Torsdag eftermiddag i Köpenhamn: Två spår till sist, men USA håller fast vid insynskrav

Förhandlingarna rullade igång igen under torsdagen, med vissa eftergifter till u-länderna och därmed också till Kina. De två informella arbetsgrupper som tillsattes var i sig ett sätt från Lars Lökke Rasmussen att tillmötesgå G77-gruppen. Dessa vägrade ge upp en avtalsform till 2020 som byggde på Kyotos bindande mekanism och fick därmed sin grupp för det. Och utöver det skulle den andra gruppen hitta texter kring hur man efter 2020 skulle finna sätt att övervaka och verifiera utsläppen för alla länder. Internationell media tolkar detta redan som att utvecklingsländerna – och Kina – drar det längsta strået i Köpenhamn. Det är svårt att sia om vad dessa grupper kommer fram till och hur det påverkar den slutliga texten. Först sent i natt är båda gruppernas ståndpunkter avrapporterade – sedan börjar kanske slutronden för stats- och regeringscheferna.

Idag avlöste också olika ledare varandra i plenum för tal. Irans president Ahmadinejad överskred helt väntat den utsatta tiden och talade dessutom på farsi, som inga FN-tolkar kan översätta till åhörarna. Följaktligen satt eller stod folk och lyssnade i över en kvart på ett tal som de sannolikt inte förstod ett smack av. Men han såg ut att vara i god form. Nicolas Sarkozy höll ett ganska agiterande tal, med pliktskyldiga om än säkert ärliga formuleringar om de rika ländernas historiska skuld vad gällde utsläppen. Angela Merkel var positiv och ville helt klart peppa delegaterna i att finna kompromisser, medan vår egen Fredrik Reinfeldt höll ett lågmält och välformulerat tal om vikten av att en bred överenskommelse nås.

USAs utrikesminister Hillary Clinton förde sitt lands talan i plenum och fortsatte på amerikanernas inslagna väg: ingen större deal utan höga krav på insyn och verifiering av utsläppen. Dock meddelade hon också att USA ”i partnerskap med andra länder” ska öka sin klimatanpassningsfinansiering till fattiga länder till 100 miljarder dollar till och med 2020. Men. Det är ungefär samma siffra som nämndes i G8-resolutionen i somras också, och dessa löften om pengar vid stora möten kan i värsta fall – för att citera ekonomen Jeffrey D. Sachs i Financial Times häromdagen – visa sig vara ”as bankable as Lehman shares”. Men Kina uttalade sig försiktigt positiva efteråt till att pengar kunde vara på väg, med reservation att de för sin del gärna ville fortsätta en dialog så länge inte resultatet inte inskränkte landets suveränitet. Det anonyma uttalandet från en kinesisk diplomat i morse om att Beijing givit upp dementerades samtidigt av Kinas klimatambassadör.

Om nu Kina får som de vill med att ha Kyoto som bas känns det som att många aktörer som säger sig driva G77s sak – till exempel flera svenska miljörörelser och Miljöpartiets företrädare – måste förklara sig. De hävdar, som Naturskyddsföreningens Svante Axelsson, att Kyoto måste få en fortsättning eftersom det är det enda bindande legala instrument världen har i klimatfrågan. Sant, men till vilket värde då? Kanada har skrivit under Kyoto men ändå ökat sina utsläpp med 30% sedan dess. Detta eftersom Kyotos sanktionsverktyg är svaga och näst intill intetsägande. Hur har Maldiverna och Tuvalu och Etiopien hjälpts av det hittills?

Därtill – vad finns det för anledning att gå Kinas ärenden? Så länge Kyoto gäller behöver de inte begränsa sina utsläpp eller få dem internationellt synade – är det rimligt att kräva av ett land som är världens snabbast växande ekonomi och utsläppsnation? Eller ta Venezuela, ett annat G77-land som exporterar enorma mängder olja och subventionerar bensinen till sitt eget folk. President Hugo Chavez försatte inte tillfället i sitt plenartal att gå till storms mot de rika länderna och kapitalismens ansvar för klimatförändringarna, men sade förstås inte ett ord om sin egen regerings roll när det gäller att öka koldioxidberoendet. Varför vill Miljöpartiet hjälpa Chavez att fortsätta smutsa ned klimatet? Hur minskar den hållningen världens utsläpp? Kanske, kanske är det klassisk anti-imperialism som ligger till grund för denna argumentation. För det är väldigt svårt att se hur det skulle hänga ihop med att värna klimatet.

Även om hoppet om ett nytt klimatavtal verkar ute får inte COP15 missa chansen att få länder som USA, Kina och Indien att skriva under ett nytt rambeslut eller en politisk överenskommelse om att de globala koldioxidutsläppen ska ned. Med tanke på Köpenhamnsmötets utveckling och vilket arbete som ändå ligger framför alla parter vore det ett helt OK utfall. Men – en dag återstår alltjämt och mycket kan ännu hända.