Referat från lansering av antologin Kanadamodellen

Torsdagen den 3 mars bjöd FORES tillsammans med Kanadas ambassad in till ett lunchseminarium där antologin Kanadamodellen: Hur invandring leder till jobb lanserades. Seminariet hölls i form av en paneldiskussion om vad Sverige kan lära av Kanadas framgångsrika integrationsmodell.

Panelen bestod av två av medförfattarna till boken Howard Duncan, verkställande chef på the Metropolis Project och Pieter Bevelander professor vid Institutionen för internationell migration och etniska relationer (IMER) på Malmö högskola. Likaså medverkade Kanadas ambassadör Alexandra Volkoff och integrationsminister Erik Ullenhag.

Den namnkunniga panelen inledde samtalet med att förtydliga begreppet multikulturalism. Duncan menade att multikulturalism i praktiken innebär att inte prioritera och förespråka en specifik kultur över andra. Det handlar snarare om att ge alla individer oavsett ursprung, möjlighet att både bevara sina gamla traditioner och samtidigt erbjuda dem att aktivt ta del i det kanadensiska samhället.

Ambassadör Volkoff menade att etnisk, kulturell och religiös mångfald sedan 1980- talet har kommit att betraktas som en lika naturlig som positiv beståndsdel av Kanadas nationella identitet. Multikulturalismen utgör nu ett självklart inslag i landets politik. Professor Bevelander betonade vikten av socialt kapital och att icke statliga organisationer i Kanada i mycket större utsträckning än i Sverige är involverade i integrationsarbetet.

En annan integrationsrelaterad fråga rör de främlingsfientliga vindar som nu sveper över stora delar av Europa men som i Kanada lyst med sin frånvaro. Visserligen noterar Sverige ökad tolerans mot invandrare generellt, men ökade fördomar gentemot specifika minoriteter såsom judar, homosexuella och muslimer. Ambassadör Volkoff framhöll blandningen av arbetskraftsinvandring, flyktinginvandring och anhöriginvandring som en möjlig förklaring till skillnaden i tolerans mellan Europa och Kanada.

Integrationsminister Ullenhag menade att det inte alls är otänkbart att Sverige snart kommer att behöva konkurrera med andra länder om arbetskraftsinvandring. Därför är det viktigt att vägen till sysselsättning kortas ner och att invandrare bättre integreras på den svenska arbetsmarknaden för att det ska bli mer attraktivt för människor att välja just Sverige, ansåg han.

Nästa föremål för debatt var det unika poängsystem för arbetskraftsinvandring som tillämpas i Kanada och som enligt vissa bidragit till en lyckad integrationsprocess. Kan detta vara något för Sverige? Belevander drog paralleller till USA där man liksom i Sverige diskuterar möjligheten att införa ett poängsystem för arbetskraftsinvandring. Trots att de ekonomiska fördelarna inte går att förneka är varken Sverige eller USA redo för ett system likt det i Kanada eftersom det är alltför politiskt känsligt. Ullenhag var dock inte helt avvisande till tanken på att låta sig inspireras av Kanadas poängsystem i framtiden, om än med anpassning till svenska förhållanden. Men han underströk att det inte får bli så att arbetskraftsinvandrare prioriteras före flyktingar, då vi har skyldighet att hjälpa människor i nöd.

Slutligen framhöll paneldeltagarna att det civila samhället bör ges en mer framträdande roll i integrationsarbetet, något som enligt Ullenhag sakta men säkert också sker i Sverige. Samtliga medverkande var också överens om att Sverige kan dra lärdom från Kanadas erfarenheter inom integrationsområdet och att positiva attityder gentemot alla sorters invandring spelar stor roll.