Den banala nationalismen ständigt närvarande - på gott och ont

Den 27:e april arrangerade FORES ett panelsamtal om begreppet banal nationalism. Vad är det, och behöver vi det?

Sverker Sörlin inledde seminariet med en presentation. Han frågade om det finns några likheter mellan den nationalism man kan se i till exempel ungerska högerextrema Jobbik och det som fenomen som skulle diskuteras, den banala nationalismen.

Sörlin menade att det finns en tendens att hela tiden placera nationalismen hos de andra, långt borta, men aldrig hos oss själva.

Nationalismen yttrar sig inte i stora programförklaringar utan i vardagliga, små händelser. Han lyfte fram språket, där vårt sätt att tala om oss själva är exempel på banal nationalism. Vi talar inte om “väder”, utan om “vädret” i bestämd form. Likaså finns det inte ett landslag, utan landslaget. Denna nationalism är inbyggd och därför banal.

Den banala nationalismen är inte bara klassbunden neråt. Sverker Sörlin lyfte fram sin egen värld, den akademiska och gav exemplet “främjandet av forskning och utveckling.” Han menade att det finns en forskningsnationalism när man talar om tillväxten.

- Om forskningen ska främja tillväxten tänker man aldrig på att den ska främja Danmarks eller Zimbabwes tillväxt, utan det ligger implicit att den måste främja vår tillväxt.

Efter den inledande presentationen av Sörlin tog diskussion vid om begreppet banal nationalism.

- Man har länge vetat att människan är det djur som är mest benägen att identifiera sig med andra, att härma och att kopiera, sa Åke Daun, professor i etnologi.

Han förklarade att detta beteende styrs av en funktion i hjärnan, som kan förklara till exempel dialekter, det vill säga att vi härmar hur människor runt omkring oss pratar.

Liksom Sörlin lyfte han Daun också fram vår hemblindhet.

- Vi ser inte våra egna särdrag. När vi åker till utlandet ser vi bara sådant som skiljer sig från det svenska. Vi hajar inte till när vi ser att dem har parkeringsautomater och barnvagnar i Paris också. Man åker inte hem och säger “Oj vad likt det var, de har också barnvagnar”, utan vi säger “fransmännen, vad de pratar och gestikulerar och har sig,” för det är bilden av sydlänningen, som skiljer sig från det svenska.

Moderatorn Mattias Johansson. vice VD på FORES, frågade hur det kan komma sig att vi ser såpass många nationalistiska rörelser samtidigt som vi har ett så stort mått av globalisering och internationalisering.

Adam Cwejman, ordförande i Liberala ungdomsförbundet menade att det är lite föråldrat att tala om binära identiteter, att man antingen är svensk eller finne. Han framhöll att människor klarar av att ha fler identiteter samtidigt och det är inte bara nationen som är identifikationen.

Enligt Cwejman har alla rörelser en motrörelse och det är detta som kan förklara framväxten av nationalismen i en global värld. Högerextrema partier ska ses som en motrörelse mot den kulturella globaliseringen och vad dessa rörelser upplever och påstår vara upplösningen av nationen. Han betonade att det handlar just om upplevelser.

Per Wirtén, frilansskribent och tidigare chefredaktör på Arena, gav en historisk tillbakablick till det system som skapades efter 1945. Detta byggde på att nationalism och internationalism samverkade. Det innehöll dels FN:s olika deklarationer på ett globalt plan, men dessa var helt baserat på nationernas suveränitet.

- Det som har hänt är att hela detta system har rubbats de senaste 20 åren. De är därför vi pratar om det nu eftersom att vi inte riktigt vet vad nationalismen är längre. Saker som upplevs som manifestationer av nationalism kanske inte nödvändigtvis är det. Om man går på en hockeymatch, är det verkligen så säkert att man manifesterar Sverige, eller är det den vita hudfärgen man manifesterar? Även idrotten har förändrats. Fotbollen till exempel är världens mest integrerade och internationella arbetsplats.

Cwejman argumenterade för att den banala nationalismen är inkluderande, där alla kan vara en del av samhörigheten. Den överskrider etniska, religiösa och klassgränser. Den banala nationalismen kan därför bidra till en sammanhållning som vi faktiskt behöver, menade Adam Cwejman.

Han lyfte också fram att en föreställd gemenskap bygger på en yttre fiende, på avgränsningar. Skillnaden är dock att Jobbiks och andras högerextrema nationalism inte bara går ut på att sätta yttre gränser, utan också på att identifiera det inom nationen som “vi” absolut inte är. På så sätt utformas en exkluderande gemenskap.

Sverker Sörlin höll med om betydelsen av yttre fiender. Hot, menade han, är fundamentalt och man blir populär som president om man möter hot.

- Därför blir det också viktigt i den politiska retoriken att frammana hot även där de är ganska obetydliga.**

Det som skiljer oss ifrån högerpopulistiska partier är att de hot som de lever på och blåser upp uppfattar inte vi andra som särskilt viktiga hot.

Per Wirtén framhöll att nationalism är ideologi. Om vi frågar oss vad som konstituerar gemenskapen upptäcker vi att nationalismen konstituerar en viss sorts gemenskap som har konstruerats fram genom sådant som politik, symboler, lagstiftning och språk.

- Sentiment och känslor framkallas inte av naturen utan av tankesystem, som för mig är ideologier.

Titta på seminariet

Läs om seminariet

Migration