”What the private sector needs from Copenhagen to enable finance to flow to low-carbon technology” - Referat från Side event
Tweet

Hur ska det bli kronor och ören, dollar och euro, av alla löften i Köpenhamn? Om det handlade seminariet ”What the private sector needs from Copenhagen to enable finance to flow to low-carbon technology” på tisdagskvällen.

Det var sannolikt Köpenhamnsmötets bästa seminarium. Sent på kvällen, ingen Al Gore, ett tjugotal åhörare medan nattmanglingarna pågick. Men det handlade om det kanske viktigaste vid sidan av själva taket på koldioxid – hur detta tak ska omsättas i koldioxidmarknader. Med på seminariet fanns de experter som kunde reda ut de finansiella flödena bakom löftena.

Tyvärr började även detta seminarium i fel ända.

Alla diskussioner i Köpenhamn börjar tyvärr i fel ända. Man talar vitt och brett om något man inte kan veta, nämligen hur mycket klimatomställningen kommer kosta. Sedan föreslår man att det offentliga ska stå för en viss summa (kanske 50 miljarder dollar om året), och ännu mer diffust att det privata ska stå för resten (50 miljarder till).

I själva verket vet ingen någonting om vad det kommer kosta. Diskussionen borde handla om vilket tak på utsläppen som ska sättas, och sedan hur man skapar en marknad för att handla de utsläpp man tillåtit. Den marknadens pris på koldioxid kommer avspegla hur mycket det kostar, hos miljontals företag och entreprenörer, att minska utsläppen. Sedan kan u-länderna få gräddfil i systemet eftersom de är fattigare och släppt ut mindre historiskt.

Men att istället förutsätta att FN/EU/regeringen/WWF vet hur mycket det kommer kosta i förväg och därmed omvandla processen till en gigantisk givarkonferens eller utgiftsdiskussion för staten, är dels i sig fel, dels skapar det ett negativt debattklimat i de rika länderna.

Givet att man valde ”hur mycket pengar behöver vi”-spåret var detta seminarium ändå oerhört intressant.

Abyd Karmali, chef för koldioxidhandel på Bank of America Merril Lynch, utgick från att den privata sektorn måste stå för 85 procent av investeringarna. För det behövs framförallt en koldioxidmarknad med ett pris på koldioxid. Det blir aldrig några investeringar om inte politikerna sätter trovärdiga tak som skapar ett pris på utsläppen. Löften duger inte. Karmali inskärpte att denna råvarumarknad aldrig kommer vara som olja, spannmål eller koppar – det är politikerna som styr och leverera hårdvalutan, det avgränsade klimatutrymmet. Är gränserna flummiga blir det inga privata pengar och problemet kan aldrig lösas med bara offentliga satsningar.

Eric Usher från UNDP påpekade att avtalet i Köpenhamn faktiskt kan nå nästan till målet: att temperaturen får öka max 2 grader. Med nuvarande bud är vi på 46 gigaton utsläpp mot de 48 som krävs. Men det förutsätter ju att löften hålls, och att mekanismerna sätts i verket. Han instämde med flera talare i att det åtminstone behövs pengar för att bygga upp och testa marknader, tills de fungerar väl. De flesta finansieringslöftena är just bara tomma löften, som även kände Harvardprofessorn Jeffrey Sachs skrev i Financial Times idag.

Men just nu består denna del av Köpenhamnsavtalet, hur man ska styra global finansiering, och länka samman koldioxidmarknader, bara av en och en halv sida text, med mycket procedurfrågor. Det blir en ”high-level finance committee” och en bred ”climate fund” av den typ Mexiko föreslagit, dit alla bidrar och alla tar ut, på klassisk Världsbanksmodell. Vi kommer långt från den effektiva ”miljöns IMF” som FORES hoppas på, där pengarna hämtas från sammankoppling av olika koldioxidmarknader, och utbetalas delvis automatiskt beroende på hur ambitiöst ländernas sätter sina koldioxidtak.

Dessutom måste det finnas en marknadsdriven mekanism för att förmedla pengar till fattigare länder som inte har samma åtaganden som de rika. Detta system, som nu kallas CDM, måste dock reformeras sade Charles Purshouse från Camco. Precis som FORES föreslagit (om än ännu mer utvecklat) föreslogs att projekt klumpas ihop sektorsvis för att bli mer effektivt. Dessutom finns ett stort ”problem” om USA:s nya utsläppsmarknad kommer efterfråga 1 gigaton av utsläppsprojekt i fattiga länder. FN-byråkratin i dagens CDM är inte i närheten av stort nog för att klara det. Men trots svag byråkrati (som FORES också påpekat) har CDM fungerat hyggligt, och i många fall skapat ”baselines” så att man oftast vet att projektet sänker utsläppen utan att öka dem någon annanstans. CDM har överutnyttjats i den svenska debatten som ”säkerhetsventil” istället för utsläppsminskningar i Sverige (så att vi fungerar som föredöme), men här belystes bra varför det ändå är väl värt att behållas.

I väntan på vad som kommer hända med CDM, som inte ser ut att bli klart i Köpenhamn, sjunker investeringarna i CDM-projekt.

Karmali pekade också att nya så kallade REDD-projektet kommer plocka in avskogning/återskogning på marknaden med stora möjligheter för att fånga koldioxid genom bättre skogspolitik.

Dr Cameron Hepburn från Oxford University höll avslutningsvis en övergripande diskussion om vilka risker som gör att stora pensionsfonder än så länge håller sig borta från att satsa på investeringar i klimatvänlig teknik. Den tydligaste poängen var att det är svårt att få dem att investera när den politiska osäkerheten består. Och den kommer bestå efter Köpenhamnsmötet.

Martin Ådahl, chef FORES