda med. U-länderna var det inte.
Färdplanstexten var långt ifrån EU:s önskemål om tidsramar och juridisk status.
Efter en första diskussion i indaba-formatet, där förhandlarna upprört lade fram sina synpunkter på texten, kom strax innan midnatt fredag kväll en ny text som var avsevärt närmare det som blev slutresultatet. Men det blev uppenbart att någon lösning inte skulle gå att finna om de ens förhandlade till solen gick upp.
Istället enades delegationerna om att förlänga konferensen och fortsätta förhandlingarna under lördagen. Flera ministrar bokade om sina flygbiljetter, andra åkte hem. Det cirkulerade rykten om att man skulle ajournera förhandlingarna och fortsätta om några månader, ett så kallat Bis-möte. Något som skedde när förhandlingarna om färdigställande av Kyotoprotokollet kollapsade i Haag 2000, och man fortsatte i Bonn några månader senare.
Men det kom så småningom ett beslut i Durban. Under lördagseftermiddagen, strax innan FORES-delegationen tvingades åka till flygplatsen (ministrar har större ekonomiskt utrymme att boka om biljetter än en fattig tankesmedja), samlades 25-talet länder i en mini-indaba och diskuterade texter om Kyotoprotokollet, färdplanen och gröna fonden.
Därefter togs texten till plenum, där stor dramatik utspelade sig, inte minst gällande skrivningen om vilken juridisk form av avtal färdplanen syftar till. Ett hastigt minimöte på golvet med nio länder, vara Sverige var ett, lyckades få fram ett språk som passa såväl Indien som övriga och färdplanen som syftar till att senast 2015 leda till en
“a process to develop a protocol, another legal instrument or an agreed outcome with legal force under the United Nations Framework Convention on Climate Change applicable to all Parties”
The Guardian beskriver skeendet väl.
Till slut hade man alltså enats om en förlängning av Kyotoprotokollet med fem år, ett ramverk för den gröna klimatfonden, samt en färdplan.
Exakt vad detta kommer att innebära är tidigt att sia om. Michael Levi på Council on Foreign Relations gör en bra analys kring varför det är tidigt att ännu ropa hej.
Till del kan utfallet ses som en förhandlingsstrategisk framgång för EU. Man lyckades med att få samtliga länder med på en färdplan, genom att först bygga en allians med de fattiga länders, vilket tvingade Kina och Indien att själva stå upp för sina beslut. Man lyckades också få USA, som hade som uppenbart mål i Durban att förhindra framsteg på andra områden än de som gällde Cancun-avtalet (såsom gröna fonden, mätning, rapportering, verifiering MRV), att gå med på färdplanen.
Så ur ett förhandlingspespektiv var Durbanmötet en framgång. Men frågan är hur det påverkar verkligheten utanför förhandlingsrummen.
Inte särskilt mycket är nog tyvärr svaret. Kyotoprotkollets andra åtagandeperiod innebär inga krav på utsläppsminskningar utöver de som länder redan lovat. Förvisso innebär det att det blir smidigare att bibehålla CDM, och man har dessutom kommit ett steg närmare en ny, utökad marknadsmekanism, och den gröna fonden kommer ännu ett steg närmare att faktiskt komma i arbete. Dessa kan på sikt få reell inverkan på utsläppen, men ännu återstår förhandlingsarbetet.
Den främsta framgången med färdplanen är att man kommer bort från den digitala uppdelningen av länder med och utan ansvar som finns i Kyotoprotokollet (även om frågan lär dyka upp igen). Kina, EU, Indien och USA ska alla ta gemensamt, men delat, ansvar.
Vad som är viktigt inför den fortsatta processen är att inte göra om misstaget från tiden mellan Bali (där man kom överens om en färdplan 2007) och Köpenhamn (där man inte kom överens 2009). Allt fokus lades på att FN-processen skulle leverera ett bra avtal, vilket den misslyckades med.
Nu gäller det att FN-processen kompletteras med processen som gör det möjligt att nå ett så starkt avtal som möjligt till 2015. Tiden är knapp och även om USA och KIna nu förbundit sig att vara med på vägen är det inget som säger att de är med vid målet. Därför är det nu nödvändigt att knyta samman de stora utsläppsländerna. 2015 kommer det troligen finnas fungerande utsläppsmarkander i Europa och Australien och delar av Kina, USA och Kanada. Kan dessa kopplas samman skulle det få länderna att närma sig mer än någon FN-förhandling någonsin kommer göra.
Under tiden fram till 2015 måste alla stenar vändas för att hitta en lösning på knäckfrågan - hur ska USA, EU och Kina nå samsyn kring vad som ska göras för att minska de globala utsläppen av växthusgaser. Allt annat är underordnat.
|
