Måndag i Köpenhamn: Afrika lämnar förhandlingarna - och återvänder till sist...

G77-gruppens afrikanska delegater lämnade COP15-förhandlingarna i protest på måndagen. Många miljöaktivister var snabba att anklaga västvärlden för att svika de fattiga. Men kanske hade det varit lika bra att Afrika inte återvänt?

Inte så att det inte är bra att Afrika är med på ett avtal, och att fattiga afrikanska länder ska få klimatbistånd. Men allvarligt talat, vad handlar Köpenhamnsmötet om?

Afrika står för knappa 3 procent av världens utsläpp, och kommer inte öka påtagligt ens med snabb tillväxt. I praktiken är klimatfrågan en uppgörelse mellan USA, Kina, EU, Indien, Brasilien, Japan, Ryssland och ett dussin rika länder som tillsammans står för 85 procent av världens utsläpp.

Ändå bedrivs de FN-ledda, internationella klimatsamtalen utifrån samma förhandlingsmodell som det första globala miljömötet i Stockholm 1972. Det funkade någorlunda fint så länge miljöfrågor var något politiskt perifert och tämligen tekniskt till sin karaktär. Ett förbud mot en giftig kemikalie där, en utfasning av en reproduktionshämmande metall där, ungefär. Klimathotet med sin fantastiska ekonomiska och politiska bredd skulle – kunde man tro – ställa allt detta på ända. Ändå har inte detta nämnvärt påverkat klimatsamtalens uppbyggnad. Som beslutsforum betraktat har de alltjämt delats in i fem-sex olika rubriker, med en teknisk förhandlingsdelegation knuten till sig som inte har ett ganska vagt politiskt mandat i grunden. De ’klimatöverenskommelser’ som under storstilade former sluts i G8 eller G20 eller Major Economies Forum är fortfarande bara tomt prat Det är den gamla FN-agendan som gäller – multilateralt och mellanstatligt hanterad.

För vanliga dödliga är orsaken till att Afrika under högljudda anklagelser tågade ut, och sedan kort därpå in igen, så tekniskt att det skulle ta en mycket längre text att förklara, men i korthet handlar det om att de afrikanska länderna vill ha mer biståndspengar och mindre åtagande. Detta ska lättast uppnås genom att det gamla Kyoto-avtalet bibehålls fullt ut parallellt med ett nytt. Men det är en opraktisk och ineffektiv lösning.

G77 är för övrigt en märklig konstruktion där världens alla ”fattiga” länder är tänkta att hålla ihop, från världens största utsläppsland Kina till stenrika lilleputtlandet Qatar, till utfattiga Mali som inte ens har råd att skicka folk till mötena. G77:s sudanesiske ordförande anklagade danska klimatministern för att vara ”odemokratisk”. Sanningen är att Kina, Brasilien och Indien, som i alla andra sammanhang vill ha plats bland världens rika, just i klimatfrågan använder G77 för att gömma sig bakom fattigare länder. Då framstår som mindre rika, mer biståndsvärdiga och mindre ansvariga än det är.

Hela Köpenhamnsmötet kan inte hållas gisslan av en grupp afrikanska länder som varken är skyldiga att lösa klimatfrågan, eller har medel nog att göra det.

Afrika återvände till sist, och det var väl lika bra. Ju mindre krångel som kan ge de stora utsläppsländerna att smita undan, desto bättre. Men skulle de fattigaste sätta sig på tvären igen så måste hela klimatförhandlingen tänkas om. Alla kan inte komma överens om allt och allt kan inte bedrivas av en ojämn skara diplomater med lite eller ingen känsla för globala ekonomiska frågor. Som FORES tidigare påpekat är det märkligt att FN:s klimatpanel består av nästan 2000 naturvetare och miljöexperter, men bara halvdussinet ekonomer, trots att vi vet att det just är ekonomiska styrmedel som måste lösa frågan.

Kanske måste hela FN-processen skrotas och ett nytt MEF skapas. Inte Major Economies Forum utan Major (Carbon) Emitters Forum. Där skulle Kina, Indien, Brasilien, USA, EU, Japan, Ryssland, Indonesien, Kanada, Australien, Sydkorea och kanske en handfull länder till sitta, vilket redan täcker mer än 85 procent av utsläppen. Det kanske inte känns helt ”demokratiskt” i meningen att Tuvalu, Norge, Qatar med flera, inte får säga sitt. Men det torde vara nog så effektivt eftersom man – garanterat – snabbare kan lösa klimatproblemet.

Sett i det perspektivet togs ändå ganska rejäla kliv Kytoto 1997. Med ett ’Protokoll’ på plats blev det ändå en ganska bindande överenskommelse, internationellt sett. Även om den ’bara’ sänkte koldioxidutsläppen med 5 procent och inte hade några sanktionsverktyg inskriven i sig.

Martin Ådahl, vd FORES Mattias Johansson, vice vd FORES