Durban, torsdag morgon 09:08
Tweet

Rapporterar från ett Durban där det är uppenbart att många frågor hänger i luften och där man nu under torsdagen kommer arbeta intensivt, men kanske också samla kraft inför en urladdning imorgon fredag. Det är då alla de stora frågorna ska lösas, på ett eller annat sätt (i vissa frågor är en lösning att skjuta dem på framtiden).

De tre frågorna som får mest uppmärksamhet är om Kyotoprotokollets framtid, vad som ska hända efter Kyotoprotokollet (EU föreslår en färdplan), samt den gröna klimatfonden.

Vad gäller den sistnämnda tyder mer och mer på att den kommer att få sin utformning beslutad här i Durban. Fortfarande återstår att lösa vilken organisation som ska ha i uppgift att sätta upp fondens sekretariat (USA vill Världsbanken, många andra vill COP/UNFCCC). Även frågan om röstviktningen i styrelsen (USA vill ha viktas röstning, många andra ett land en röst) återstår enligt uppgift. Men rapporterna gör gällande att det ändå i stort finns överenskommelse, och det vore nog trots allt den enskilt största framgången man kan hoppas på under detta möte. Men, inget är överenskommet förrän allt är överenskommet.

Just detta präglar hela stämningen i förhandlingsrummen. Många frågor kopplas samman, och olika länder har olika hållhakar på varandra där de villkorar en uppgörelse på ett område mot en uppgörelse på ett annat.

Exempelvis kräver G77 en förlängning av Kyotoprotokollet, EU vill ha det, om det sker framsteg i processen om en färdplan för ett nytt avtal som är på riktigt. En förlängning av Kyotoprotokollet syftar i nuläget från EU:s främst till att hålla sig på god fot med utvecklingsländerna, inte kasta ut 15 års arbete och behålla vissa strukturer. Att det ska ha någon effekt på länders utsläppsmål är det få som tror.

Den kanske viktigaste strukturen i jakten på ett globalt pris på koldioxid är möjligheten att köpa utsläppsminskningar utomlands, CDM. Juridiskt finns det inget hinder för att CDM blir kvar även efter att Kyotots första åtagandeperiod löper ut. Och inte heller egentligen politiskt.

Men U-länder vet att EU vill ha kvar CDM, och kan därmed använda CDM som lockbete för att behålla Kyoto. Inget Kyoto - inget CDM. Men även u-länderna vill ha kvar CDM. Och det krävs ett beslut, i enlighet med UNFCCC:s beslutsregler konsensus, kring att avskaffa CDM. Alltså blir CDM kvar. Men utan åtagandeperiod finns inga mål att knyta det till, och priset på utsläppsrätterna bli mycket lågt.

EU i sin tur vill även ha en färdplan som leder till ett rättsligt bindande avtal. Det vill inte USA. Inte heller Indien, och förmodligen inte Kina (åtminstone inte med egna bindande åtaganden). Därför kommer en färdplan som innehåller viktiga utsläppare troligen inte innehålla skrivningar om att målet är ett bindande avtal.

Många av de främsta förespråkarna för en ny åtagandeperiod under Kyoto framhåller att det är rättsligt bindande. En förlängning av det rättsligt bindande kan vara avhängigt att man ger upp kravet på att uttryckligen i färdplanen ha med just rättsligt bindande. Något av ett moment 22, för dem som tycker rättsligt bindande är A och O.

Motiven bakom önskan att ha ett rättsligt bindande avtal skiftar. Men grundtanken är att ett bindande avtal blir mer robust, eftersom det måste ratificeras (inkorporeras i national lagstiftning). Tanken är att länder då blir mer benägna att hålla sina åtaganden. Som vi sett i fallet med Kanada och Kyoto behöver inte så vara fallet. Lönnlöven har vida överstigit sina utsläppsmål, men väljer då helt sonika att hoppa av avtalet.

Detta beror inte minst på att Kyotoprotokollets bristande legitimitet, som kommer av att de stora utsläpparna inte omfattas. Det är troligt att ett avtal som innefattar USA och Kina kommer att ha bättre legitimitet och följas bättre, oavsett dess juridiska status. Framförallt Kina har en respekt för internationella löften de givit. Även om deras löften enligt Köpenhamn/Cancun är låga, kommer de troligen se till att uppnå dem. Det gäller, om än i mindre utsträckning, även USA.

Knäckfrågan är alltså hur långt EU ska driva kravet på bindande avtal om det innebär att USA och Kina inte vill vara med. Är det bättre med ett icke-bindande avtal (eller i detta fall, en plan om ett avtal) som innefattar större procent av utsläppen, eller ett bindande som inte innefattar det största utsläpparna? Eller är det möjligt att trots allt få med USA och Kina på ett bindande avtal?

En risk är att EU genom en alltför hård retorik kring kravet på bindande, bl.a. som resultat av inhemsk opinion, förser USA med den möjlighet till att säga nej till hela färdplanen som de verkar efterfråga. Å andra sidan spelar det kanske ingen roll vilka eftergifter EU gör. USA kommer ändå hitta ett skäl att säga nej, och hänvisa till sin inrikespolitiska verklighet. Den inhemska politiken är ju något som USA gärna anför, så snart de inte vill acceptera något. Möjligen är det ett alltför enkelt sätt att slippa undan ansvar, kanske får de denna gång betala för detta i form av att de blir Durbans syndabock.

En anna viktigt fråga för EU är vilken tidsram som ska gälla för färdplanen. EU har föreslagit att 2015 ska vara året då man enas om ett avtal som träder i kraft 2020. Flera andra vill vänta längre.

To be continued…

Miljö och klimat

I centrum för FORES miljöarbete står att undersöka kraftfulla och effektiva lösningar på miljö- och klimatfrågor, med fokus på marknadsorienterade åtgärder.

Spelregler och styrmedel måste utformas för att ta Sverige och världen bort från beroendet av fossila bränslen. Särskild vikt läggs på att driva projekt med vetenskaplig koppling till miljöekonomisk forskning och att få spännande rön applicerade på praktisk policy.

Vi tittar därför närmare på utformandet av mekanismer som skatter, subventioner, utsläppsrätter, regler och olika institutioner som driver detta.

Presskontakt

Martin Ådahl
Epost: martin.adahl@fores.se Telefon: 08-452 26 61
Mobil: +46 73 088 52 61

Daniel Engström Stenson
Epost: daniel.engstrom@fores.se Telefon: 08-452 26 63
Mobil: +46 73 088 52 63