”Avtalet” är klart – och redan tickar klockan för Mexiko

Nu, tidigt på morgonen efter att protesterande nationer fått sitt, blev det till sist färdigt, Köpenhamnsavtalet. I centrum står den överenskommelse Obama, Kina med flera slöt igår.

Det bästa omdömet om den nya Köpenhamnsöverenskommelsen gav Barack Obama själv när han fick frågan om vem som skulle skriva under avtalet sedan han åkt hem: “jag vet inte ens om det måste vara någon som skriver under, det är ju inget bindande avtal”. Någon kommer skriva under, men nej det är inte mycket till avtal. Fredrik Reinfeldt var tydligare i sin analys – ”besvikelse”.

Det bidde bara en tumme av det som skulle vara det stora klimatavtalet i vår tid. Till sist rörde sig varken USA eller Kina en tum, EU blev marginaliserat och resultatet blev nästan ingenting:

• Inga tillräckliga tidiga utsläppsminskningar
• Inga långsiktiga löften om utsläppsminskningar
• Inga pengar i närheten av vad som behövs för att hjälpa fattigare länder

Framförallt:

• Inga stabila långsiktiga institutioner som kan försäkra att löftena hålls, som bära vidare processen och på ett logiskt sätt styra finansiering

Nästan allt det vi fruktat från FN-systemet besannades. Aldrig har behovet varit tydligare av att föra detaljer från diplomatiska förhandlingar till samstyrda institutioner – byggda på att sätta pris på miljön via effektiva utsläppsmarknader.

Alla talar redan om klimatmötena i Bonn om sex månader och Mexiko om elva månader. Jag tycker att programmet inför dem borde vara tydligt:

• Ett bindande avtal (trots att dagens överenskommelse uttryckligen strök den paragraf ur utkastet som talade om en bindande text).
• Skapa en ny institution som klarar att hantera en sådan här ekonomisk-politisk fråga i all sin komplexitet. Till en början kan denna låna kompetens från Världsbanken, men måste också få sina egna experter.
• Inom ramen för det skapa ett system för gemensam mätning och certifiering av länders verkliga utsläppsnivåer.
• Bygga reglerna så att alla länder uppmuntras att sätta tak på sina utsläpp och att starta en utsläppsmarknad (eller en skatt) på utsläpp, som sedan på ett logiskt sätt länkas ihop till tak per capita. De länder som är fattigare bör få extra incitament ifrån systemet.
• Ur de globala utsläppsmarknaderna avleda pengar till de fattigaste ländernas stora behov av att hantera de klimatförändringar som redan sker.

Klarar man inte av det nästa gång, måste nog FN-processen dumpas för något annat, kanske ett Major Emitters Forum.

Allt detta detaljerades i FORES DN-artikel i fredags som, tyvärr, står sig bra nu på lördagen (läs förslagen på DN.se). Vi hoppas återkomma med ett policy paper om institutioner i början på nästa år.

Från och med nu måste också miljörörelsen, i Sverige och globalt, bli mer fokuserade på var kruxet är. Det är inte om avtalet kallas Kyoto, Köpenhamn eller LCA, utan att de ansvariga, USA, Kina och EU, fyller det med innehåll. Det är där allt påtryckningskrut måste ligga fram till Mexiko.

Dock måste man erkänna vad som uppnåtts av processen fram till Köpenhamn:

• Ett slags löst avtal om hur nationerna ska samordna kontrollen av hur utsläppsmålen efterlevs
• En ny mekanism för att stoppa avskogning och belöna återskogning, REDD (plus)
• Framsteg mot att förlänga och förnya systemet för att  köpa utsläppsminskningar i fattiga länder, CDM.

Sedan till det som uppnåddes till följd av att Köpenhamn planerades:

• Reduktionsmålen som lades fram av USA och några andra länder inför mötet
• Förslagen från Kina och Indien som i sig är intetsägande men som kan leda till fastare mål framöver
• En global debatt av guds nåde som kommer fortsätta länge till (den som tror att detta är miljöns antiklimax har med all sannolikhet fel)

Stämningen på konferenscentret Bella Center under morgontimmarna på lördag (vi var där i omgångar till nära sex på morgonen) var otroligt dyster. På EU-toppmöten brukar nya avtal följas av euforisk glädje/ilska beroende på agenda. Här var det bara extrem uppgivenhet (utom klimatskeptikern Björn Lomborg, som av någon anledning kommit in som NGO eller press, som såg påtagligt peppad ut).

Men nu börjar en ny dag, ett nytt avtal. Obama sade också något bra innan han åkte hem: ”detta är inte slutet, bara början”.

Se även: DN:s ledarsida idag och SvD:s ledarsida idag