Onsdag i Köpenhamn: Håll ögonen på pucken

Det blev en turbulent inledning på förhandlingarna under högnivåveckans tredje dag vid COP15. Connie Hedegaard hoppade av som mötesordförande och lämnade över till sin statsminister (men inte partikamrat) Lars Lökke Rasmussen. Danskarna försökte prata bort detta med argumentet att det är rimligt att en premiärminister tar över klubban när uppemot 130 stats- och regeringschefer finns i salen för att representera sina länder i slutförhandlingarna. Men det anses vara sällsynt att ett ordförandebyte sker så sent in i arbetet. Sannolikt föll Hedegaard på att hon förde fram ett textförslag tidigare på morgonen som G77-gruppen kände gått för långt och var för avlägset från deras utgångspunkter.

G77-gruppen fortsätter annars sin söndring. Det är nästan svårt att säga att de pratar som en röst för tillfället – snarare är det tre olika stämmor som hörs. Först och störst är Kina, mer eller mindre uppbackade av Indien och Brasilien, som håller fast vid att ett nytt avtal ska byggas utifrån Kyoto. Sedan finns en grupp av ett antal fattiga och tydligt utsatta, som – för att citera Maldivernas president Mohammed Nasheed i plenum – tröttnat på att se formaliadebatten göra att de substansöverenskommelser de skulle behöva se för att inte försvinna under havsytan aldrig kommer igång. Och idag trädde Afrikanska unionens nuvarande ordförande, Etiopiens president Meles Zenawi, oväntat fram och sade att de afrikanska länderna kunde tänka sig att sänka sina krav om finansiering om de rika länderna kunde tänka sig att höja budet något. Detta visar kanske på att merparten av G77-gruppen skulle vilja bli behandlade som de extremfattiga länder de är och inte fortsätta klumpas ihop med relativt sett stormrikare länder med växande ekonomier som Kina.

Samtidigt fortsatte protestdemonstrationerna utanför Bella Center och Köpenhamn, alla inriktade på att det görs för lite och att målen är för lågt satta. Tyvärr känns det inte som om demonstranterna har ögonen på pucken i denna veckolånga slutspelsmatch. I ett slags idealt scenario skulle kanske en samlad och mindre aggressiv miljörörelse kunna kanalisera sina gemensamma krafter på den helt avgörande frågan för nästa klimatregim: att Kina och USA kommer överens. Länderna är otvivelaktigt världens två enskilt största utsläppare och måste båda ingå i en klimatöverenskommelse för att det över huvud taget ska gå att börja få ner de globala utsläppen.

USA börjar så smått öppna upp sin position, vilket bland annat syntes i senator John Kerrys framträdande vid COP15 idag (se referat och video här). Förhoppningsvis kan Kina släppa taget något om sin Kyoto-baserade position och börja resonera om ett avtal som vilar på en liknande men ändå ny och uppdaterad grund. Kina kräver pengar till klimatanpassning – de kanske de kan få fram till G77 nu när Afrikanska Unionen drar ner budet till i väst mer politiskt gångbara nivåer. USA vill att Kina ställer upp på att få sina utsläpp mätade och verifierade genom transparenta, internationella mekanismer (så kallade MRVs).

Kanske kan detta bli en realitet och manifesteras i ett luddigt men ändock allomfattande ramavtal för de fortsatta förhandlingarna efter Köpenhamn. Bara de får nattmangla lite till och dessutom får en samlad press på sig från EU, Afrika och de mest sårbara nationerna i att hitta varandra. Men särskilt enkelt blir det förstås inte, och det blir inte lättare av att det alltjämt återstår många olösta frågor i de övriga delarna av samtalen, såsom avskogning och ett framtida CDM-system. Processen är snart inne på ett timme-för-timme-flöde av ändrade förhandlingspositioner. Dessutom kommer det att vara plenardebatt i stort sett hela natten mot torsdag, där fler bud kan komma att presenteras eller modifieras. Nu är det crunch time.

Mattias Johansson, vice VD FORES, Martin Ådahl, VD FORES